Folke först å långöra sen
Eta borti matsäcken
Nasara å agenta
Alberts Anna
Pappa Albert
Nu för tin i Bockträsk

Förr i tin...  där hem i byn
(Bockträsk)

KÅSERIER PÅ SORSELEDIALEKT
av
ANSGAR GRUNDSTRÖM

"Folke först å långöra sen", var e ordspråk som ve onga minsann fick hör mång gång förr i tin. I klartext betydd de där ordspråke att vuxet folk skull eta först å onga sen. De der ha väl int vöre sä falit, ve onga var ju varn vänt om än hä rann sickle borti mun på oss. då ve såg hur dem som var gamlare vrekt ti sä olicklit ve matn. De der att onga skull vänt mens fullväxt folk åt var ju mest varnlit då hä var nan främmen. Var väl int sä unnerlit att mång gång skull onga få grin å mammen vara förtvivlad över att en del främmen åt opp allt för onga serskilt om int mamma hadd na mer å rust till borti.

Hä gå ju en del berättelser om hur hä var då folke skull eta först å långöra sen. En ong kanske int var sä vara tyst om dem såg sist matbitn försvinn inne gape på nan nasar heller nan agent. Sä dem kunne till slut säj "Han et ju opp alltihop, ve få ju ingenting".

Hä var på e ställ inom Sorsele hä komme en jegmästar å skull köp matn. Han vart bjudd på snåttren å plätten. Sekerligen fick han den matn billit, för kelinga entes int ta betart na myttju. Lillpojken dere gårn satt på en stol inne köke å såg hur den där gubben vrekt ti sä snåttren å plätten hur myttju som helst. Pojken vart ju mer å mer längten då han såg plätten försvinn inne gape jegmästarn. Till slut var han int sä vara tyst for fram till bole där jegmästarn satt å sa "Hovaligen om jag ha hadd en hommel inne käftn på dä". Han tänkt väl om han hadd en hommel inne mun skull han slut eta.

På e anne ställ hänne hä att kelinga hadd gjort en stor tårta för en å onga hadd fylld år. Men inna hä skull bera till ve tårtkalase fick dem främmen. Hä var e äldre par som hadd ve sä en jäntong. Mamma skull ju bju de där främmen på kaffe, men då hon int hadd na kaffebrö ställd hon fram tårta, tänkt väl att dem skull bara kanske ta en litn bit var. Men hon trodd fel. Därför att gubben to kniven å jedd ongen å kelinga e stort stycke var å restn to han borti tårta åt sä sjölv. Den gånga var hä väl int sä konstit om onga grine å mamma var jelak på främmen, för dem vart utan tårta.

Eta borti matsäcken

Då hä jäll bäst bita borti matn, kom jag ihåg hur hä var där hem förr i tin. Pappa bruke ju nästan jämt vara bort ti arbete å skull ha nästn ve sä. Om man då var dere skafferi å fann nanting masslit å eta, fick ve ju int ta borti matn, därför att pappa skull ha ve sä ti matsäcken. Därför var hä varnlit att ve bruke då int mamma såg oss, greva ti säcken då pappa komme hem. Jag minns att jag en gång hadd gjort e fynd pappa hadd vöre ti vegarbete den dagen. Jag hitte e stort styck borti griskötte, hovaligen sä gott hä var fastän hä lukte å smakase borti säcken.

Sen jag vart gamlare å börje ha ve mä nästn ti arbete, tycktes jag allri finn nanting gott inne säcken. Var serskilt besverlit om man skull nästgöra sä för en hel vicku. Man var ju nästan som hunn åt opp bäst bita på måndagen. På lördagen var hä desamma hur myttju man lett sä fann man inge gomat inne säcken. Mamma bruke rust ti matsäcken åt oss. Iblann var hä ju bra mat ve hadd ve oss, då hon hadd komme ihåg skick ve oss allt. Men no kunne hä hänn att hon glömt nanting å hä var ju mänsklit. Ve kunne vara utan sockerburk heller smörask.

Men en gång tyckt jag hon var nästan för glömsk, då hon hadd glömt å stopp nan mat inne säcken. Säcken var precis som då ve for hem på kvälln dagen före. Var alldeles tom på mat. Int var hä sä rolit å vara ti myrdikninga en hel dag å bara leva på en skarpkakubit som hadd vorte kvar. Sen jag vart gamlare ha jag jämt stoppe inne matsäcken sjölv då ha jag då åtminstone fått skyll mä sjölv om jag ha glömt nanting. Huvudsaken hä kvinnen som jag ha hadd ha ruste fram nanting å stopp dit. Då hä gälld matn inne matsäcken jer hä konstit att sä fort kvinnfolka ska vara ve sjölv på nan utflykt heller å nåpp bera, då saknes int gomatn inne säcken heller väska. Hä jer smörgåspålägga i alla modeller å anne gott.

