Suggan Petronella
Bäckern Fredrik
Skohö å madrasshö
Veahuse
Ja tro ve et oss en bit borti säcken, sa friarn
Friargotta

Förr i tin...  där hem i byn
(Bockträsk)

KÅSERIER PÅ SORSELEDIALEKT
av
ANSGAR GRUNDSTRÖM

A Petronella var en sugga som ve hadd en gång en sommar. Den tin var hä varnlit att allt husdjura skull ha e namn, även om hä var bara en hushållsgris som man hadd över sommarn. Den där Petronella var en märkvärdi gris på alla sätt som jag jitt berätt om. Den tin då jag var ong var hä varnlit att grisa skull kut lös överallt om sommarn. Petronella fick böre vara ut tidit på sommarn å böre böka ti jola. Hä jer sjölvklart att hä syntes int sä snyggt där sugga hull på ve dikninga. Dika hon gjort vart int precis pilrätt ve fina slänta å jämn en dikesbottn. Men man ska ju int begära att skull kunna dik sä pilrätt. dika var ju int staka ut i förveg. Ve pojka hadd, förutom allt anne ve vart sätte till å göra, den uppgiftn att ve skull si åt om Petronella. Råke ve glöm å hon nan gång for hon ditte mammas blomlanne. Som hon hadd pönte kunn man gått säj att hon var ingen tredgårdsmästar. Petronella vart till slut sä folktrå att hon börje föle ve oss vars ve än for. Hon kanske tyckt att hä var just lämplia kompisa å vara lave jämt.

Iblann om dagana då int anne arbet trängt på allt för myttju, heller då ve vart less ve hä ve hadd vorte sätte till å göra. Hä kunne vara hack ogrese, kärra in ven heller hässje måsan. Då bruke ve fara ditte lillbäcken som rann mella sjön å tjärn för å fisk. Den tin var jag intresserad fiskar. Den tin var fiskninga som onga skull håll på ve. Den tin var hä ju rekne som barslit om fullväxta karana kute ätter en bäck å låssese skull fisk. Ve for ditte bäcken å skull böra fisk, ve hadd lyckese smita unna Petronella trodd ve då åtminstone. Den tin fiske ve åt både folke å kreka. Hä vill säj att ve koke skrepfisken åt Petronella å hä var stor lakana å fiskrense. Hä var int myttju påkoste grejen ve hadd rå å ha. Hä var e björkspö ve en snarutrå ti. Iblann hadd ve me oss en staka. Om ve hadd tur då ve komme översti bäcken kunne hä hänn att hä var brano mång storabbara mot slussn. De där abbara hadd komme opp från tjänn å skull ditte sjjön. Mång gång kunne ve int förstå hur abbarna kunne simma där hä var sä grunt vattn. Ve börje å fisk bort allt abbarn. Där ha var nalta djupt e vattn remme ve abbarn ve en snarutrå. Var hä riktit jörjut å grunt to ve en staka å stampe ne dem inne jörja å grev fram dem sen. Sen forsätte ve å rem lakana.

I alla fall då ve hadd hunne halvvegs mella sjön å tjänn, börje ve tyckt att vattne vart sä gromlut. Hä varte gromligare å gromligare. Till slut fick ve si nanting stort å svart som komme krelen, iblann gick vidundre denna bredave bäcken å iblann inne bäcken. Då de där ojure komme närmare såg ve att hä var Petronella. Hovaligen va hon såg ut. Hon var både jörju å ralku. Ralka var e brunt vattn som fanns på myrängar. Hon gick å slaske å åt gresröttren. Hä syntes riktit på långt håll hur gla hon var då hon hadd funne igen kompisa sina igen. För oss var hä int anne göra än avbryt fiskninga. Int gäll hä ha en gris som fiskarkompis. No för att Petronella var klok men int hadd hon vett om å gå försikt heller pjusk då man skull remm fisken. Få hem A Petronella gick ju bra, därför att hon förd oss som en hunn. Annars jer hä int sä lätt å kör en gris om int vill gå sjölv.

