Trädgårdsarbete
Nåpp bera
Harnis
Harnises onga
Kelingen dere byn
Gubba där hem i byn

Förr i tin...  där hem i byn
(Bockträsk)

KÅSERIER PÅ SORSELEDIALEKT
av
ANSGAR GRUNDSTRÖM

Egentligen var hä långt in på de här århundrade som folke börje arbet å spada opp na tregårdslann. Förr i tin var hä int myttju som vax deve stuguna. Hä kunne vara na vildvuxe blommen ve maskrosen, prästkragana. Sen kunne hä kanske finnnes några rabarberblada. Hä var egentligen långt fram i tin dem börje odel rotfrukten som moröttren å kålröttren. Den ende rotfrukt som fanns förr i tin var roven å hä var na långroven som dem kalle för koroven. Man stilld ju koen ve roven inna hä fanns kraftfore. Jag kom ihåg hur hä var där hem i byn då ve gick ti skola, då hadd dem ju stora rovlann mitt inne byn bredave skolvegen. Då bruke ve skolonga vara å stela roven. Jag tro då int hä vor te sä faslit om dem ha komme på tjuva. För ve ryckt då int opp fler än ve åt opp. Egentligen var dem brano go koroven då man fick skrapa dem ve kniven. Dels var man ju hungru jämt åsse var hä myttju vitaminer i rova. Den tin visst man ju knappast hur e äppel syntes, heller nan anna frukt. Då hä jäll äpplen tro jag att jag var 13 år inna jag fick smaka e äppel.

Sä småningom vart hä ju några hemmansägara som börje anlägg riktia trädgårda. Sommarn 1938 hitte pappa opp att ve skull anlägg en trädgård där hem. Ve fick e lite bidrag från Hushållningssällskape för å köp buska å planten. Ve spada opp brano stort köksväxtlann ti sten å pinnmo. Sen skull ve göra grusgånga, fyll å del vis spada opp gresmatten. Myttju buska köfftes hä, sen plantere ve brano mång rönn å björken. En lång karaganahäck plantere ve. Gropen å dike åt häcken skull ve spada opp. Sen komme hä en barsli tregårdsbiträde som trodd sä vara kunni å hjälpt oss planter. Hovaligen va han skrytt över hur myttju hä skull väx på stenbacken å surlerpinnmo. En del buska levd ju å vart stor då dem vart gödd riktit men rosen dem dödd först vintern. Konstit att jag minns än i dag va en del buska hete på latin. Ve bruke gå å lesa på flåra som satt på buska. Syren hete på latin "Syringa Josikea", Karaganhäcken var "Lonserika tatatika". Sen var hä en buska som på latin hette "Potentilla Frutikosa", va hä var för buska på svenska minns jag int riktit. Ja no var hä arbetssam å anlägg tregårn som vart sä stor.

Mamma som komme från Umeå hon börje tidit å så rotfrukten, moröttren, kålröttren å rödbettren. Hä hänne ju förstås på sommarna att mamma tyckt rotlanne vart för torrt. Då vart ve befallt å bera vattne borta sjön ti vattukanna å na hinka. För att ve int skull behöva gå sä mång gång ätter vattne sä sprant ve å stril borti vattukanna över rotlanne. Den vattningen vart no in int sä effektiv fastän ve hadd ljummet sjövattn. Men hä var ju huvudsaken att hä syntes att hä var blött. Förutom de där vattninga skull ju rotlanne gallres. Dessutom hadd ve ju jämt e stort rovlann ve koroven. De rovlanne vattne ve allri men no vart hä roven där. Ja no var hä arbetssamt å håll den där tregårn i orning. Hä var int lillgöra å rens all de där grusgånga. Men konstit nog sä vart jag int skämd ve tredgårdarbet. Sen jag flytte från Bockträsk ha jag ville ha e lite lann å påta ti jola ve å få jola unner nagla.

