Slåttanna
Hästn Brunte
Hanspada nyodlinga
Korne å tröskninga
Potatisodlingen
Dyng å jolkörninga å anne jordbruk

Förr i tin...  där hem i byn
(Bockträsk)

KÅSERIER PÅ SORSELEDIALEKT
av
ANSGAR GRUNDSTRÖM

De arbet som to meste tin borti sommarn, var slåttanna. Den tin jag var ynger än va jag nu jer. Som regel to hä en hel måne ve slåttanna. Var na regnia sommara to hä mer än en måne. Hä hänne faktiskt flera gång ve hull på inne september. Jag hann vara ve den tin då allt hö skull slås ve lien inna ve fick nan slåttermaskin ditte byn. Därför fick jag tidit ler mä hanter lien. Bror min som jer två år ynger bruk jämt berätt om den där lislåttn på myrtega. Hur arbetssamt hä var å hinna föle ve slage ätter pappa å jag. Pappa var en rikti överdängar på å slå ve lien, hä var int sä lätt å håll jämna slag ve han. Han for fram ve slage nästan dubbert sä fort å dessutom sä to han dubbert sä bräja slag.

Jag minns att ve en gång hull på å slå en litn myrteg som int var sä långt från vegen. Då komme hä en gubb västefrån byn. Han fråge oss vem å oss som var argare å slå. Ve fick till hä sä att ve skull jitta vara arg då ve skull slå, hä kanske skull ha behövdes iblann. "Argare" var e uttryck som betydd duktigare. Myrslåttn komme direkt ätter vallslåttn. Värst var å slå på fönnmyren, hä vill säj de myrhö som hadd fönne. Vill säj att man slo bara vartannat år. Att slå på myränga var besverlit serskilt fönnmyren, därför att hä var sä halbett. Lite gres var hä för de meste på de där myren. Hä kunne hänn att ve slo en dag tre kara å räfsarn, heller som dem sa fyra "jun". Å ve kunne ha hö bara ti två dubbelhässjen. Hä var na hässjen som man la dubbla varv ti inna man la en stång. Var hä riktit törrt e hö kunne man tramp ihop hö. Därför att de där hässjen skull stå ut tills vintern i ur å skur som lockbet åt rennäcksena. Myttju trevligare var dän där myrslåttn där ve slo fönnlösta i Gresbäcken. No jitt man väl ändå säj att pappa hadd stort förtroende för oss att ve skull duga till å göra va som helst. Sommarn då jag var sjutton år, bror min var femton år å systra min bara elva år, vart ve skicke på egen hand å slå dere Gresbäcken. Jag som var äldst fick vara den som skull ta ansvar att hä vart gjort riktit. Arbete gick sä bra att pappa sedan dess allri förd ve oss ti den där myrslåttern. Han å mamma var hem å slo skrabbvalln.

Om hur en slåttannesdag var ska jag försök å beskriv. En tockendenna dag vart brano lång därför att hä var brano långt då ve skull slå dere Gresbäcken. Först på måran skull lien slipes. Jag minns att ve pojka, sä fort ve nådd opp ditte slipstensstånga fick ve dra slipsten. Till å böre ve var ve bägge två å hjälptes åt å dra. Men då ve vart gamlare fick ve byt å varann å dra. Hä var int sä lätt å dra då pappa skull slip han hull ne sä olicklit åsse hull han på sä olicklit läng. Sä no vet jag hur en slipsten ska dras. Jag få nästan säj som ann karn "Jag ånger sä myttju att jag ha lert mä dra slipsten".

Sen ve hadd slifft lien, hadd mamma gjort i orning matsäcken. Den tin jag börje vara ve ti slåttanna, rodd ve fyra kilometer ätter sjön. Sen var hä drygt två kilometer å gå på spånge myren å skogsvega. Resa to över en tim. Då ve då komme fram var hä om slå fast lien på orve å sätt dit krage. Först dagen man skull till slåttn var hä jämt sä myttju å bera. Hä var om läss opp räfsen å orva oppa axla, en ryggsäck heller en kont, en filhink ti en hann, å en bar lien ombunne ve en säckslarv. Sen ve hadd slöjje en litn stunn var hä dags för räfsarn å kok kaffe. Ätter kaffe fortsätte ve å slå ända fram till ett - två tin på dagen, då ve åt middan. Middasmåle var file ve brö heller havregryn. Hä var tur hä var vitt om vägga då ve hadd vricke ti oss myttju havergryn, då hä bar till å fis. Iblann kunne ve kok potatis till middan å eta lave na kallfisk.