Nasara å agenta

Före hä fanns radioapparata ti gåla å mång var utan dagstidninga var hä meste nasara som var nyhetsförmedlara. Dem bruke ha en viss sträcka dem skull feles å sälj borti sitt lager. Då hadd dem alltjämt nan nyhet å berätt. Om hä var sä sant allt hä dem berätte jer väl int sä sekert. Men hä var väl de samma om hä var intressant å hör hä dem berätte. Var ändå som hä skull ha vöre nanting annars än varnlit då nasarn komme. Nu var hä ju olika på nasara, en del var gla om dem bara fick sälj för några kronor. Onga tyckt no hä var rolit då nasarn komme å börje nåpp opp borti väska. Alltjämt var hä ju nanting som ve onga tyckt var alldeles nödvändit å köp. Om man fick köp hä var ju en annan sak. Men hä vart na allti sä man fick en litn smågrej för 25 öre. Sommartin var hä ju allti akut brist på metkroka.

Nasara försökt no mest å narr kvinnen, dem hadd ju alltjämt sä myttju vackert inne väska, hä kunne vara tyge å scala som var sä olicklit grann. Var då gubben i gårn hem behövd han allti en skjort sä vart hä ju allti nan affer för nasarn. Nasara kunne få kaffe å iblann matn om folke dere gårn just hull på eta. Husrum fick dem nästan i varenda gål. Sä egentligen levd no nasara billit, dem kunne få ligg över å eta för två heller tre kronor natta å iblann ingenting.

Var en keling som hadd hyst en nasar heller en agent en gång. Då hä vart måran gick den där inhysingen runt golve å fundere på nanting. Då sa kelinga åt han "va gå han å funder på, tri kron ska jag ha för du ha lega här å itte, för jänta min ha koke sä go en klimpa".

De där nasara hadd ju olika öknamn. En som bodd i Adak å var från Uppsala kalle dem för "Uppsala Vicke" heller Vicke Lindström. Han bruke ha e stående utryck "E ty å emedan". Sen fanns en som dem kalle för "saftlappen". Han var lapplik å sålt saftessenser. En kalle dem för "snorkarn" därför att han gick å snorke jämt. En annan nasar kall dem för "Tokhannlarn" därför att han svamle å prata för sä sjölv å var nalta unnerl i.

Agenta heller som dem kalle för provara var egentligen e olustelit folk. No jer hä väl konstit att serskilt förr i tin att hä skull int jälla köp nanting utan att man skull jitta fö de där taskusa som feles runt lanne. Först komme de där symaskinsagenta å sen in på 1920-tale vart hä separatorsagenta. Dem kunne no prata för sin vara å narr folke. Serskilt de där separatorsagenta hadd gape myttju vel smort. Allt jordbruksredskapa som skull köpes gatt dem ju ta å agenta. Då hä gälld redskapa å cykla var hä meste nan agent från Öberg å Östman som fick råta ti orderboka. Sen komme de där förstoringsagenta å narre folke å köp förstoringa borta na gamkorta.

Länger fram komme de där agenta som såld kostyma. Jag minns att jag en gång 1944 vart narre å köp en kostym å en stor tjock agent som dem kalle för JämtKalle. Hovaligen va han störnt å knöste inna han hadd töjje mått på mä. Den där kostymen koste 225 kronor. Kanske jag ha fått klea billigare om jag ha före åt Sorsele till skräddarn. Livförsäkringsagenta å bokförsäljara var no värst. Serskilt de deren agenta som komme å to kort borta stugun å påsto att allihop hadd töjje. Då boka komme var hä int mång gåla som hä var nan bild från. Sä no var hä mång gång folke vart narre å köp myttju som dem ha klara sä utan. Sen skull ju hä som var köfft tas på avbetalning, en skuld som låg ätter som en mara i flera år.

Alberts Anna

Som jag förut ha berätte sä var hä ju varnlit att nämn gubbens namn före kelinga. Därför fick min styvmamma het Alberts Anna. Pappa gifte ju om sä brano fort ätter min rätte mamma dödd 1925. Han hadd fått tag i Anna då han var bort å nasa några måne. Hon var från Böle i nerhetn å Umeå. Man skull ha ha kunne tro att hä ha passe bätter att pappa ha fått tag i en kvinn som var från traktn å som ha vöre varn de för hållanden som då var i Bockträsk. Hä var ju rene U-lanne den tin utan veg som ve var å anne besvärligheter.