Petronella vill no vara kompis ve allihop, int bara gårdsfolke. En gång då fastra å en pig dem hadd dere farbrores for ut å skull lägg ut lagnen dara sjön å hadd just kaste ut dobbe då vart dem vis sugga som komme å simma ätter båtn. Dem gatt ju förstås avbryt fiskninga å ro ilann, sä ve fick he in a Petronella. En gris som kut å jer lös sä myttju som Petronella väx förstås int sä fort. Hon vart sä lång, spe å mager att hon likne en tax. Sugga ha nästan kunne använnes som revahunn. Men hä var ju som hushållsgris ve hadd Petronella å int som revahunn. Därför vart hä se att hon på höstn i september vart stängd inne lagårn för gott. Hon grymte för ståss över att jitta val stängd in, men hä fanns ingen återvändo hon skull jöes sä hä vart masslit fläsk borti hon. Den tin skull grisa vara stor å fet inna dem skull slaktes. Fläske skull int vara sä magert att hä hoppe som loppen inne stekpanna då hä skull stekes.

Ve börje närm oss mittn på december, Petronellas daga börje vara tillända. Den dagen Petronella skull val fläsk å julskinka fick ve lov borti skola å vara slaktarhantlangara. Ve skull sköt om skållvattne. Den gånga ve skull möl ihel Petronella var hä en Svensk Amerikanar som skull slakt. Han hadd just komme hem från Kanada vårn före. Han skrytt över vilken slaktar han var. Han hadd arbete på stort svinslakteri i Chikago, där hörtes slakninga gå som på löpande band. Levande grisa komme in i slakteri där sto hä en kar ve en stor förskräckeli klobb å slo ihel dem. Nåja den där slaktarn som var expert komme å hä skull bera till å möl ihel sugga. Hovaligen vilket liv hä vart inna han var sä få ut grisn bort lagårn. Koen röjte å slet ti bannrejda sä jag tro dem skull ha slitte sä. Då han äntligen fick ut sugga ut i portn fick han tag i en treklobb som han hadd ve sä å skull dräm till å slå ve. Men hur han bickle denna sä sä drämt han till ve klobba överom portdörn sä klobbskafte gick å. Slaktarn börje kut runt runt å skull ha tag nanting anne å slå ve. Fick tag i gamyx som ve hadd lett sä olicklit å trodd ve hadd tappe bort. Var väl äntligen sä få live borti sugga.

Sen skull sugga skålles å hä to meste hele dagen. För den tin använt man nan skållbalj, utan ve skull stå å häll varmvattne där han skull skåll. Int syntes hä den gånga som slaktarn skull ha vöre på en fläskfabrik i Chikago. Om en slaktar som arbete i e modernt slakteri skull ha hulle på sä läng ha dem int hulle sä salte ti filebruttun. Slute vart för Petronella som all de anne hushållsgrisa att hon hadd int na liv ätter jul. Men no var A Petronella serskilt sakneli borti all de grisa ve hadd.

Bäckern Fredrik

Hä var int bara koen, hästa å iblann en hushållsgris som man bruke döp å ge namn. Utan hä kunne hänn att e får som vart nalta märkvärdigare än anne fåra fick e namn. Ve hadd en tockendenna ballgums heller bäcker en gång som ve döpt till Fredrik. På svenska kalles en ballgums för avelsbagge. Varför bäckra iblann kallese för ballgums vet jag int riktit sä noga. Men troligen var hä för att dem hadd en stor klomp mella bena, som kallese för balla. Fredrik var på sitt sätt en klok bäcker, fastän han var snarstucken iblann. Ve snarstucken men jag att han hadd lätt för å stickes. Bäckern Fredrik hadd en kroku å arostrokratisk nos, var riktit vacker framifrån. Bakifrån var han int serskilt vacker ve den där bolln som han gick å bar mella bena, som hängt ti en trå som syntes sä olicklit spe ut. Han sa ju sä reven om bäckertaska, då han gick å hull ätter en bäcker en hel dag å vänte bolln denna skull fall ätter "svagt håll då läng".

Fredrik fick int vara lave de anne fåra jämt. För de meste fick han vara för sä sjölv i en egen kett. Hä jer vä derifrån uttrycke ha komme "vara ti gumskettn" för karana som ha kelinga på de vise att dem int få komma för. På sommarn fick Fredrik vara ut men då var bunne ti en hässjestör som låg lös på backen å han fick dra. En del tyckt ju hä var rolit å retas ve bäckern å få han å stickes. Var int sä svårt å få en bäcker riktit rassan. Hä var int sä rolit å val dompe till bake ändan ve en stor bäcker. Dem dompe in till nådelit då dem hadd töjje sats en 50 meter. Då skull man stå stadit dem som vart stucke.

