Vintern då jag kröstese fram
Josefina å Albert
Pelle i Hea
Erik Janssa tjurskalln
Farfarn min
Farmora

Förr i tin...  där hem i byn
(Bockträsk)

KÅSERIER PÅ SORSELEDIALEKT
av
ANSGAR GRUNDSTRÖM

Vintern då jag kröstese fram

Dem som minns sä långt tillbaka som i februari 1920 ha berätte om hur olicklit myttju snö hä var den vintern åsse var hä dessutom myttju kallt. Farbror Gottfri som var gift ve min faster berätte int bara en gång att han kårt ve å hämte barnmorska Hedda Jonsson i Gargnes. Hä vart ju en resa på nästan tre mil enkel veg. Nu jer hä ju knappast trolit att jag var sä vänt för å kryp fram borti moderlive tills barnmorska komme. Sä då hadd dem kanske kalle dit nan grannkeling som hadd vöre ve förut då onga skull kröstes fram. Men barnmorksa skull ju ändå kom å si om hä hadd gått rätt till om jag var riktit navle. Den tin var hä ju int varnlit att, pappa skull vara ve då onga skull kröstes fram. Dem fick gått håll sä på avstånd. Den ende gånga dem fick vara ve var då onga skull tillverkes dere kammarsänga.

Jag var no brano efterlängtad ong, därför att pappa å mamma hadd vöre gift i fyra år innan pappa fick igen sea i form av en litn pojk. Annars var hä ju varnlit den tin att på mång ställa vart hä dussine fullt ve onga. Jag tänkt då på farbrören mina som bodd på sörsia sjön som nästan fick igen sea varenda gång dem var åsta inne kammarsänga. Hä var ju olika benämninga på hä dem gjort dere kammarsänga. Sen vart hä ju den dagen då jag skull döpes, som regel skull hä göras då hä komme en präst å hull samlingen dere byn. Vart hä läng inna prästn komme sä var hä en gamgubb dere byn som skött om å nöddöp onga. Där hem var hä Kalle Westermark som skött om döpninga. Nu var väl int jag na märkvärdigare ong än de anne onga dere byn. Men jag vart fotografere å byns fotograf Harald Österberg som var kusin ve mamma. Jag skull ju få e namn då jag döptes. Hä vart Nils Joe Ansgar, sistnamne fick jag för jag var född på Ansgars dagen heller natta. Var e bra namn hä sitt int på sä mång storskalla.

Josefina å Albert

Mamma Josefina född 1889 i Heden, en by inte så långtifrån Sorsele plassn. Mamma var näst äldst i en onghop på tretton onga. Dem hadd hä no fattit å bedrövlit dere morfars. Mormora min dödd 1916 då var hon bara 48 år. Då hon hadd lega å kröste fram sä myttju onga flera gång tvillinga vart hon sjuk å dödd.

Pappa å mamma gifte sä 1916 dem bodd först åra i Bure en stor by i närheten å mammas hem, pappa arbete i skogen. Men då pappa int trivdes na vidare i Bure, flytte dem till Bockträsk 1919 å köfft en egostyckning tillsammans ve min faster. Men mamma Josefina vart int sä gammal. I mars 1925 då jag var bara fem år vart mamma sjuk i blintarmsinflammation. Då hä var långt till sjukstuga i Sorsele, fyra mil, sä kunne int doktorn göra nanting, hon fick dö. Pappa fick hä besverlit då mamma dödd. Han gatt lej pigen. Ätter en kort tid sä lånt pappa bort koen å for ut på en resa. Han for som nasar. Jag ha ju svårt å tänk mä pappa som nasar som var sä tystlåten.

I alla fall unner tin pappa var bort fick jag bo deve Gustaf Vestermarks. Tant Selma husmora dere gårn var no snäll ve mä. Men i ställe fanns hä en ann människ där som int var sä snäll. Hä var en gampojk som var låghalt å som for i kring å sydd fälla åt folke. Hans största nöje var å retas ve jag som var liten. Han retase ve mä för att jag var sä olicklit infött. Han påsto att han skull snick till na pinna å sätt dem mella mina föttren sä jag skull val mer utfött. Den karn kom jag sen å hata i hela mitt liv.

Unner tin pappa var bort å nasa vart han bekant ve en kvinn som han sen gifte sä ve, sä jag fick en styvmor. Hon komme från Böle i Umeå. Hon fick no vernes sä ve e helt anne liv hä hon var varn. Pappa Albert född 1888 i Nordsjö, var näst yngst borti sex onga. Förutom att pappa ha vöre hemmansägar, ha han vöre snickar, murar å byns skrivkar. Då han fick leva tills han vart 88 år återkom jag å berätt om han i slute på den här boka.