Först gånga Anna komme å hälse på i Bockträsk var mitti sommarn 1925. Hon hadd åkt tåg åt Basturäsk, därifrån nan bilskuss åt Hundberg där pappa mött å dem gick över en mil på skogsvegana å spånge myren. Vart int sä läng förrän dem gifte sä å Anna flytte åt Bockträsk. Man tyckt ju hon skull ha vorte skrämd då hon såg hur hä var i Bockträsk. Men hon hadd hä ju int sä fett i Böle heller. Jacob Granström, pappa hennes, skull leva på de dagsverka han var sä göra åt bönnren åsse hadd dem e lite jordbruk som född en ko. Annas mamma bidro ju lite gran då hon var sömmersk. Dessutom hadd ju Anna en pojk som var tre år. Pappa åt pojken hadd före åt Amerika.

Genom att hä int var sä stor ålderskillnad på oss vart ve som brören å som jag mång gång berätte om. Men Anna fick sä ju e hem. Hon vart no ker i pappa. Han var ju int osnygg var ju då bara 37 år. Anna såg ju bra ut var 8 år ynger än pappa. Men no tro ju jag å fler me jag att Anna hadd svårt för å böre trives i Bockträsk. Hä var ju ändå helt andra levnadsförhållanden än hä hon var varn. Hä var no svårt för hon från början å förstå den dialekt dem prata i Bockträsk. Hon prata som dem sa fint då hon komme nästan rikssvenska. Sä no tor jag hon längte hem till Böle iblann. Hon hadd ju svårt för å komma i kontakt ve anne kelingen dere byn. Hon vill int som de anne kelingen kut i byn å rall.

Hä dröjd ju ända tills i slute på 1950-tale inna hon å pappa gjort en resa ne till Umeå för å häls på sin bror som levd då. Å hä dröjd läng inna nan uta syskona fann igen hon i Bockträsk sä dem hälse på hon. Anna fick int vara hem sist åra hon levd. Hon låg sjuk i nästan l0 år i Lycksele, Sorsele å Malå tills hon dödd 1979. Men trots att hon var sä sjuklit fick hon leva tre år länger än pappa. Man kunn väl ändå säj om Annas liv att hä var ett levnadsöde som int mång ha fått pröv på.

Pappa Albert

I den här berättelsen som få val avlutningen om Bockträsktin vill jag försök å skriv nalta om pappa Albert. Jag kanske int skull ha kunne skriv nanting om pappa medan han levd. Därför att jag vet han kanske int ha tyckt om hä jag ha skrive. Han kanske ha sagt "Tocke tokforen tjen väl ingenting å förstör pappere ve". Pappa kunn si tillbaka på e långt liv. Han fick ha den förmånen att han fick bo kvar i Bockträsk i hela sitt liv. Han hann uträtt myttju i sina daga. Den tin han var ung fanns hä ju int anne än skogsarbete.

Dem tala om att på 1910-tale då han var i en stämpling nolöver inom Arvidsjaur som dem kalle för pappersven vart hä myttju bita där pappa var å hugge. Men sä var hä ingen barkning där dem hugge, men han tyckt ändå int om skogsarbete, serskilt då hä var fråganom å bark virke. Pappa var slögli ve alldele anne men då hä gälld å bark var han int flut. Han tyckt int heller om å vara timmerkörar. Men då hä gälld å mocka snön å få opp basvegana ti skogen fanns hä ingen som kunne föle ve han. Hä var en snöklomp ti lufta jämt.

Fanns hä nan möjlihet å få na anne arbet än skogen sä försökt pappa Albert å få tag i de arbete. Pappa var ju slögli då hä gälld snickninga å trearbete, han var dessutom murar å betongslipar. Därför bruke han mång vintra håll på å snick inredninga åt dem som skull bygg sommarn ätter. Nan storförtjänst var hä ju int. Men jag tro ju han hadd lika myttju i behåll som dem som hadd gått på i skogen.

Pappa Albert var brano skrivkunni. Hannstiln hanses var verkligen fin. Dessutom trots att han nästan ingenting hadd gått ti skola var han dukti på stava rätt. Därför vart han anlitt ve allt möjlit skrivgöra. Som jag förut ha berätte sä var han en tockendenna kamrer åt lysbolage. Unner krige var han ombud för kristidsnämnden å skött om å del ut ransoneringskorta åt folke å hjälpt dem å sök licens då dem skull slakt.