På höstana då fick Fredrik vara ti tackkettn å göra lamma, som han int syntes sä ohåga till. Först skull han vara lave tacken där hem. Sen skull han lånes bort till de anne fårägara. Hä var ju int all som hadd nan ballgums, för de meste vart ju bäckerlamma klobbe. Iblann då dem for ve Fredrik vart han lejd ve en töm. Men för de meste vart han sjusse ti risselslean heller på e stöttingklammer som en kung runt byn. No tyckt man hä skull ha vorte ojämt ve frininga för han, men han fick no finn sä i nä. Hä vart vä se därför att lamma skull tillverkes en viss ti på åre. Därför vart hä som en annti för Fredrik, just månena före jul. Sen fick han allt finn sä å vara ti gumskettn. För pappa var hä ju bra iblann å lån ut Fredrik för han vart då bortfödd några vicku. Han åt då int heller dro ne myrhö inne kettn då han var bort. Men no kunne hä ändå hänn att hä var nagen som gjort sä till å fråg va pappa skull ha för bäckerlåne. Pappa sa ju förstås att han skull ingenting ha, därför att han hadd vorte bortfödd. Men hä var ändå en keling som sa "visst ska du ha betart för du vet ju allt hä som hafs hä skafs". Allt hä som använts hä nötes.

Skohö å madrasshö

Förr i tin var hä ju myttju varnlit att man använt skohö ti skon. De där hö skull man ta ti en bäck där hä vax starrhö. Då man skull ta igen de där grese använt man e verktyg som kalles för skerun. Den där skerun var gjort borti en gamslåtterlie. Sen törke man de där grese å då hä vart törrt skull hä kammes till ve en skogreskam tills hä vart riktit mjukt. Gammalt i tin var hä varnlit att ha bara skohö inne skon inge strumpen. Men då var hä frågan om lägg till hö riktit inne skon. Dem var då no slög å lägg skohö inne skon de där gamgubba som använt flatvattuskon. Skohö bruke dem ha inne en skohöstol, nu för tin använn dem skohöstorn ve å ha strumpen inne. Kvinnfolka var int na gla över de där skohö, vart ju sä båssut inne stugun. En tid i världen fanns hä flatvattuskon ve rågummisula. Då den där sula var värmt myttju fassne hä alldela unner skon int bara skohö utan även matten.

Sommartidn bruke ve pojka använn bara hö ti skon. Hä var int riktit skohö som var tillrejd, utan ve pojka for ditte fusportn å to na finvallhö. Vart ju för de meste om ta nytt för var dag. Den tin hadd man ju meste na sunnerskon sä man vart våtskodd varenda dag. Hö ti skon var bra å ha för dem som hadd myttju tåbira. Då ve int hadd skohö använt ve säcktrasen, hadd allri strumpen på sommarn.

Till madrassa använt ve allri halmen. Utan då to ve na myrhö som ve hadd slöjje å böre in inne en ladu dara Bäckmyra. De där myrhö var fönnlösta. Först tömd ve ut gamhö borti madrassn som var som e höbåss. To ve oss madrassn som ve trobbe full ve hö. Hä lukte ju sä olicklit gott borti nytt myrhö först nättren. Var ju lite besverlit först nättren å ligg på madrassn om ve hadd stoppe madrassn riktit full. Men sen man hadd lega några nättren å lega till madrassn sä hä vart en gråbb vart hä bra. Vart allri bytt hö mer än en gång per år. I de militära hadd ve halmen inne en pappersäck. Var iblann sä hart trobbe att man sjusse ne borti sänga då man låg där.

Hä var int bara ve människovarelser som trivdes inne sänga då ve hadd bytt hö ti madrassn. Dröjt int läng förrän förrn dem komme igen de där varelsa som var lusa, som trivdes sä bra lave oss. Därför bruke hä iblann om kvälla vara lusslakt inne man somne å. Bruke ta fast lusa å lägg dem på ribba som man la sänglocke på, ässe möl ihel lusa ve tumnageln sä hä strite bara blon.

