Lillstugun å Storstugun
Smaka opp en hel sockerkaku
Skola dere byn
Fortsättningsskola på 1930-tale
Lesa för prästn
En lasarettvistelse på 1930-tale

Förr i tin...  där hem i byn
(Bockträsk)

KÅSERIER PÅ SORSELEDIALEKT
av
ANSGAR GRUNDSTRÖM

Lillstugun som pappa byggd 1919 var en litn stugu som sto ut om nättren. Var väl ungefär 35 kvm. Hä var bara ett rum åsse köke på nedre våningen. Oppa vinn var hä en litn kammar som använtes bara sommartin. Fönstra var enkel fönstra även vintertin.. Köke var ju den plass ve allihop i familjen skull vara ti. Då farmora komme skull hon bo inne kammarn, annars var hä sovplass för mamma å pappa. I kammarn fanns hä en öppenspis å inne köke en litn jernspis. Pappa använt även köke som snickarbo på vintern. No vart hä trångt inne lillköke denna då pappa hadd in snickarsete åsse skull ve ligg där dessutom bodd en skoljänt hos oss ett år.

År 1924 sökt pappa på ett egnahemslån för å bygg opp storstugun. Han fick ett lån på 3000 kronor ränta var 6 procent. I de där låne var 1500 kr. stående del å 1500 amorterings del. Tydligen fick int pappa inteckningslån utan han gatt skaff två gubba som borge. Genom att mamma dödd vart hä int om å böre bygg förrän sommarn 1926. Unner vintern 1926-27 snicke pappa alla fönstra å dörana ditte storstugeun. Han hull till inne lillstugun där ve bodd. Hä var mång fönstar ve myttju spröjsa då hä var fyra fönster till all fönsterhåla två var innanfönstra. Jag ha rekne ut att hä vart 36 fönster åsse fyra minnera fönster som sitt i take på huse. Varje fönster hadd två stora ruten å fyra små. Vintern 1927-28 flytte ve in inne storstugun.

Stugan där jag är född, riven på 1960-talet

Unner tin ve bodd inne stugun var min kusin Martialis Stenmark å måle, hä var en dukti målar då han ville. Då han hadd måle färdit sä vallfärda byssbon till oss för å si sä olicklit grant hä vart. Storstugun som stå kvar än hadd en stor farstu, kök, kammarn å saln. på nedre våningen. Huse var byggd sä tätt å varmt att man knappast hört hästtjuka då hä for förbi en hästkörar. Hä vart besverlit för pappa å klara de där egnahemslåne, ve ränta å amorteringa. Tydligen hadd anne banka förmånligare lån å ränta än egnahesmnämnden. Då hä var kvar 2500 kr sä sent som 1946 överto Handelsbanken låne.

Lillstugun vart sen använt som sommarstugu. Hä var ju varnlit den tin att man unner sommarn skull flytt ut borti vinterstugun. Man skull kunna steda opp stugun, mål å tapeser, ferniss golva sen hä börje finnes kurkmatten. Då ve pojka vart fullväxt vart hä inredd två rum oppa vinn. Hä vart trivlia rum som gick elda ti.. Men hä vart ju si å så ve eldningen. Hä hänt mång lördags- å söndagskvälla att ve allri elda om än hä var mitte kalle vintern. På den tin var man ju frisksportar, man vart allri förkyld. Ja nu jer ju lillstugun för läng sen rive. Stugn hann no göra rätt för sä. Pappa mure en bakuugn sä stugn vart använt till bakustugu å några är fanns hä en affärsfilial där.

Smaka opp en hel sockerkaku

Förr i tin var hä varnlit att mammen låg hem då dem skull ong heller bån som dem bruke säj. Då var hä alltjämt den seden att skull komma na anne kelingen borti byn å häls på hon som låg å hadd nyonge. De där kelingen skull ha ve sä nanting masslit å smaka opp för hon som låg å hadd nykröste fram en ong. Hon kanske var tejput i mat å omatfrisk hon som låg å hadd nyonge.