Ätter middan var hä hög tid å böre hässje. Räfsarn hadd räfse ihop höe i dyssjen för att hä skull törkes lite grann. Unner tin ve bar till hässja höfamna som ve famne ihop, räfse räfsarn ihop ti hopa å to opp opptaga. Ve opptaga mena man höpjöttn som vart kvar. Inna ve börje hässje bruke pappa heller jag laga till tomhässjegårn. Hä vill säj att man skull vri vidjen om hä fattase na bann som man skull lägg hässjestängren på. Sen skull ju hässja stagas sä int hässja start heller ramle i kull. Hässjeninga hull ve på ända till kvälln ve en litn kafferast. Som regel var klocka åtta inna ve komme hem på kvälln. Lördagana kunne hä hänn att ve slute tidit. Sen lannsvegen komme görning byn kunne ve cykel en stor del borti slåttervegen.

Sen de där hösådda denna hadd törkese ti hässjen skull hä beras in i laduna. Var hässja långt från ladun bar ve hö på na stängren heller ti en svega. Före ve köfft oss hästn 1938 bar ve in allt vallhö på stängren. Borta myrodlingen där hem var hä längt. Hovaligen sä arbetssamt, arma var sä olicklit lång inna man var dere höladun. Ja, no var hä arbetssam å ha kreka den tin ve å få stillninga till de där matvraka som sto inne fuse å röjte. Men på sitt sätt var hä ändå trevli en ti ve den där ängeslåttern, som jag ändå mång gång kom ihåg.

Hästn Brunte

Då hä var som mest ve hästa där hem i byn var hä 15-tal, nu jer hä läng sen sist hästn slaktese. Inna folke hadd rå, å hä fanns slåttermaskina, bruke dem släpp ut hästa i skogen på sommarn. Då hadd hästa semester. Men sen slåttermaskina komme fick dem vara ti en hägn åsse stå å eta törrhö inne stalln. Pappa var egentligen int lika hästtokut som de anne gubba dere byn. Därför var ve utan häst läng. Men då hä börje var svårt å krus nagen hästegar för å få utförd hä som skull göras ve häst sommar å vinter gatt ve till slut köp oss Brunte.

Hä vart höstn 1938 pappa köfft en häst å farbrorn för 1100 kr. Som vanlit gatt pappa skriv på en bankväxel å lån penninga på Handelsbanken i Sorsele. Den där hästn var i fjärde åre. Nan borti farbrores pojka hadd försökt å kör in hästn men hadd kanske vöre oförsikti sä dem hadd lässe för myttju nan gång, sä han var lite vilyfti iblann å iddes int dra om hä var för tongt. Dessutom hadd han dåli loksta som dem sa vill säj att hä var svårt å få na loken som passe. Hä var ju int bara hästn som skull köpes utan hä skull vara körredskapa å seltyge som sekert koste en par hundra, om än hä vart köfft begagnat å en del som var dålia grejen. Jag kom ihåg att bror min som vart kusk for ända åt Malå-Vännäs å hämt en lassvagn.

Hä vart ju bror min som var som han som huvudsakligen kört ve Brunte å fick sitt å lukt fisn å hästdynga baki hästn. Först vintern 1939 fick ve ingen timmerkörning. Brunte var ju för ung. Men sen vart hä timmerkörning då brorn min kört i skogen å jag hjälpt till å läss. Unner krige vart hä mest kolvekörning.

Höstn 1943 då brorn min var inkalle skull ve mönster in hästn till de militära. Den där mönstringen skull ve jitta göra i Gargnes. Hä to ju två daga den resa som jag gatt göra. Hä var int sä rolit göra för då hä var myttju folk å myttju anne hästa sä vart Brunte nervös åsse vart ju kusken å nervös. Då jag skull vis opp han för mönstringsgubba sä tokrättstch han sä jag var nästan int sä håll han. Men han vart då i alla fall antöjje. För sommarn ätter vart han inkalle. Då skull ve kör hästa åt Storuman, ve var ju fler från byn. Till Storuman var hä ju över 10 mil. Jag hadd ju gamlassvagn som hoppe sä olicklit ve jernhjula. Va jag avuntes ve han som hadd gummihjulsvagn. Ve låg över i Lomselenäs. No var jag nästan gla då jag fick lämmen Brunte fastän han int fick hä sä bra. Då han skull hämtes i Storuman ätter två måne, var hä brorsan som fick fara för jag låg på epedemin i Umeå för difterismitta. Hä var int riktit samma häst ve fick igen no var han lite förstörd. I alla fall vart hä bara en häst som komme dit hem. Nu finns hä ingen häst kvar i Bockträsk.