Nåpp bera

Bernåppninga på somra å höstana var som en annti lave slåttar na. Först vart hä snåttren, som skull nåppes då hä nu fanns nanting å nåpp bort rökarta denna. Som allihop ve sä jer hä int varenda sommar hä finns snåttren. Men hä skull ändå kutes å tjavas på i skogen å på myren å let skarpkarta om än hä ingenting fanns. Mammen å kvinnfolka dem gedd sä int för rän man hadd gått skallgång i allt lann. Var då se att hä komme rykten om att nagen ann dere byn hadd funne några liter då var hä färdit. Då skull man jitta ge sä iveg igen å luslet de där snåtterstackara. Jag tro ju jämt hä ha vöre på de sätte att hä skull löges både då hä gälld fiskninga å bernåppninga. Ha nagen funne några snåtterkarta sä jer hä unnerlia litermåtta dem ha använt, då dem jer sä få lite till å vara en 10-15 liter. Men hä ska ändå löges för att granna meste ska få avunnes ihel.

Men då fanns hä en del somra då man int behövd grel å kut sä myttju för snåttren, då hä vart sä myttju man bara ville nåpp. Men jag ha ändå allri vöre ve om att hä ha vorte nåppe för myttju nan gång. Jag tro om än ve ha nåppe en hel kubikmeter, sä nå ha mamma fråge om hä fanns na mer då ve komme hem. Var hä sädna halvdålit om snåttren kunne man ju göra som pojka gjort deve granna där hem. Hä var en sommar då hä var dålit ve snåttren. Men dem komme ändå hem ve full hinka en gång då dem hadd vöre ut. Dem vart ändå berömt över hu dukti dem hadd vöre, dem vart bjudd till bole å eta gräddn å mogensnåttren. Men då hä bar till å skre bera denna vart hä slut på berömme. Därför att dem hadd trobbe måsan nedersti hinken mer än harta å hadd snåttren översti.

Blåbera var hä nästan alltjämt gott om där hem, sä dem bruke ve vara sä nåpp sä mamma vart nöjd. Hon vart no sjuttisju gång less inna hon hadd skredd blötbera, som var blanne ve darekanga, kråkbera, lynge, spindla å kanske nan litn måsatorv här å där. De der ve bernåppninga fick ve onga böre ve sä fort ve nådd opp borti lynge. Den tin var hä varnlit att kvinnen å onga skull sköt om å nåpp bera. Hä var för barslit göra för fullväxta karana. Jag minns då allri att pappa nåppe bera. Men no ha jag nåppe bera sen jag vart papp å jag tyckt hä jer rolit. Jag bruk rens bera sen jag kom hem ve dem.

Harnis

Hem i byn fanns hä en gubb för läng sen, som dem bruke kall för Harnis, därför att han hette Johannes. Den där Harnis Österberg var en personlihet på sitt sätt. Bland annat var han brano tjasut å senfärdi både ti arbete å ann tid. Hä var nästan som lusa på tjerusticka. Men han var ändå brano stint skruve, som dem bruke säj om en som hadd myttju vett å var klok. Man mena att en som var löst skruve var int sä klyfti därför att dem var sä lös oppe skalln. Även Harnis var timmerkörar i sin mannakrafts daga. Dem kårt timre på procent. Va hä menes ve att dem kårt på procen ha jag allri riktit fått reda på. Men dem kanske hadd en viss procent borti hä bolage fick för virke. Basn heller inspektorn som skull si över timmerkörninga tyckt förstås hä gick olicklit sakta för Harnis. Då arbete hadd pågått i fjorton daga å Harnis skull ha ut na penninga, fråge basn lite ironiskt därför han visst att han hadd kört ne sä lite, "hur många bitar har Österberg nere".

Harnis som i motsats till andren dere byn prata rikssvenska iblann svara "om Gud förlänar mig hälsan och nådatiden varar och jag får köra sju lass till då har jag nere 35 stockar". Hä gatt ju vara stora stocka. Han gjort no int nan stor skada åt skogen. Om hä ha funtes mång timmerdrivara som han sist åra ha hä int vorte sä myttju kalhugga som hä nu jer kring Bockträsk. Då ha dem int behövd gå ut å demonstrer för att ha kvar sist skogslunna som jer kvar.

De der att Harnis var tjasut å sakteli ha levd kvar långt ätter sen han jer dö. Därför hänn hä än i dag att om man jer lave Bockträskbon å gå dålit å sakta hä man ska göra, val man kalle för Harnis. På ett sätt var hä synn om Harnis därför att han hadd sä olicklit onn å jelak en keling. Hon bruke aga han på alla möjliga sätt. Men han fann sä ändå i alla kritiska situationer å kunne säj nanting lett.