De der som jag nu ska berätt om hänne då systra min var nykröste fram. Jag var int sä gammal då, bara sex år å bror man var ännu minner han var bara fyra år. Då komme hä trippen na kvinnfolka västifrån byn däriblann var lerarinna som då hull skola dere byn.Dem hadd baka en stor socker kaku som skull vara nanting å jäst för hon som låg dere sänga. Hä var ju riktit storfrämmen ve fick, därför att hä var int varenda dag lerarinna komme trippen. Lerarinnen den tin var ju hulle för å vara sä myttju mer än de anne kvinnfolka dere byn. Dessutom var kelinga hon hadd ve sä rekne för å vara myttju mer herrskapsakti än de anne keling dere byn.

I alla fall då dem komme ställd dem den där sockerkakun dara farstubron. Dem skull ju förstås gå in å ravel å prata en stunn inna dem skull ta in kakun. Nu då hä komme sä fina främmen vart ve pojka skicke ut. För som allihop vet sä ha ju små gryten stora öra. Då ve komme ditta bron vart ve vis sockerkakun, som sto å såg sä olicklit go ut. Nu var ju sockerkakun en massli mat som ve int precis fick smaka opp varenda vicku. Sä frestarn var för stor, ve var int sä lätta bli å böre bryt e stort stycke var å böre smaka borti kakun. Sen ve hadd itte opp först stycke som int to na mång sekunder, sä var ve int sä lätta bli å böre bryt e stycke till. Sädna hull ve på å bröt å smaka tills hele sockerkakun var slut.

Då dem som var inne stugun tycktes hadd ravle å prata no läng skull ju en å dem ta in sockerkakun. För piga som ve hadd der hem hadd koke kaffe. Men dem vart no brano paff då dem komme ut å såg att fate var tomt. Ve hadd ju förstås hunne smita unna sä långt å smält sockerkakun. Men dem vart ju förstås misstänkt va hä vöre föra mathusa fram å smaka opp en hel sockerkaku. Den tin på vårn var hä ju gott om skiren, sä ve skylld på att hä var några skir som hadd vöre fram. Men hä trodd dem ju int på förstås. Dem tyckt ju hä var konstit att ve hadd vöre sä vreka i oss en hel sockerkaku. Men hä var ju ingenting för na pojka som var hungru. Nåja, hä var då åtminstone så att ve en gång hadd fått eta grådun bortå oss, då ve smaka opp en hel sockerkaku.

Skola dere byn

Den tin jag gick ti skola i slute på 1920-tale å början på 1930 tale var hä int sä rolit å vara skolong. Den skola jag ska berätt om var där hem i byn Bockträsk. Hä var en skola som vart byggd 1918 utav byamännen, som fick kost på arbete å materiale. Skolhuse som jag skull trobbes i na folkvetti, låg mitt inne byn utve byavegen. Nan lannsveg fanns int den tin. Jag minns sä vel hur de där skolhuse syntes, e stort rött hus ve vita knuta. Då ve komme inne skola var hä en stor lång farstu i mittn. På vänster sia om korridorn bodd lerarinna i två små rum. På högersia om korridorn var skolsaln, som var bara ett rum. I den där skolsaln fanns en stor velå, en kamin som sto för sä sjölv deve murn. Sen fanns hä en vattuhink ve skopa ti. Den där vattuhinken var bottenfrusse de morna hä var kallt. Skolbänka var dubbelbänka som ve onga satt två å två å gnepase. De där skolbänka var plasere se att dem som gick i minstklassa var närmest kamin. Man rekne ju ve att dem som gick i större klassa hadd hunne val sä varn å frys att dem tård kyla. I skolsaln fanns hä dessutom e bol som lerarinna satt bakom å var jelak iblann. Hon kanske mång gång hadd orsak till å vara egennytti. Sen fanns hä en gamorgel å na skäp ve böckren ti, åsse "Svarta tavlan" förstås. Ja hä var allt som fanns i min barndomsskola.

Skolan under påbörjat byggande, 1918

Långt före jag börje skola hadd jag lert mä lesa, sä hä var int svårt för jag å böre skola. Hä var en lappjänt från Granlia som var inackordere hos oss som lert oss pojka lesa. Ja kunne då int förstå, som ja berätte om förut, att pappa å mamma kunne ha nan inackordere så trångt som ve bodd. Men hä vart kanske en litn ersättning från skolstyrelsen i Sorsele.