Veahuse

Den tin då jag gick ti skola å några år sen jag slute skola fick ve pojka meste vara dere veahuse nästan halve tin ve var ledi borti skola. Hä var ju varnlit den tin att pojkonga skull rust kvällsven sen man komme borti skola. Hovaligen va hä jer mång pojkstackara som ha fått frys dere veahuse denna, då hä var sä kallt att hä int gick håll sä värmen ve å såg ven. Värst var hä ju å håll sä värmen om föttren. Om hä då ha vöre riktia sågen man fick ha den tin. Jag minns att där hem hadd ve en bågasåg som blade var smidd till å tanda borti en gammal stocksåg. En del båga sågen hadd träbågan. Var hä riktit stora stocka som var grov gatt man använn stocksåga. Då var hä ju fråga om att komma sams sä hä gick bra å dra såga denna. Som regel var de där sågen slö jämt. Hä var int sä mång gång pappa hadd ti å fel såga. Där hem tyckt jag att ve alltjämt hadd sä dåli en ve å såg borti. Hä var meste stor kvistu törr grana som var sä vinn att dem gick nästan int klyv.

Jag kom ihåg va jag avuntes Gargnespojka då jag gick fortsättningskola. Där hadd dem ju fin å rättklyve törrtall som dem ruste ven borti. Värst var hä ju å håll ven då farmora bodd deve oss. Hon elda ti öppenspisn å där gick hä myttju ve. Sä frussn som hon var elda hon ju jämt. Jaa hä var verkligen olustelit för de meste dere veahuse. Långt mella kaffetin å mattin tyckt ve jämt hä vart. Sä hä var väl int sä konstit att då katta jalme dra farstubron gick ve in å trodd hä var mamma som hadd rofft in oss för å eta eller drick kaffe. Vart ju besviken då ve komme in å hä int var nan mattid.

Hä var int värt å fara å göra na anne hopp höjdhopp eller kut ätter en boll. Då kunne hä komma nagen å gå förbi å säj åt pappa "No jer hä sjölve fasiken att hä int gäll håll dem dere veahuse å såg ven". Anledningen till att hä skull såges kvällsven jämt, var att ingen hadd ti å stå å såg opp årsven ve handkraft på vårn. Å dessutom vart hä allri kört hem sä myttju ve på en gång. Utan hä var om köp törr grana å Domänverke noli berga. De där törrgranstämplinga bruke no räck läng, då hä vart dryge ut ve ostämple skogen.

I slute på 1940-tale börje hä finnes dem som for ikring å kapa ven åt folke. Hä var en från Malåhålle som hadd ruste sä en veakap ve bensinmotor. Han to bra tre kronr timmen. Hovaligen va jag tyckt han var välkommen. Hä var en byggnadsarbetar som berätte att i hans hemby var en vekapar som var sä billi att han som byggnadsarbetar tjent mer än vekaparn i timmen. Ja no jer hä mång som minns ve fasa hur hä var förr i tin då hä var nästan som e straff för pojka å vara tvungen vara dere veahuse nästan jämt.

Ja tro ve et oss en bit borti säcken, sa friarn

Förr i tin fanns hä olika sätt då karana skull skaff sä en keling. För de meste vart hä ju se att att dem to nan jänt dere byn å for till prästn ve. Å mång gång fick dem tag i kelingämne på nan kyrkhelg heller marknad, å tur var ju för annars ha hä vorte sä myttju inavel. Sen hä börje finnes tidninga, serskilt veckotidninga, sä börje hä komma in tockedenna kontaktannonsa. För en del lyckese de där annonsa sä att hä vart brevväxling en tid. I en del undantagsfall kunne hä val sä dem träffese.

Hä jag nu ska berätt jer en tockendenna träff. En gampojk i en by inom Sorsele hadd annonsera ätter en fjälla. Den der som svara på annonsen var ända ifrån Östergötland. Dem brevväxle en litn ti tills hä vart frågan om dem skull träffes. Nu hör hä ju till historien att den där pojken int var sä olicklit företagsam att han iddes kost på sä resa å fara å häls på hon. Nää han var till slut sä narr jäntstackarn å res opp till den där Sorselebyn. Hon gatt ju vara brano karatokut. I alla fall den dagen komme då han skull ta marra å hämt fästmöa i Bastuträsk dit hä var tolv mil. Hä to ju brano läng inna han komme hem igen, då han skull kör ve häst. Till historien hör att han var int sä olicklit pratsam. Hä vart in å mång ol om dagen han var sä få fram. En historia finns ju om den där friarn som en par gång unner natta sa då han låg lave en jänt "Hä ha blåst myttju i natt". Den friarn var pratsam mot för karn jag håll på berätt om. Dessutom hadd han ju sömnsjuka. Troligen hadd han meste sutte å sovd.