Hanspada nyodlinga

Långt tillbaka i tin var hä arbetssamt för bonngubba å få opp en jolbit för å sätt peren å så korne. Då skull hä hannspadas. Jag hann ju jag å vara ve å hannspa opp en köksväxtlann sä jag vet hur hä gick till. Inna dem skull böre spada opp e lann, hugge dem bort skogen. Bäst var hä ju om dem var sä ta bort skogen brano mång år före dem skull spada, då hann stomma ruttn sä att dem gick bra å ta opp ve stombrytarn. Inna hä fanns stombrytara sä gatt dem bryt opp stomma ve spett heller en stor tjock stånga som var nalta lång.

Sen dem då börje ve spadaninga, börje dem nedersti jolstycke dem skull spada opp. Dem börje ve å ta bort måsan å greva som e dik som kalle för faren. Den där fara kunne vara 60 cm heller som förr en arn brej å en halv arn djup. Nästa far gjort dem sä dem to torva å la nedi bottn på fara, åsse hadd dem en grävyx heller spada å kaste opp jola på torve, var hä stenut som hä alltid var använt dem spette å to lös sten. Å den sten la dem översti jola. Ja sen fortsätte dem far ätter far å grävte, spette å spada. Hä to ju mång daga hä var int gjort på en kafferast å to opp en bit som kunne val e tunnlann, en halv hektar.

Sen då hä vart höst å hä hadd kanske frusse lite grann sä kört dem bort sten på en drög å la sten på en stenrös, hä var gott om tockedenna stenrösen hemikring. I Bockträsk där hä på all ställa var sä stenut jer hä hannspa mytju. På hemmarne som pappa överto jer hä myttju hannspada. Farfar hann ju spada myttju på gammeldagana. Å en del borti jola jer spada opp å han som hadd hemmarne före farfar, vill säj att hä jer sen mittn å slute på 1800-tale. Pappa han hann int spada sä myttju bara potatislanne som var bakom stugun där hem i början på 1920 tale. Eljest ha pappa odle myttju på myrodlinga som gick brano fortare. Ja nu ligg all de där jolbita för fäfot som gamgubba svettese å hannspada. Jag tänkt på Kalle Vestermark som ända uti ålderns höst hull på spada opp. Nu håll de jolbita på väx igen ve vide å björkrise. Hä jer ju kanske tur att gamgubba int kunn komma opp borti grava å si elände, å va nytta hä var ve hä dem ha gjort.

Korne å tröskninga

Gammalt i tin ja nästan in på de här halve sekle var hä fråganom å dryg ut bröföa ve na kornmjöl. De där kornmjöle använtes till å kok grötn om kvälla åsse paltn minst en gång i vickun. Den tin var hä ju otänkbart å gå i säng utan att ha vrekt uti sä minst en flattallrik full ve gröt. Den där korngrötn skull man eta ve andakt å tänk på hur myttju göra hä var ve mjölpjötta denna innan dem komme sä ditte grötgryta.

Först på vårn skull kornåkern heller korntegen göras i ordning för å så. Sen skull man kast ut korngryna. Var int precis vem som helst som fick förtroende å så korne. Där hem var hä pappa som skött om såninga. Han bruke dra opp sesvonen ve fotn åsse gick han fram å åter heller åt å fram å kaste ut korn tills han sådd färdit. Han var no ändå dukti på så därför att att korntegen vart sä jämn å fin. Sen han hadd sådd korne skull sea köres ne ve fjederharva åsse bultese tegen ve en stor trebult som man även använt som snöbult.