Eldningen å stedningen hä fick ve skolonga sköt om som gick ti större klassa. Ve pojka fick tures om å stig opp tidit å gå ti skola å göra opp eln, därför att hä skull vara någorlunda varmt inna lerarinna å de anne onga komme. Hä gick förstås int sä bra all gången å få surven å brinn, ve var ju förstås int sä slög å snick karnan. Sen hänne hä ju ofta att kaminhalen rökt in. Förutom måranseldninga skull ve pojka bera in ven både ti skola å åt lerarinna. Till lerarinna fick ve int gå annen de gången ve bar en vebäl. Såg å klyv ven hä behövd ve int göra utan hä var nan hemmansägar dere byn som to på sä veleverans. Jäntonga dem fick sköt om stedningen då skola var slut för dagen. En gång i månen var hä skurlov då skull mammen skur skola. Jag ha prata ve mång som jer samållring ve jag om de der ve.skoleldningen å stedningen. Men hä var tydligen bara i Sorsele dem hadd den orningen skolstyrelsen att onga skull sköt om eldningen å stedningen.

Den tin då jag gick i skola då var hä int om sitt å vänt på skolbiln. Som jag förut berätte sä hadd ve ingen lannsveg. Ve fick antingen gå eller ränn på na brelappa som kallese för skia. Då hä var isföre på sjön då skricke ve på skridskon. Skistavana heller käppa ve hadd var int na vacker. Var snicke till borti na ribben. Klingren var såg till borti faner. hä vart över na fanerbita borti pappas snickninga. Då de där käppa int vart sä vacker vart jag fråge en gång vars jag hadd köfft sä fina käppa. Då minns jag att jag sa att jag hadd skrive ätter dem från Paris.

Hä var ju int na mång som trodd att ve nan gång skull val servere matn dere skola. Nää ve fick ha ve oss en skarpkakubit, som var sä skarpt å hal att man ha kunne slå ihel en ox ve kakun. De ende pålägg ve hadd var na margarin, jag minns att jag mång gång hadd bara fläskflotte som var sterne ihop. En litn mjölkflask ve na blå separere mjölka skulle ve sköle kakubitn ve. Den där mjölka var sä blåvit att man nästan ha kunne använn hon till lyse om nättren.

De skolklea som ve hadd var int sä fin. Minns int sä noga va klea jag hadd. Men antagligen var hä närmest kroppen en lärftskjort som kunne vara sydd borti en mjölsäck. Kalsongen var gjort bort halvylletyge. Sen var en hemstucke ylletröj en halvylleblus som var grå å byxen var sydd borti vämmarne. Sen hadd man långa yllestrumpen som fästes ti e livstycke. Konstit nog sä skull de där livstycke knäppes bak sä man gatt ha hjälpa då man skull kle sä. Sen man vart gamlare å börje få gå i långbyxen behövd man int livstycke na mer. På föttren hadd man förutom strumpen å kanske nan tovesock inne skon.I början på 1930-tale börje hä finnes gummistövlen som jag kom å använn sist åra jag gick ti skola. De där gummistövlen var fodre å dem vart fort blöt inuti. Var svårt å hinn få dem törr över natta. Jag minns att jag mång gång fick frys om föttren därför att skon var blöt inuti. Då hä gäll unnerklea kom jag ihåg att hä var sällan jag hadd mer än ett kalsongpar. Serskilt kom jag ihåg en gång att jag hadd bara ett kalsongpar. Jag hadd fått rännskita sä olicklit att hä for inne kalsongen. Då gick jag in på e utedass å to å mä kalsongen å kaste bort dem. Hadd ju förstås svårt för å förklar vars jag hadd kalsongen.

Då jag nämnd dass fanns hä ju förstås bara utedass den tin jag gick i skola. Även lerarinna gatt använn utedass. Hon hadd ju givetvis ett eget dass. Men annars fick jänten å pojka använn samma dass. Då hä gäll å håll sä ren i övrigt fanns hä ju inge tvättfat ti skola. Vattne som fanns var ju ti den där hinken jag ha berätte om förut. Där skull all onga drick å såll. Hä vart väl lite si å så om å tvätt sä på måran inna man for ti skola. Va jag minns var hä nå myttju sällan jag tvätte mä mer än en gång i vickun. Kamning av håret skedde inte sä ofta. Int unnerlit att ve hadd lusa i håre å i unnerklea. Borst tändren var ju en procedur som ve allri syssle ve. fanns int en tannborst. Men sä kom jag ihåg att då jag gick i andra klass hadd jag sä olicklit ve tannvärken. Hä fanns ju ingen bot för tannvärken.