Då hä gälld skrivninga var pappa en gubb, som int to alldela sä olicklit skitviktit. Hä kunne komma nagen som hadd fått e brev från nan myndighet som dem int riktit försto sä på. Var väl nästan förskräckt över att hä skull vara nanting besverlit å klara hä som sto ti breve. Sen pappa hadd lest görning breve kunne han fnys till sä att allt papper for borta bole å säj "Tocke denna tjen till ingenting å svara på" åsse kaste han unna breve. Då hä gälld skrivhjälp åt folke ta han int precis na advokatarvode. Jag minns att han långt hit ätter tin bruke ta 50 öre för han hadd skrive. Deklarationa bruke pappa sköt om åt nästan hele byn å allt småbya som fanns runt Bockträsk. För de arbete var han int heller na dyr. Han bruke spark åt Malåberg dit hä var fem km å göra deklarationa å to bara 2 kronor för var deklaration. Pappa Albert var ve i de kommunala brano läng. Han var över 20 år i Pensionsnämnden å sekert 30 år i taxeingsnämnden både i fastighets- å den vanliga taxeringsnämnden. Den sistnämnda nämnden bruke ha sammanträda i Gargnes.

Jag minns att pappa bruke vara bort i vickutale i taxeringen å vara som en herrkar. Gick ju bra då han hadd ve pojka som skött om hem. Sommartin bruke pappa för de meste vara bort å bygg, mur heller cemeter åt folke. Då fick ve pojka sköt om hemgöra bäst ve kunne. Ve vart då no betrodd till å göra alldela, i de falle var pappa e bra föredöme.

Pappa Albert var brano sträng. De värste var att vart han jelak räckt hä sä läng, utom en gång som brören mina ha berätte. Dem var ut å sparke boll en sommarkväll. Mamma var ut å rofft att dem skull vreka sä in å eta, men dem komme int in. Till slut gatt pappa å mamma fara å göra bort fuse. Pojka dem fortsätte å spark boll, till slut var hä en å dem som sparke bolln ditte fusfönstre, sä ruta gick sunner. Pappa komme som e skott borit fuse å var jelak å skicke ynger bror min å nåpp opp glasbita som hadd ramle in fårkettn. I den där fårkettn var hä en bäcker som var nalta rassan. Vart int läng förrän glasnåpparn vart stucke bake ändan. Bäckern to sats flera gång å dompe till, pappa sto å såg på. Till slut hadd sinne gått över för gubben börje skratt.

Pappa var int na myttju pratsam, men om hä komme nagen bruke han ändå försök å få igång prataninga. En gång en söndagsmåra komme hä en utanetbo. Mest komme dem på söndagen om dem ville nanting. Utanetbon kalle ve dem som var från Jacobslunn heller Norra Johannesberg. Den där utanetbon som komme var int na myttju pratsam. För å få igång prate sä sa pappa om vere "Hä ha vöre myttju kallt". Den där utanet bon satt å skruve mun nästan en kvart inna han var sä säj "Jåå hä ha vöre myttju kallt". Ve pojka vart ju full i skratt sä ve var int sä vara in, men pappa han fort sätte å prata.

På gammeldagana börje pappa Albert ve rotslöjd, han kunne allri sitt fåfäng. Unner nästan 20 års tid gjort han fina grejen borti björkrota. De där grejen han gjort var han int na dyr på. Men jag tro ju att hä var ju bätter han var billi på hä han gjort. Han fick ju sälj åsse hadd han na göra. Jaa myttju mer skull jag kunna skriv om pappa Albert men hä kanske val för myttju skryt. Var ändå nanting konstit ve pappa. Han var allri pratsam å skrävelakti, men konstit nog sä var han betrodd å göra alldela, å kunne göra allt hä dem ville han skull göra.

Nu för tin i Bockträsk

Hä jer snart 40 år sen jag flytte å lämne min kära hemby Bockträsk. Hovaligen va hä ha förändre sä där i byn. Då jag for på höstn 1951 var hä då minst e tjugutal som hadd arbete i skogen. Nu jer hä bara en skogsarbetar kvar. Då var hä kvar sä myttju onga att dem hadd kvar skola dere byn. Nu finns hä snart ingen skolong kvar. Sist hästn jer hä läng sen dem skicke iveg. Då 1951 fanns hä kvar koen i nästan varenda gål. År 1980 for sist koen borti byn. Men sä håll vallhölejden på väx igen ve vide å björka. De skogshemmarna som finns utom e fåtal ägs av trottoarbönnren. Störst trottarbonn bo sä långt bort som i Västerås.

Men än jer ju int riktit allt hopp ut om att byn ska dö ut. Hä finns ju kvar na ena som reknes som ung även om dem håll på oppe 40 å 50 års åldern på några ställa. Men annars jer hä meste pensionära å sjuklinga som bo kvar. På de sätte som nu utvecklingen gå där hem i byn, vill jag nästan håll ve Ragnar Vestermark som en gång sa om Bockträskbyn.