Då de där korne var fullmata där hä int vart frusse skull hä bera till å skera. En annti som sannerligen int var sä roli all gången, serskilt om hä var regnut å kallt. Först skull man let å skera sä en massa björk- heller videvidjen å flet ihop dem som man skull använn å binn ihop kornkärven ve. Sen bar hä till å skera. Sjölvklart var hä pappa som skött om å skera. Då annvänt han e orv ve lia förstås som var borra håla ti. I de där håla på liorve sätte han fast e krag som var gjort borti tunna brebita. Då han skar slo han mot tegen sä då vart halmen grejdi för mamma som skull ta opp. Ve pojka skull sköt om å binn kärven, stå å kne å val blöt.

Sen skull ve bera ihop kärven där dem skul sättes opp i skyla. Hä gick 20 kärven heller nekar till en skyl. Då man hadd sköre färdit för dagen sä bar hä till å skyl, meste sen hä var mörkt på kvälla. Som skylstång använt man snejsen som spjute till i bägge enna borti en hässje stång. Nederst den där snejsen som man stampe ne inne jola sätte men en skylstag, för att int kornkärven skull fara ända ne på backen. Hä var viktigt om hur de där skylstage skull stå. Var en gammal sed att skylstage skull stå ät samma häll som lon. För å få opp kärven oppi snejsn använt man en skylkrok, som var gjort borti trä å såg ut som e kors översti. Sen de där kornskyla vart torr sä skull dem beras in. Var en stor konst å bera en kornskyl ensam. sä int skyla ramle ne borta ryggen. Man skull ju även vara försikti sä int korne smortes som dem sa, då korne vart gnugge lös från halmen.

Sen fick de där korne vänt tills hä vart vintern å hä vart tin till å trösk. Skull ju vara snöföre sä man var sä frakt tröskmaskin denna. Då hä bar till å trösk vart hä för de meste gjort arbetsbyte ve granna. Behövdes myttju folk då man skull trösk. Brano mång stark karana å kvinnen å onga. En del onga skull skull bera fram korne å skera opp banna borti kärven å lägg på bole åt han som sto å mata tröskverke. Matarn var ju som regel en gamgubb som var varn ve de arbete. Tre heller fyra starka karana dro tröskmaskin som int gick sä lätt, serskilt om man stått å dröjje läng. Framför tröskmaskin var hä en gamgubb som int var sä skadli heller en keling å räfs halmen. Var e arbet som var viktit, man skull ju lämmen agnen å korne. Bakom den där räfsarn var hä na onga som skaka halmen å bär unna. Damme gjort hä sä olicklit, var int fråganom å ha na munskydd den tin. Man kraxe damme i flera vicku ätteråt.

Jag kom ihåg en litn episod som hänne en gång då ve var å tröske deve grannen. Skolonga for just förbi ätter byavegen, då dem komme borti skola. Då var hä en pojk, som hadd stor en skall, han hadd vöre onn ve en å bånbåna åt gubben som sto å räfse halmen. Pojkongen komme å skvallre för morfarn. Gubben vart förstås jelak å rofft åt pojken som hadd vöre odygdi "Kom hit din storskall då sä ska jag luv dä". Hä jer ju klart int komme storskalln å ville val luve frivillit, han for å kute hem ätter vegen.

Jaa sen hä var tröske sä bar hä till å kast dråsan (korne å agnen som var blanne). Då behöv d man int vara sä myttju folk. Man klara sä bara ve hemfolke. Därför att en kar rådd ve å dra kasmaskin. Sen östes korne i säcka å agnen stilld man opp åt koen, sen hä hadd vorte blött opp inne döjjgryta. Å halmen stilld man opp åt koen. Då alltihop var färdit å all dere byn hadd tröske lejd man en lassbil å for till Norsjövallen för å mala. Jaa sen vart hä äntligen kornmjöle ti grötn å paltn som man fick stopp inne gape på storskalln.

Potatisodlingen

No var hä myttju vesen ve perkulen denna på sommarn förr i tin. Först på vårn skull man i april ta opp potaten å slå dem inne en trelå sä dem skull ligg å mältes ti dagsljuse å få riktia åla. De där perlåen bruke ve ha inne köke. Hur potaten denna kunne mälts iblann var konstit, därför att hä vart kaste allt möjlit opp perlåen. Var som en olusteli dag då man skull ta opp sesperen. Därför att dem skull sorteres sä hä int komme ve sjukperen lave sea. Var ju värst å vara sä fatta sä myttju besluta då man skull avgöra om den heller den pera var sjuk på na sätt. Men hä var då i alla fall rolit ändå därför att man vänte vårn. Var en gubb som sa en gång "sen man nu ha gjort bort å deklarer sä val hä snart att sesperen ska sättes opp".