Att fara till doktorn var ju otänkbart. Jag prove en del medikamenter, ve pulvre som jag la inne tanna. Iblann försökt jag lägg tjerun inne tanna, hä kanske lindre en litn stunn. För övrigt var jag just allri sjuk än att jag fick örstyngen då jag gick i sjätte klass. som jag sen kom å berätt om. Då hä gäll lungsotn klara ve oss unna den sjukdomen där hem. Nan doktorsundersökning var hä allri frågan om int ens urinprov. Den ende gånga jag minns hä var en doktor ditte skola var då ve skull vaccineres mot smittkoppa.

Då hä gälld skolmateriale å läxböckren, var hä besverlit mång gång å få skolgrejen å räck till. Hä var till å vara hull om grejen. Därför att hä var pappen som skull betala skolböckren borti sin magerbörs. Därför vart hä ju se att läxböckren gick i arv. Skola jag gick ti var hä inskrivning bara vartannat år, för vår skola vart hä jämna årtal. Lerarinnen hadd tre klassa hon skull trobb vette ti samtidigt. Då ve var som mest skolonga var ve 26 onga. I min klass var ve bara sex. Fyra olika lerara ha jag hadd, som ha försökt ler mä nanting.

Första å andra klass hadd ve en lerarinn som hette Anna Byström. Då fröken Byström komme åt Bockträsk var hä först plass hon skull, sen hon hadd gått seminariet. Hon ha en gång berätte om hur hä var å komma å böre håll skola i Bockträsk. Lannsvegen gick den tin bara till Gränsgård, en litn by sex km från Bockträsk. Hä var i september hon kom. Då var hä en hemmansägar som bodd västersti byn som skull möt å hjälp hon å bera väsken. Som hon beskrev hä sä komme hä en stor grov en kar som var nalta skäggu borti skogen. Den där karn skull hon försök å hinna föle ve görning skogen å över spånge myren, han gick ju sä fort. Hon trodd att hä var en urskogsmännisk. Hon tänkt vars jer jag nu på veg. Då hon komme hem till byn skull hon jäst middan dere gårn som låg närmest skola. Gamkelinga dere gårn hadd laga till matn, som var blokorven. Hon hadd blanne korvsmetn ve brano myttju feta som hadd stoppe i en tockendenna kalvvam (kalvmage). Hä var fäll int unnerlit att den där stackars lerarinna känne sä bortkommen å tänkt "vars ha jag nu hamne".

Sen jag flytte till Umeå i mittn på 1970-tale träffe jag först lerarinna jag hadd, hon hete då Anna Önnevall. Hon tala då om att först åra hon var i Bockträsk bodd hon dere gårn hon jäste blokorven i e lite rum oppa vinn. Den andra lerarinna Karin Lindström hadd jag bara en termin i tredje klass. Sä jag minns int sä myttju om hon, annän hon var brano ejtrut (häftit humör).

Tredje lerarinna var för ovarnlihetens skull en kar, som hette K H Lundmark, som i Malå där han kom ifrån hadd fått öknamne "Kalkus". Ve fick egentligen int ler oss sä å den där gamlerarn. Hä var mest å sitt å rit. Iblann bruke han fara ut mitti inne timmen ditta dass. Å där var han sä olicklit läng minst en gång om dagen. Hä var ju int svårt å förstå va ve onga gjort. Int var hä nanting som hört till skolschema, ve busa ju förstås.

Då jag börje i fjärde klass komme hä en folkskollarinn som hette Adele Nilsson från Umeå. Hä var en bra lerarin. Hon var sträng men samtidigt rättvis å dukti på å ler ut. Hon ville int vara ve om nan muta lerarinnen som var varnlit den tin. Att en del mammen komme ve gräddn å smöre för å mut lerarinna för att onga skull få bätter betyg å kanske vart hulle ve ti skola. Hon gjort nanting som var ovarnlit den tin å hä var att hon hadd oss pojka till å vara ve ti jäntslöjdn. Ve fick ler oss å stopp strumpen stick vanta virk pannlappa å fåll duka ve korsstygn. Allt anne gick no bra för jag men stickninga var värst. Ha vart sä hart hä jag stack att hä var fråganom jag skull ha behövd hofttånga då jag skull dra ätte sticknålen.