En gång hadd kelinghalen fått tag i hårskalln på Harnis å dro han ätter köksgolve. Men han lyckese få tag i sängbene unner golvsopninga å hull fast sä dere sänga. Då sa han "Nu ska jag ändå vis vem som jer herre i de här huse". Sä olicklit onn kunne hon vara. Han hadd int myttju å säj till om der hem var en rikti toffel. En gång hadd han på eget bevåg före å lånt en långslea, som han skull ha då han skull dra hem hö på skaran. Han hadd gått å dröjje den där slean borta ann sia sjön 2 km. Å oppför berge där han bodd. Då han komme hem vart han skicke tillbaka ve slean, dem skull int lån na slea. Dem skull klara sä sjölv påsto Karolina. Harnis träffe en ann gubb en gång som visst om hur olicklit stygg å jelak en keling han hadd. Den där gubben fråge Harnis "Hördu jag ha hört att du ha sä olicklit on å jelak en keling. Hon jitt väl vara e hår borta den onde". Då svara Harnis "Jag ska säj för dä att hä jer int bara e hår hä jer hele huda".

Harnises onga

Harnis å Karolina fick bara två onga. De där onga fick int väx opp som anne onga dere byn, dem vart lika strängt hulle som gubben. Dem fick int vara ut lave de anne ungdomen. Dessutom var dem brano oslögt gjort, vill säj att dem var int na skönheter, men dum hä var dem int. Edit jänta dere gårn hadd lert sä till sömmersk å försörjd sä på de sätte att hon felese kring byn som sömmersken gjort den tin. Hon sydd mest åt kvinnfolka, kappen å klänningen. Hon bruke även skrädd åt karana iblann då hon sydd vämmaraschbyxen. Edit hadd e konstit sätt, var sä oliklit högljudd då hon prata, därför vart hon int na omtyckt. På sätt å vis var hä syn om Edit. Då hon int var sä serskilt vacker, vart hä meste se att all pojka dere byn skull val retase ve att dem hadd Edit till fjälla. Dem som vart retase ve var int sä gla å hev över fjälla.

Men Edit hadd no sekert vackrest sia in. Hon var ovarnlit klyfti å intellegent en kvinn fastän hä var väl just int nagen som ville tro hä. Hon, liksom pappa sin kunne ge svar på tal. En vinter då hä var lite skräddning sä kocka hon åt na skogs arbetara. Hon var visst en dukti kocka. Som varnlit då hä var Bockträskbon ve nagerst skull hä retas å ovettes. En dag sa en å karana ti koja åt en kompis "Men hördu du ha int sitt va kocka jer ovarnlit brämsut idag". Ve brämsut ment han kåt heller karatokut "Nää hä jag int sitt sa" sa kompisn. Edit hört samtale inne kockburn å rofft å svara "Jåå no jer han brano konsti som int ha märkt nanting".

Brorn min som var körar dere den där koja, hadd ju fått de uppdrage att han skull få skuss kocka. Han hadd fått opp hon överti höskrinna. Hä bar sä int bätter än lasse start ti en krok på vegen. Han trodd ju Edit hadd gjort ill sä men till slut sä titte hon opp ve stor öga denna. Hon var sä tjockt klädd att hä gjort ingenting hon full. Men rolit hä hadd körarn då han såg att kocka levd å kunne skrik.

Sven, pojken åt Harnis å Karolina, var no en å de klokeste kara som ha trampe på marka i Bockträsk. Han var en tid liksom kusin sin Harald fotograf. Han fotografere int lika myttju som Harald, men de bilder ha to var fullkomlit lika bra om int bätter än Haralds. Men all borti glasnegative som fanns ätter Sven ha komme bort. Dem påstå att dem vart kaste sunner sen hä vart öde dara Lia där Harnis bodd. Sven var myttju dukti skrivkar, han kunne lesa gamla handstila från 1700-1800 tale som e rinnande vattn.