I slute på maj heller i början på juni skull hä bera till å sätt ne sesperen inne jola. Men först skull man skera sunner de där perstackara som var stor, därför att dem skull val drygare. Pappa var serskilt noga ve å skera sunner sespotais sä läng han levd. Då man skull sätt potatis gick pappa ve e påläggargrev å dro opp rändren. Han var noga ve att dem skull val riktit rätt. Därför använt han e snör å hadd sam, ma avstånd mella rändren. No var hä då grant då perstånnara komme. Hä var int sä krokut sätte som då jeta piss ti sann. Sättningen fick mamma å ve onga göra. På en del ställa in sä myttju där hem, bruke en å pojka få gå sen dem hadd sätte peren skvip dynga borti en dasstunn. Hä lukte sä sjölvestn (den onde) int kunne vara i nerhetn. Men hä var no bra för perena dem gatt skynn sä å väx opp borti dynga.

Strax ätter midsommar iblann före var hä om böre å laga ogreslanne som dem sa då man skull hack bort ogrese. Hovaligen va noga hä var ve de arbete förr i tin. Man skull jitta nåpp bort allt ogrese sä vel från varenda stånnar. Syntes int sä sä rolit allgången böre ve e perlanna som var alldeles helgrönt ve surtaggen å dyngstörn. Sen man då äntligen hadd hunne sä långt å perstånnara var stor fick man gå ve e påläggargrev ätter sä, då var äntligen färdit för sommarn. Då fick perlanne vara ifre tills man skull greva opp peren. Kring Larsmäss den 10 augusti, bruke hä vara färdit å få böre ta in nyperen, för att småperen skull få väx mer bruke mamma, som dem sa, vara vann å greva ve fingra å ta opp störst peren. Hon var sä olicklit slög ve de der å ta opp peren.

Då ve komme en bit inne september vart hä som en annti nästan en hel vicku ve å greva opp perstackara. Iblann vart hä sä lite att man knappast fick igen sea, men hä var sällan. I Bockträsk bruke hä för de meste val bra ve peren. Var nästan som en tävlan mella gubba å få myttju å stora peren. Hadd dem storkällarn full var dem int lite karut. Men hä var slitsamt å stå å greva peren i flera daga. Ve bruke iblann få lov borti skola. Var värst att man fick sä ont i ryggen. Var no hemskt å stå å greva peren men sen skull dem beras hem från jela.

Som hä var för läng sen där hem var hä rene djurplågeri då man skull bera peren från jela dit hä var en halvkilometer. Pappa bruke läss opp en halvtunn, var alldeels no om ve pojka na halvkevlinga var sä bera två heller tre sjel. E sjel var ungefär 20 liter å vegd 15 kg. Hä gick åtta sjel ti en tunna. Vart hä då 20 tunn var hä drygt å bera hem. Sen ve då 1939 fick riktia gummihjula på e tippkärr vart hä ingen sak. Sen man hadd ruste opp vegen sä hä gick kärra kunne man läss en å en halv tunna.

Jaa, no var hä besverlit ve perlanna förr i tin. Nu ska hä ju vara maskina både då dem ska he peren denna inne jola, å då dem ska lägges på å grevas opp. Kunn då vara att dem ha ruste sä maskina dem som ha sätte flera hektar, jer väl int sä unnerlit. Nog tyckt jag mång ha nästan lata töjje överhann, då dem som int ha större perlanna än en stor ashålstomt (lika stort som ändan) int jer sä lägg på perlanne ve e grev. Nää, dem ska jitta lej nagen å hjälp dem ve å dra på perlanne. Sen dem då ska greva jitt dem dit ve en peropptagar. Snart is dem väl int eta peren, dem tyckt hä jer för besverlit å skala dem.

Dyng å jolkörninga å anne jordbruk

Alltjämt om vårvintra förr i tin var hä varnlit att dynga skull köres ut borti jönningsrumme på snöföre. Dyngkarta denna skull fraktes dit hä var plöjd om höstn. Där hem var hä oppe jela. Då skull ve först mocka opp dyngvegen å där dynghögana skull lässes å. Iblann kunne man kör omocka om hä hadd tent sä myttju att hä gick. För å få bort snön fortare strödd ve aska ätter dyngvegen. Nu fanns hä ju dem som hadd myttju länger dyngveg än ve hadd, då dem hadd myrodlinga sä långt bort.