Den tin jag gick i skola var hä int sä mång ämnen på skolschema. Myttju borti hä ve skull ler oss skull traggles sä kunne utantill. Serskilt då psalmversa som var en ny för var vicku. Biblisk historia fick ve lesa brano myttju å var väl int sä dumt om ve int ha behövd traggel å ler oss utantill vars Paulus for på sina missionsresen. De anne ämnen ve hadd var historia, geografi som jag tyckt var roli, naturlera, språklera ve välskrivning å rättskrivning. Sen fanns hä ju e ämne som hette sång. Då hä gäll sjongninga vart jag allri nan sångar. Jag tro att hä berodd på att jag var sä blyg då ve skull provsjong ti skola först åre jag gick. Ve hadd ju även nanting som då kalles för rekning som egentligen var bra å kunna. Jag var int sä dåli på å reken fastän jag var slasut iblann, sä jag kunne ha mång fel å bocka ti boka. Myttju läxen hadd ve den tin, serskilt fram på vårkantn. Hä var ju int all gången man hann lesa läxa riktit. Därför att man skull ju hjälp till hem ve alldela.

Jag minns att jag en gång fick sitt kvar därför att jag hadd gjort na ofog. Jag hadd int sutt kvar na läng förrän jag smita ut görning hakafönstre ti skola. Jag hadd ju förstås fått stränga order å pappa heller mamma att hä var nanting som skull göras där hem. Den gånga var hä jag som skull bera in torvströ. Då hadd jag ju förstås int ti å vara ti skola på övertid. Då hä gälld om ve hadd busa heller gjort na anne ofog hadd ju lärarinnen olika bestraffningsmetoder. Mest var hä om stå å skämmes deve bänken heller utve svarta tavlan. Sto han deve tavla han som skull skämmes sä bruke han stå å göra till sä å grimaser. Då vart hä allti nan fler som vart narre å skratt, sä syndarn vart int ensammen sä läng deve skampålen.

Jag kom ihåg att hänne väl iblann hä som var rolit. En gång i tredje klass, prata lerarinna om klosterlive. En jäntong fick fråga om va hä var för folk som bodd i kloster. Nu var ju den jänta int sä klyfti. Hon sto läng å skruve sä å fundere va hon skull säj. Då var hä en pojk som satt bakom som viske åt hon "bunka å tunnen". Toke gjort som göjven sa, jänta svara "bunka å tunnen ". Den 6 juni 1934 var hä ju nalta mer högtidlit än varnlit för då var hä examensdagen å ve skull få avgångsbetyga. Mitt betyg var ju ändå int sä dålit att jag ha kunne vise åt pappa. Han ville no int se hä, hä var ju otänkbart att jag den skull kunna fortsätt å gå ti en högre skola. Hä var skogsarbete som vänte å arbete på jordbruke. Men dagen till ära vart ve fotografere å Harald Österberg. Den bilden finns på framsia å boka.

Skolbarnen vid avslutning 1934

Fortsättningsskola på 1930-tale

Fortsättningsskola var en skolform som fanns till före sjuans skolklass. Där hem i byn å i Sorsele socken hulls fortsättningsskola före mina daga ve samma lerarinna som hadd folkskola. Två kvälla i vickun skull lerararinna håll fortsättningsskola ve dem som hadd gått ut folkskolä åre förut. Hä var no int sä grant å vara lerarinn ti en fortsättningsklass den tin, då hon hadd eleva som var meste fullväxt. Serskilt då pojka som den tin int var sä intresserad för å ler sä nanting.