En gång unner andra världskrige å ransoneringa hull Sven på ve kolningsarbete, då skrev han å sökt till till kristidsnämnden om att få licens på nya däck till cykeln. Men han fick ingen licens. Men Sven han var int nöjd han över klaga. Då hadd han i de där breve han skrev till nämnt om att han hadd sitt att nasara å evangelista hadd före förbi å åkt på splitternya däck på cykla, men han som var kolar å skogsarbetar han fick ingen licens på e cykeldäck. Den gånga fick han licens. Tyvärr vart Sven slav unner spritn. Han dödd unner mystiska omständigheter då han var inkalle unner krige. Systern Edit dödd några år sen. Familjen Johannes Österberg, ja hele släktn Österberg ha dödd ut. Hä jer synn hä för hä var som regel klyftit e folk.

Kelingen dere byn

Kelingen dere byn Jag tro ju int folke i byana inom Lappmarken ha klara sä å levd över värst åra om hä int ha funtes kelingen å kvinnfolka som ha hulle ihop hemma den tin. Kelingen förr i tin fick sannerligen känn att dem skull vara gubben underdåni. Dem fick int utveckles på de sätte att dem vart en personlihet, som en del gubba. Då man prata om den å den kelinga dere byn skull man först nämn gubbens namn å sen hennes. Som till ex Jannes Anna, Kalles Maria, Alberts Anna osv. Man hört allri att dem sa Marias Kalle eller Annas Janne. Va hä nu berodd på att dem sa på de där sätte vet jag int riktit, men hä var ju de tale sätte. Visserligen bort hä kanske ha vöre på na enstaka ställ dem bort ha nämnt kelingas namn före, som i de falle då jag berätte om Harnis, men hä hört ju till undantagen.

Mång kelingen från den tin hadd no allri prove va hä ville säj å ha hann om penninga. Hä var ju långt före barnbidraga. Skull hannles sä vart hä meste på kredit. Annars om hä var fråganom å hannel myttju då var int kelingen betrodd, då for gubben. Kelingen den tin fick då nå arbet, opp tidit på måran å gå å lägg sä långt ätter sistn. Dem skull sköt fuse tre gång om dagen. Var då gubben bort ti timmerkörninga flera vicku i sträck skull hon sköt om allt hem. Mocka snön, mocka ut dynga dere fuse å kanske iblann ditta dyngkasa å mocka unna. Sen skull hon stå dara brunne å hink vattne. Om hä nu fanns na vattn å hink borti brunne. För de meste vart brunne denna tomt inna vårn. Då var hä fråganom å böre ten snön heller dra vattne borti en kallkäll. Värst var hä för kelingen som hadd onga sä små att ingen å dem kunne hjälp till.

Sen kelinga hadd gjort bort allt anne för dagen å fått i säng onghopen, kunne hon sätt se deve spisn å kår å spinn. För å spara på fotogen, sä hadd hon opp spislucka som lyse. Vart int na mång tim hon trodd sä sova. Då hä var sommarn å slåttanna då skull kelingen förstås vara ve å räfs. Var hä någorlunda ner till änges, sä bruke kelinga vara hem å göra bort fuse å si till att småonga som var kvar där hem hadd nanting å eta åsse rust ve sä matn åt ängesfolke. Då hon då komme ditte änge skull hon jitta böre kok kaffe. Sen dem hadd drucke kaffe fick hon böre räfs. Som regel var dem sä dukti att dem hann räfs opp slåttara. Den ende gånga hon kanske fick ta igen sä en stunn var om hon int skull stöka ve matn var då dem skull eta heller drick kaffe. Men int vild hon fingra för he. Hon kunne ha ve sä en sticksom. Jag ha hört talas om att en del kelingen som stack på vegen mens dem gick till å från änges. Var int om slåta bort nan ti. Sen hon då komme hem hadd kelinga e dagsverk kvar då skull hon ta in koen å mjölk dem, kok grötn å allt anne som int hadd vorte gjort på dagen. Var då onga sä små att dem int nådd opp ditte slipstenstånga å dra slipsten gatt kelinga göra he å. Hä var int lättes göra, en del gubba var sä omständi å hull på sä läng å hull ne lien sä hä gick sä tongt.