Pappa, mamma och jag 1923

Pelle i Hea

Som jag tidigare ha berätte sä dödd mormora min långt inna jag var född. Men morfarn han fick leva läng. Han fick alltjämt kalles för Pelle i Hea. Rätte namne hans var Per Asplund. Han to sä de namne annars var han född Hansson. Morfars pappa hete Ulrik Hansson å kom från Malånes i Malå. Min morfar född 1863 var en gubb som int nött sofflocke na myttju. Hovaligen va han hann ve myttju, förutom att han hadd jordbruke å koen vesa han å snicke. Bråttom hadd han jämt, men sä var han född i Bure. Dem var rekne för å ha bråttom å vara arbetssam. Dem påsto ve lögnen å alldela, att dem hadd sä bråttom, att då dem for å cykle sä styrd dem cykeln, to för lång ti å stannå cykeln å kliv på han. De der ve å ha bråttom var sä myttju ti Pelle att hä vart över nalta åt ve bånbåna. Mång borti oss ha vorte som Pelle ha bråttom å jer slasut.

Då Pelle börje i Hea var hä int sä storslaget. Var ingenting odle å inga husa fanns hä i Hea. Dessutom skull han jitta ha föräldra sina, å yngst brorn som var l6 år på harta, som fargångsfolk. Den ann brorn Jacob i Bure skull ha dem på den ann hälften. Men han arbete både dag å natt å odle, byggd husa å jele hagan. Sen han vart änkeman hadd han kvar hemmarne tills 1919 då han sätte ifrån sä åt pojka. Då hadd han hunne ve myttju, han hadd ju förstås , pojka då dem vart sä stor dem kunne hjälp till. Då fanns på Hea 11 timrehusa, 36 ängesladuna, 8 km hagana som var jele. I fuse fanns hä 3 hästa, 9 klavanöt å 20 får.

Pelle Asplund

Sen Pelle slute som bonn sä fick han göra de arbet han var mest intresserad å göra å hä var snickninga. Då bruke han fara ikring å snick åt folke. Han gjort dörana, fönstra å möblen. De möblen han gjort var stadi, därför att dem var gjort borti tjockplanka som var såge borti gamtalln. Hä to int na lång ti för han å tversnick ihop en säng. Dem berätte att en gång skull hä vara samlingen i Hea. Den tin bruke hä ju komma myttju folk. Men serskilt en gång komme hä mer än va Pelle vänte. Då sätte han igång å snicke stola å bänka å ätter som folke komme hann han orna sittplassa. En gång var hä en Kåtalibo som åkt cykel åt Sorsele. Då var han in deve Pelle å vild en stunn. Han skull beställ en stol. Då sa Pelle "Kom igen då du kom från Sorsele då ha jag no storn färdi". Då Kåtalibon komme tillbaka var storn för längsen färdig.

Pelle var int precis för hä som var modernt å teknisk. Han tyckt int om å hör högmässa ti radio. Han ville si prästn som prata. Men konstit nog sä hadd han en grammofon ve en stor tratt. Men hä var väl för att ve bånbåna skull ha nanting drykt oss ve då skull häls på farfar eller morfarn. Jag bruke få vara i Hea då hä var jul i flera års tid. Var väl egentligen meningen att jag skull ligg deve nagen å mina morbrören. Men för de meste sä vart sä jag var lave morfarn, hä var väl för den där grammofon jag var där. Han gatt ha e välda tålamod som orke hör grammofon nästan jämt.

För å komma sä åt Hea den tin var hä nästan som en Romres. Hä to meste två daga. Först dagen skull jag ränn på sk ia åt Kåtalia å ligg över der å sen nästa dag åk ve turbiln åt Hea. Nu för tin ta hä 20 minuter ve bil från Bockträsk åt Hea. Int var hä precis vellaga å rent hä morfarn laga till som jag skull få eta, men hä var no ändå gott annars ha jag väl int vöre där sä myttju. Nan pedant på steda å håll sä ren var int morfarn men han levd ändå tills han vart 94 år. Han tyckt hä var lyx åtvätt sä mer än en gång i vickun å klea skull nötes ut riktit innan dem kastese.

Pelle var no omtyckt utav allihop. Han var komme ihåg både i lek å allvar. Hä var na syskonbåna Österbergs i Bockträsk, som en dag komme ihåg att dem skull skriv en vers var. En å onga komme ve följande skalda stycke "For opp ätter Snerra fick magaperra". En å de anne onga fick fram följande rim "Pelle i Hea bröt å skea".

Pelle vart allri rålös å brano rättfram. Hä var en gång hä var samlingen i Bure. Predikantn komme å hälse på Pelle före möte. Han fråge nästan förebrående varför int Pelle var på samlingen förre gånga. Han var ju varn att Pelle bruke int försaka nan samling. Pelle svara "Hä var int sä grant för meg å vara på böna därför att jag hadd fått en bård (böld) bake ändan. Sä jag gatt sitt på e tvättfat jämt då jag skull sitt".