De där dyngkörninga skull göras sen man hadd gjort färdit i skogen. Före ve hadd hästn sjölv sä fick ve ju lej en körar. Jag var int sä stor då jag fick böre å hjälp till å läss dynga. Gick no bra läss, om dyngkasa int hadd frusse sä myttju där man skull böre ta. Iblann gatt man stå å vållspetta lös dyngklompa, tills man komme närmare dynggluggen där hä var ofrusse, heller tidit som dem bruke säj i Lycksele. I längdn vart int den där dyngkörninga na serskilt intresant. Kusken å dynglässarn vart solskinslat å sitt på lasse. Hästn som hadd gått ti skogen hele vintern kute int na myttju. Han var int na myttju kåt på vårn.

Dem bruke säj att hästa å koen vart kåt då dem hadd stått in läng å kute myttju då dem var ut. Då hä gälld folke kunne de där ole kåt avse nanting anne, åtminstone i andra dela å Västerbotten.

Dyngvegen vart sen man hadd nött på no läng int precis nan jämn å fin veg. Vart sä slängu att hä var fråganom att int dynglasse skull stalp. Hä vart slang i slang, som ann karn sa om en veg som vart sne på mång ställa. Ja no klån vart då de där dyngpjötta lässe om no mång gång, sä dem vart nästan nött opp. Först skull man läss dynga ditta vinterslean sen borta slean ditte dynghopen. Sen hä då vart sommarn å vårbruke börje, skull man läss dynga ditta en långslea igen å stalpe ditta åkertegen. Till slut skull dynga denna brejes ut ve dynggrepa. Sä no klådingen var hä full sysselsättning. Vart ju bara en gång om mocka om dynga sen ve fick oss en gödselspridar.

Värst tyckt jag ändå hä var å harv ne dynga denna, ve en häst som hull nästan på en kvart för var gång man skull sno. Hästn vart less å han som gick ätter å skull håll ti tommen vart less. Man ska ju int heller unner hästn, gatt väl ändå finnes hä som var bätter än gå å dra en harv. Värsta hästplågeri var väl ändå då man ve en häst skull plöj på höstn, hovaligen sä tongsamt hä skull vara. För å int tala om å plåg hästa ve slåttermaskin ti myggen å värmen. Sä egentligen hadd hästa hä myttju bätter länger tillbaka i tin då dem släpptes på bete å var bort hele sommarn. Då hadd dem semester.

No vart hä fall ändå brano slänteligare sen hä vart fler hästkrafter som skull dra plogen å harva. Jag tänkt då på då traktorn komme ditte byn. Först åbäke till traktor som komme ditte byn 1938 var en stor traktor. Då skull hä bera till å kör ti jola. Den där traktorn som en Kåtalibo hadd köfft å skull göra sä förmögen på var sä stor å tong att hä skull vara stenbacken inna hä bar traktorn. Han komme dit hem en gång å skull plöj. Gick bra ungefer halve tegen. Men då börje traktorn morr å stå stilla å greva ne sä. Först då han hadd grevd ne sä sä myttju att han knappast syntes på gatt förarn stannå traktorn. Sen ve hadd böre dit meste allt hässjevirke som fanns på jela å byggd å palle unner var han sä få opp traktorn. Som hä såg ut där traktoråbäke denna hadd vöre gå int berätt på en dag. Hä var lerjola å ven i en sali blanning. Pappa tyckt int hä var en bra maskin.

Jag vet att traktoregarn sa en gång om traktorn sin "I mångt sä mycket jer han bra". Men den gånga var han int bra. Men no var hä märkelit då ha komme en traktor ditte byn. Där han skull kör först gånga var hä en stor karahop å såg på å prata å kommentere. Jaa sen vart ju de där traktora bätter å framförallt lättare. No var dem just tjilli (lämpli) å dra plogen. Fortare gick hä då hä bar för dem. Dessutom åt dem ju int hö mens dem sto. Men no ha traktorn vorte bra till mångt å mycket som tratorägarn från Kåtalia sa. Hä var på e ställ där bonne å kelinga int fick na onga. Då var hä en granne som fråge dem varför dem int fick na onga. Kelinga svara "Hä som int jäll göra ve traktorn i den här gårn hä få vara ogjort".