Då jag å mina klasskamrat 1935 skull böre fortsättningskola börje centraliceringen ve skolvesene som dem hä hulle på läng ve. Ve skul jitta fära å gå fortsättningskola i Gargnes. Dit vart hä skicke onga från Bockträsk, Högbränna, Södra Johannisberg, Rågolia, Sappetsele åsse Gargnesonga förstås. Jag kom sä vel ihåg den dagen hä skull bera iveg för oss åt Gargnes. Hä vär den 11 maj 1935. Den vintern hadd hä vore ovarnlit djup en snö, å som varnlit vart hä sen en vår. Söndagen då ve skull fara, hadd hä vöre kallt om natta sä hä hadd vorte stadi skara. Ve steg opp tidit om mårän å börje gå som rättes åt Högbränna dit hä var sju kilometer. Då ve börje gå var hä no stadi skara, men inna ve komme fram åt Högbränna hadd hä vorte sä pass myttju lide på dagen, sä skaran hadd vorte brano svag. Då var hä int grant å gå då man sjonke ne ve en fot iblann. I alla fall ve komme äntligen fram åt Högbränna, där ve jäste kaffe ti en gål å där var hä en skolong som skull föle ve oss.

Från Högbränna vart ve fem onga till. Ve börje gå mot Gargnes hele onghopen. Då ve komme en bit nedanför vegskele till Södra Johannisberg komme hä en som kort ve häst å hadd lassvagn. Han sjusse skolonga från den byn. Ve fick sätt oss hele högen på lassvagn. Fastän hä var en lassvagn ve jernhjula som hoppe å skakase sä var hä ändå vilsamt å få sjuss då ve hadd gått sä långt. I alla fall hä to meste hele dagen å komma sä åt Gargnes, till den gård där ve skull inackorderes. Den gård jag skull bo i låg över två km från skola sä jag fick gå först vickuna, sen var jag hem å fick lån mammas cykeln.

Dagen ätter den tolfte maj börje fortsättningskola ve en folkskolerar som hette Erik Sandström. Hä var en bra lerar. Unnerlit att han int hadd vorte tokut å vara lerar i Gargnes. Hä kanske jer myttju sagt om Gargnesonga. men dem var nalta mer högfelu än varnlit folk. I fortsättningskola skull ve ler oss lite grann kommunalkunskap, samhällslera m.m. Dessutom fick ve ler oss fyll i blanketta å anne papper som behövdes nästan dagligen. Va som var mest intressant var snickninga som ve fick ler oss. Ve som komme från Bockträsk hadd ju int hadd treslöjd. Anne åre ve gick fortsätningskola fick ve vara ti hyggesrensninga, flottningen å anne skogsarbete.

Den tin ve börje vara i Gargnes å gå skola var folke som bodd der rekne för å vara sä långt före i utvecklingen. Jåå dem tycktes no vara myttju. Hovaligen, dem hadd hunne bilda en idrottsförening ve e fotbollslag, där dem var fullväxta kara som kute å hull ätter en boll. För å int tala om Gargnes pojka hur värdsvarn dem tycktes vara. Dem var sä högfelu att dem hadd en skarphatt oppa skalln mitte smällkalle vintern. Kanske int sä unnerlit att ve onga som komme nolanet ifrån käntes nalta blyg å bortkommen, först tin. I förhållande till Gargnespojka å jänten å för den deln var ve bara bosse, ingenting å bry sä om. Hä var bara fråganom att ve skull få stryk om råke säj nanting som int var bra. Som tur var hadd ve en stor å stark pojk från Johannisberg, som kanske ha hjälpt oss om hä skull bera till å få stryk. Nåja fortsättningskola to slut en vacker dag ve misommarstin 1936. Då var hä slut ve all skolgång för jag å mång ve jag. Allri fråga om att man skull få fortsätt, om än man hadd sä bra gånghov.

Lesa för prästn

Skriftskola heller som hä kallese "Lesa för prästn" gjort jag höstn 1935. Då bodd jag å var inackordere på e ställ som hete Måsadike östersti byn i Gargnes. Besverlit var hä å komma sä dit därför att man gatt ro över Gargån. Fanns hä int nan båt på Nolsia gatt man rop ätter en båt. Fastän ve var bara l8 lesaronga fick ve int lesa ilag lave jänten. Tocke kall dem nu för könsdiskrimering. Fastän ve int fick gå i skriftskola ilag var hä ingen som förbjudd oss å träffes om kvälla. Ve hadd en trevli präst som konfirmationslerar komminister Uno Rehnlund. Hä var no int sä rolit å vara lesarpräst därför att ve var int sä intresserat för å ler oss nanting borti psalmboka, katekesn å bibla. Men hä skada väl oss int heller å sen hörd hä ju till konfirmationsundervisningen. Dem påsto ju den tin att man skull int få gifte sä om man int var konfirmere.