Jaa som sagt morfarn min Pelle i Hea fick leva läng. Ända uti ålderns höst var han dukti å arbetsivri. Fanns hä int anne göra sä såge han ven åt nan å pojka. Sist åra han bodd i stugun sin bruke han göra handska som han svept åsse binn rotkorga. De där korga var int dyr heller. Han to 10 kronor för en stor korg i början på 1950-tale. Om Pelle kun man säj att han hadd arbetsglädje som mång int få ha i dag. Hans liv var arbete i sex daga i vickun å postilla på söndagana.

Erik Janssa tjurskalln

Erik Janssa heller Erik Johansson var farmoras pappa. Varför han kallese för Erik Janssa tjurskalln vet jag int. I varje fall gick hä till nalta konstit då han komme över hemmarne i Nordsjö. En vinter 1856 träffese han å en som dem kalle för Trastn. I alla fall hur dem ackordere då dem träffese i Malå på en kyrkhelg sä beslute dem sä för att dem skull kastbyt hemmarna. Dem kanske int var riktit nykter. Erik bodd i Brännes som då låg inom Lycksele å Trastn bodd i Nordsjö Bockträsk.

Erik hadd int sitt hemmarne han bytt sä. Då hä vart vårn å stadi en skara sä to Erik Kelinga å onga ve sä o for som rättes från Brännes åt Nordsjö, hä vart ju några mil. Farmora som då var tre år fick sjuss på en kalk som Erik dro. På den kalken hadd dem de lille bohag dem hadd. Stina Eriks kelinga lejd en ko å Greta som var fem år lejd en get. Hä tort väl int synes sä trivlit å slå sä ne i Nordsjö lave lavugranen nedersti Bockberge. Då snön tent bort på vårn skull Erik let igen åkertega som Trastn hårtes hadd spada opp. Då var han brano besviken, de ende han fann var e lite potatislann. Men Erik Janssa, som kanske var tjurut stanne kvar därför ha ve allihop som härstam från han iblann vorte kalle för Erik Janssa tjurskalla.

Farfarn min

Farmora som även kallese för Maglena (Magdalena) var förlova ve en kar som bodd i nerheten å Bockträsk. Men den förlovningen räckt int na läng. I alla fall sommarn 1876 då hon var 23 är följd hon ve sina föräldra åt Sorsele på en kyrkhelg. Samma helg komme hä från Ammarnes en stor grann en kar ve rött e skägg som hette Lars Fredrik Grundström. Lars såg Maglena från Bockträsk, han tyckt hon var vacker. Han visst ju int om att hon var förlova. Men hä gjort ingenting han hadd föresätte att han skull ha ihope ve Magdalena.

Den tin var hä int sä lätt för fästfolke å träffes na tättomt. Dem fick gått bärs ve frininga. Jag ha rekne ut då hä var sä långt som 14 mil, to hä ju tre daga en veg från Ammarnes åt Bockträsk. Ve vegalöst lann som hä var den tin. Skriv kunne dem int göra åt varann, var ju ingen post gång den tin, dessutom kunne ju int Maglena skriv. Därför vart hä no se att hä vart int bara kallfrininga då dem träffese. Dem gifte sä på höstn 1877.

Mång fundere no varför Lars fick överta hemmarne ätter Erik Janssa, fastän Maglena hadd två brören. Men hä kanske var för att Erik tyckt no om sin måg. I juni 1878 kröste Maglena fram först ongen åt Lars. Då hon var nykröste fram var Lars ne på Malån å to opp näta. Där träffe han sin svåger Jan-Petter som bodd i Svartlunn. Jan-Petter rofft å Lars å fråge: "Nåå ha hä vorte nanting ha Maglena fått nan ong". "Nåå no ha hon hä" svara Lars. "Nåå va vart hä" fråge Jan Petter. "Hä vart e spruckje djur " sa Lars. Ätter den där spruckje jänta vart hä fyra pojka å en jänt till.

Farfarn dödd samma år som jag föddes, därför kom jag ju förstås int ihåg han. Men jag ha hört talas om att hä var en dukti kar. Han var dukti på göra afferen åsse var han skrivkunni. Han köfft e hemmarn inom Malå för å få sä myränga. Men no tro jag att hä jer int bara borti Erik Janssa ve ha vorte tjurut. Hä ha no komme nalta borti Lars Fredrik Grundström.