Till slut heller i lökt som dem bruke säj komme dem hem igen. Hä var sä sent på kvälln att mamma å pappa hanses hadd gått i säng. Som hä var varnlit den tin sä låg gubben å kelinga inne köke. Dem låg ve fälln dröje opp unne öga, åsse hadd dem på sä en nattmyss, som syntes brano anskrämli ut. Till råga på allt låg gubben å snarke sä hä dövre ti stugun å potta som var meste full som sto unner sänga skakase sä hon hull på skimp över. Då dem hadd felese sä långt, var ju friarfolke brano hungru å skull till å eta sä en bit. Friarn iddes int gå ditte skafferi heller kantore för å si åt om hä fanns nan mat. Nää han to fram na skarpkakubita å smörasken å kanske en fläskbit som var kvar borti nästn. Sen sa han "jag tro ve et oss en bit borti säcken". Sen masa dem sä i säng. Men hä jer knappast trolit att han fick ligg lave hon först natta.

Hon som hadd komme sä langvega tycktes int val sä varmt mottöjje å hon som kanske skull val svärmora, då hon int iddes stig opp å rust fram nan mat om kvälln då hon komme. Dagen ätter skull hä bera till å trösk dere den där gårn. Gampojken heller kavaljern ho på sä de styggeste klea han var sä finn åt. Na gamvämmarnsbyxen som han grevd fram borti en skrubb. Sen ho han på sä en utnött halvylleblus åsse en gamkrimmermöss som han snodd ave oppa skalln. Vart fästmöa na myttju tjer då var hä na konstit. Hon som var främmen dere gårn skull å hjälp till ve tröskninga. Hon fick de arbete att hon skull skaka halmen ren från korne. Sjölvklart var hon ju int sä varn ve de där arbete, sä hä gick ju int na vidare. De ende friarn sa den dagen hä var "Skaka".

Som hä alltjämt var varnlit ti tröskningsarbete vart hä lejd ihop myttju folk. Då hä skull bera till å eta sä var ju den stående tröskningsrättn blopaltn. Mjöle kelinga hadd använt var dålit sikte sä hä var harta såden agnen ti. Paltn var ju alldeles luden då dem skull eta. Gårsfolke å dem som var från byn var ju varn å vreka ti sä hä gamkelinga ruste till. Men stackarn som komme som långfrämmen tänkt ingen på. Sä hä vart ju till slut sä att gampojken fick ta marra å skuss iveg hon igen. Sen gifte han se ve en jänt som bodd brano närmare.

Friargotta

Hä var en gång, nästan som man berätt en saga, att hä var en yngling som vax opp i en by. Hä hänne en gång då den där ynglingen var ti nittantåre att han fick e uppdrag. Han skull föle ve en äller kvinn från byn å hämt en jäntong som var nykröste fram. Den där ongen var en tockendenna oäkting. Hon skull fostres opp i e hem i samma by som pojken denna bodd. Dit dem skull hämt ongen var hä två mil å då hä var vintern ränt dem på skia. Ynglingen hadd som uppgift att han skull bera ongen inne en ryggsäck.

Tin gick å ynglingen vart gamlare. Till slut börje han å tillhör den där kategorin som dom kalle för gampojka. Jäntongen som han hadd vöre ve å böre hem då hon var litn, hadd vuxe opp å var en jänt som int var sä jut. Hon börje vara ve på bala å brölloppa, ja även ynglingen var ve i ungdomshopen sä gammal som han var. Han börje intresser se för för jenta denna som han hadd böre hem en gång.

Den sommarn då jänta fylld 19 år börje hä val välstånd mellan ynglingen å jänta. Hä jär väl fråganom hur hä vorte ve kärleken om int om ha vöre. Ynglingen arbete en sommar i stämplingsarbete i skogen. Då han var bort hele vickun var hä ju se att han skull häls på fästmöa på lördagskvälln. En gång hadd han köfft apelsinen, en massli frukt som den tin var myttju sällsynt. Då han komme hem gömt han påsen ve apelsinen unner fusportgolve tills hä skull bera iväg ti frininga.