Jag minns en kväll då ve vart bjudd ditte prästgårn på kaffe. Prästn skull ju försök å vara trivli ve oss, ja prästkelinga å, jag kom ihåg att Rehnlund fråge oss va ve skull val då ve vart gamlare. Hä fanns ju int sä mång yrken å vele på den tin. Sä högt som till skollerar å präst hadd no ingen sikte. En del skull val murar, snickar, målar heller na arbet som var nalta finare än å vara ti skogen. Jag kom ju int ihåg va jag hadd för förslag å ge prästn va jag skull göra då jag vart gamlare. Mest trolit vart hä väl att jag skull val murar heller snickar som pappa var. Då var hä der en pojk från Sandsele som vart fråge va han skull ler sä till. Han kunne int komma ihåg na mer passande yrke än "luffar". Hä var ju en yrkeskår som fanns den tin. Jag tro då int han vart luffar den där pojken. Han vart visst nan förman i skogen. Då hä vart Allhelgonhelga gick ve fram å vart konfirmere.

En lasarettvistelse på 1930-tale

Höstn 1933 fick jag den där sjukdomen som nästan all onga nan gång jitta ha örstyngen. Den tin var hä int om gå å järmes i onödan å klaga att man hadd ont. Därför att hä var nagen som hadd ti å pjåsk ve onga den tin å hör ätter om onga hadd ont nagerst. Därför fick jag gå sä läng å ha ont inne högeröra att hä till slut var varbildning inne storskalln. Till slut var dem no ändå tvungen å skick mä ve turbiln till doktorn i Sorsele. Då jag komme till doktorn vart han brano jelak därför att jag hadd fått vara hem för läng, han kunne ingenting göra sä jag skull skickes åt Skellefteå ditta lasarette. För å komma sä åt Skellefteå gatt pappa lej en droskbil som skull sjuss oss den 16 mil långa vegen. Dålia vega som hä var den tin vart hä mitti natta inna ve komme åt Skellefte. Då jag int hadd vöre sä långt bakom hagahörne, gatt pappa föle ve mä sä jag skull då komma fram riktit.

Jag kändes ändå int sä karut då pappa lämne mä inne e litte rum dara lasarette. Måran ätter bar hä till ve alla möjliga unnersökninga inna jag skull karves ti skalln. Först komme e biträde ve en pinn som hon vålltrobbe inne skithåle på mä. Hon trobbe in den där pinn sä långt att hä gjort sä olicklit ont. Hä kallese visst för å ta tempen. Sen hull hon mä i hanna en litn stunn va hä nu skull tjen till. Hä gjort ju int sä ont kalles visst å prov pulsslaga. Sen var hä blodprova heller va hä nu kalles hä dem gjort då dem stack mä ti e finger sä hä blödd lite grann. Åsse skull jag piss ti en glas. Inna jag skull lägges på operationsbole komme hä e biträde å bar en stor tillbringar ve en lång slang som hadd en pinn nedersti. Hä var ju alldeles sjölvklart att hon skull trobb in den där pinn inne arshåle på mä. Jag börje få ont i magan då jänta denna spole in full en tillbringar ve vattn bakvegen. Allihop vet ju va som hänn då man få hä som kalles för lavemang.

Nu ska ingen tro dem hadd plåge mä färdit. Inna jag skull opereres bar hä å ditte bade. Då jag komme dit ne sto hä e stort e vitt e vattukar som var spole nästan fullt ve vattne. Jag hadd ju allri sitt na tockedenna åbäke förut å sen skull jag dessutom jitta kliv ne dit. Jag var no förskräckt över att jitta bada, sen skull jag dessutom jitta kle å mä naken. Jag kanske ha vöre minner blyg om int baderska ha vöre sä olicklit grann. Jag hadd ju ändå hunne val sä pass gammal att jag tyckt om jänten som var vacker. Sen jag äntligen hadd törse kliv ne inne storkare denna, var hä no olicklit skönt få bada. Jag torrt då no vara i behov å skåbbesren, därför att den tin kunne ve int bada annen den tin på åre då sjön var isfri. Sen bar hä iveg för operation. Där fick jag ligg å reken en stunn men dem hull nanting som lukte unner nesan. Jag tro jag hann reken till tretton inna jag somne. Vakne ätter några tim då en syster komme å väckt opp mä, då var skalln ombunne som e Oskar Ahréns postpaket.