Farmora

Då jag tänk tillbaka på barndomstin kunn jag allri glöm farmora min. Hon var för oss bånbåna en personlihet som ve påminn varann om då ve träffes. Den tin jag var ong å tillhört den där kategorin som kallese för onga, var hä varnlit att gamlinga skull fargånges. På en del ställa skull dem bo på harta. För farmora våre vart hä på fjärdedeln, hä vill säj att hon skull fargånges deve fyra onga. Då vart hä se sen farfarn dödd att hon bodd ett år på nolsia sjön deve pappa å min faster. Hon hann flytt tolv gång på åre, därför att hon skull byt fargångsplass en gång i månen. Då fargångsåre hadd gått flytte hon över till sörsia sjön där hon fargångese deve farbror Janne å Alfre.

Sädna hull hon på å fargångese sä läng hon levd. Hon fick håll på ve de där zigenarlive läng för hon levd 22 år länger än farfar, å hä vart mella 1920-1942. Då farmora komme vart hä brano myttju annars än varnlit. Hon skull ju förstås bo inne saln, heller hä nu folke kall för rumme. Hä var för en sak ve tyckt hä var bra farmora komme, å hä var för att hon bruke sköt om diskninga som ve pojka eljest vart sätte till å göra. Mamma tyckt no hon sålle å int diske sä ordentlit men hä gjort ju int ve pojka heller. Hon bruke även stick strumpen åt oss å napp linbera på höstana. Men hä var en sak ve int var sä gla över att farmora komme å hä var att hä gick sä myttju ve, sä frussen som hon var sä elda hon ju jämt ti öppenspisn.

Farmora hadd verkligen stort intresse å åhågan över att ve som gick ti skola skull lesa läxa riktit. Därför vart hä se att man mång gång satt in lave farmora å lest läxa. Farmora var som dem sa "Gudeli" eller Gudfrukti. Hon hadd ju int fått gå ti skola sä hon hadd int lert sä skriv. Men lesa hä kunne hon sä pass hon kunne lesa dagbetraktelsa borti Luthers postilla. Iblann ville hon att jag skull lesa för då hon var deve oss. Hä var int sä grant å lesa borti Rosenius skriften heller postilla, därför att hä var den der stiln som ve kalle för "krokustiln". Iblann om ve lest nalta slasut sä kunne hon säj "slut å les jag val int na gudeli å hör på deg".

Magdalena med yngsta barnbarnen
Elin och Jan-Ivar

Farmora hört väl int sä vel all gången. Hä var en gång en å jänten som gick å gnole å sjonge en gång nalta högt. Då sa farmora "vem jer hä som rop". Var int precis na bra kritik för sjongninga. Farmora kunne no vara lite ironisk iblann. En gång hull ve pojka på å skull hopp höjdhopp. Ve hadd lagt opp en hässjestång oppa na störpinna ti en tom hässjegål. Sen to ve sats nästan 100 meter å skull kälv till å hopp. Men då ve komme ditte hoppe törse ve int hopp över. Va hä nu berodd på att ve int törse hopp minns jag int riktit. Men troligen hadd ve kute sä långt ve var slut ve. Då ve en gång hull på å fjaskese å skull hopp, komme farmora styren över gårn, hon skull ditta slaskhopen å töm potta. Farmora såg att ve törse int hopp över stånga. Då minns jag hon sa "No jer jag gammal men sä pass hopp jag å". Då vart ve brano skamli, för farmora var över 80 år då.

Som en del vet sä val dem brano vettanesjuk då dem val gammal. Farmora var inge undantag i de fall, tvärtom. En gång då hon var deve oss var na gubba som skull revider lyskassa som pappa hadd hann om. Då komme farmora styren ve na gamludden på föttren borti saln, gick görning kammarn där de där revisora satt å syntes vikti ut. Då hon komme in fråge hon mamma va de där karana gjort inne kammarn. Mamma skull försök å förklar att dem hull på revider lyskassa. Nu var ju revisor å revider na främmenola för farmora. Hon fråge opp flera gång va mamma hadd sagt. Men till slut sä sa hon "Håll dem på ta ne regnsola". Ve regnsola mena dem förr i tin regnbågan.

Hä var mång gång besverlit för farmora, serskilt å komma sams ve sonahustruna. Därför tyckt hon bäst om å vara deve min faster. No för att hon hadd ganska bra då hä gälld matn, därför att hä var varnlit att farmora skull ha bästbita å hä som gick bra å tugg. Men hon tycktes no ändå vara utföre dit hon komme. Den tin var hä ju myttju dålia husa å trångt där folke skull bo. Serskilt på ett ställ där dem vart tolv onga å hadd bara köke å kammarn. Då farmora komme skull hon bo inne kammarn. Därför vart hä se att i den gårn att en del å jänten fick ligg i samma kammar som farmora. Kanske int sä rolit för jänten om dem vänte friarn på lördagskvälln.