Var väl int sä unnerlit att en del kelingen int vart sä långlive, myttju onga skull dem jitta kröst fram. Mång gång var hä int sä rolit vara keling. Då dem hadd arbete hele vickun sä dem var alldeles färdi på lördagskvälln, då gubben komme å hadd vöre bort hele vickun, sä skull ju förstås jitta lägg sä å bresa för han. Sen dem mång gång mot sin vilja vöre tvungen ligg å bresa för gubben gatt dem då gå å vara ängsli över att dem skull val bånut igen, då dem kanske hadd no mång onga sen förut. Den tin var hä int fråganom ha på sä na skydd dere kammarsänga för gubben. Vara jäntong den tin var int heller sä rolit. No för att poj ka int hadd hä sä bra heller, då hä fanns bara skogsarbete Men hä reknese då som e arbet visserligen lite betart men ändå mer än va jänten fick, som gatt gå å vara pig nagerst. Trots att mammen mång gång sä vel behövd jäntonga hem som hjälp var dem tvungen skick iveg dem som pig å vara bort för att hä vart ju en minner å fö. Pigen den tin fick no int välj vars dem skull fara å vara pig. Kunne komma till nan snålkeling som knappast unt dem matn, men arbet hä skull dem både helgdag å vardag.

Nu vill jag ju int ve den här berättelsen påstå att karana int gjort rätt för sä. Nästan allihop var no dukti ti arbete å klara familjen. Men jag vill ändå påstå att no var hä kelingen som fick dra tyngst lasse. Där hem i byn var no ändå int gubba sä bortskämd som dem kanske var länger opp i fjällvärlden. Där iddes int gubba hugg ven. No gjort då gubba de arbete där hem i byn. Men hä var kanske int sä unnerlit att onga fick böre hjälp till tidit. För hä var ju mång gång den ende hjälp mammen hadd, då hä gälld kletvättninga, bernåppninga, bånsytninga å allt om som onga kunne göra. Men no kunne hä hänn att kelingen to igen sä en litn stunn då dem for till granna å satt å ralle en stunn. Då hadd dem ve sä pipa å hälltobacke som dem karve å stoppe ti pipa. Sätte sä deve spisn, to en elbrann borti spisn å tent pipa, var rädd om tändsticken, åsse spotte dem inne asklucka. Åsse satt dem å ralle å prata om allt hä som hänt dere byn. Na storrökara var dem int kelingen den tin å var då int all som rökt heller. Dem kanske då dem var hem jedd sä tin å ten pipa en gång om dagen. Den rökpausn var dem vel unt.

Gubba där hem i byn

Gubba förr i tin var no brano egen där hem i byn. En del vart ju som na envåldshärskara dem skull bestäm. Mång hadd no nästan diktaturfasoner var myttju sträng. Hä var no på mång ställa på de vise att hadd pappa sagt ifrån då var hä int anne göra än göra som han sa. Värst var hä ju om dem vart jelak å räckt sä läng som jag minns pappa bruke vara. Mammen dem gick ju å småträtte nästan jämt sä onga vart sä varn hä att dem brydd sä int om hä dem trätte sä myttju.

Då hä gälld gubba skull dem ju ha en serskilt plass deve matbole. Gunåde den som sätte sä på pappas plass. Hadd int gubben fått nan ske då han skull eta var hä väl fråganom han iddes stig opp å gå å hämt en ske. Hä var ju otänkbart den tin att gubba skull nedlåt sä å utför na kvinngöra, som disk heller mjölk koen. De ende dem kunne göra var kok kaffe åsse hugge dem sunner kötte ti söndagsmiddan.

På en del ställa vart hä ju myttju pojka. Då vart ju gubba brano karut å vart nästan som en patron å tycktes ha mång å bestäm över. Dem kunne ju få hann om brano myttju penning, därför att hä var varnlit den tin att att pojka skull lämmen allt hä dem tjent åt pappen. Dem kunne kanske få igen nan enkrona heller femma om pojka skull ut på nan dans eller anne nöjen. Hä vart ju andra tider för en del gubba. Jag kom ju ihåg hur hä vart för pappa. Mamma vart sjuk å vart liggen på sjukstuga då fick pappa sköt om matn sjölv disk å steda. Jag tro no hä gick bra. No ha hä vorte brano annars nu för tin. Gubba som nu för tin gifte sä å bilda hem jer dukti på hjälp till ve å laga matn disk å steda.