Två gång om dagen komme hä e biträde å våll tråbbe in den där pinn inne arshåle på mä. Jag fick sån fasa för den där glaspinn att hä satt i läng. Kunne int förstå varför jag int fick ta tempen sjölv. Nää där skull jag lägg mä å dra opp skorta å vis bararshåle för e biträde minst två gång om dagen. En gång om dagen komme syster Ruth, en stor å ejtrut sjukssyster. Hon bruke jämt fråg om jag hadd avföring den dagen. Från början visst jag int ricktit va hä betydd. Men sä småningom komme jag underfund va hon ment ve avföring. Där hem hadd ve ju en ann benämning på hä man gjort på utedass. Då jag komme under-fund va hon ment ve avföring bruke jag alltjämt svara att jag hadd no skitte den dagen om än jag int hadd gjort hä. Därför att jag var rädd för den där tillbringarn som skull ge lavemang.

Varenda dag komme ju doktorn å gick ronden. å då skull hä vara steda å si snyggt ut. Sänga fick int vara skrövli. Hä gick ju bra då man låg å int fick vara opp, men sen man då börje vara opp, gatt man stå i givakt deve sänga. Iblann kunne hä hänn doktorn stanne å en litn stunn å titte öve glasöga å låssese fråg hur hä var. En gång i vickun då var hä storrondn som dem sa. Då skull överlekarn komma, då var hä viktit. Å hovaligen va mång han hadd ve sä, hä var underlekara, kandidata, sjuksystren, biträda å eleva. Hä var sä lång en rad att sistn hadd knappast hunne in i sjuksaln förrn sjölveste överdoktorn var färdi å fara ut.

Nåja en vacker dag vart hä sä jag skull få stig opp borti sänga. Den tin var hä ju varnlit att man skull ligg läng, fastän man bara hadd vorte karve ti skalln. Sen man då börje vara opp fick man hjälp till ve en del arbet. Jag minns att jag bruke få gå å töm pissglasa som var ti sjuksaln där karana låg åsse fick jag hjälp till å linn ihop gasbinden som var tvätte, den tin använt man gasbinden flera gång.

Jag kanske skull ha tala om att hä var i början på december jag åkt in på lasarette. Jag hadd väl vöre där en tie daga då jag fick vara ve om nanting märkvärdigt nästan himmelskt. Hä var en måra jag tvervakne till ve att jag hårt hä sjonge ute korridorn. Till slut öppnese döra å in komme hä en jänt som var vitklädd å var sä olicklit grann å hon hadd stearinljusa oppa skalln. Hon hadd ve sä några jänten till som var lika vacker å lika grant klädd. Dem bar e ljus var inne hanna. jag gatt riktit känn ätter om om jag var vaken heller drömt jag att jag var lave småängla i himmeln. Jag var no vaken men no tyckt jag att hä var förunnerlit att hä skull finnes sä myttju vackert. De där ängla dem komme ve kaffe åsse hadd dem ve sä en bull som var baka nalta konstit. Dem kalle bulla denna för "lussekatten". Då försto jag att hä var Lucia som komme den 13 december. Att dem fire Lucia sä högtidligt hä hadd jag allri drömt om. Hemibyn var hä allri fråganom att man vesa ve na Luciafirande int ens ti skola.

På samma sal som jag låg var hä en pojk från Skellefteå. Pappa hanses hadd en porslinsaffär inne stan. Då föräldra åt den pojken komme å hälse på, bruke ve anne pojka val stilld ve karamellenn å anne gott som dem hadd ve sä. Var ju otänkbart att nan å mina föräldra skull häls på jag. En kväll fick jag föle den där handlarn ut på stan å si på julskyltninga. Jag tyckt ju hä var sä olicklit myttju å si. Hä var änddå hemska saker va stora affära hä fanns. Jag var ju varn lill kall butiken farbror hadd hem dere byn. Jag minns att jag tänkt dem jer då int rädd om lyse. För hä var just överallt både ut å in. Jag var ju varn glystre borti a 25 watts lampen.