Lysbolage å lysstämma
Bakustugun
Mandeln ti julgrötn
Diskninga
Dansa heller bala förr i tin
Roara på sjön
Feles på cykeln

Förr i tin...  där hem i byn
(Bockträsk)

KÅSERIER PÅ SORSELEDIALEKT
av
ANSGAR GRUNDSTRÖM

I början på 1920-tale vart hä byggd småkraftstationa i mång bya inom Västerbottens Lappmark. Folke vart less på fotogen- å karbidlampen som skull lys dem i mörkre. Där hem i byn Bockträsk samlese byamännen på sjölveste Lucia dagen 1922 för å beslut om att dem skull bygg en kraftstation. Dem var 16 delägare som var sä morsk att dem törse sätt igång ve bygge. Iblann de där 16 delägara var hä fyra från byarna Jacobslund å Norra Johannisberg i Malå.

No jitt man väl ändå säj att dem var då int rädd för å göra sä skylli å skaff sä mer å göra. Först skull dem satsa 1000 kronor var för å köp maskina å materiale till kraftstationsbygge. Sen satsa dem över 100 dagsverka var unner år 1923. Inna bygge vart färdit räckt ju int penninga till förstås. Dem gatt satsa 190 kronor var till. Ve ska ju komma ihåg attt dagspenningen int var sä hög den tin, fem kronor om dagen. I november 1923 vart kraftstation färdi å lyse skull släppes på. Dem skull ju på na sätt fira att lyse komme ditte byn, sä dem ställd till en en lysfest som ha lätte tala om sä i flera årtionden. Dem hadd int kalle på nan storgubb som var högt åkomme i politiken som skull tryck på en knapp. Starta station hä var dem sä göra sjölv fastän hä var mer invecklat än å tryck på en knapp. Den där invigningsfest var int precis nan fest som var passande för godtemplara. Dem drack hembränt direkt borti en skopa som dem fyll borti en tunn. På sätt å vis var hä ändå en blivande kommunalpamp som hull invigningstale, fastän han int vara tala ve å göra hä. Han var var då kronojägar som bodd i byn för tillfälle. Den där kronojägarn börje sitt tal ve å beskriv den välsignade utvecklingen. De där tale vart no kortare än va han hadd tänkt, därför att han int komme länger än till "vore det inte utvecklingen så vore det inte utvecklingen". Troligen hadd han vöre ditte brännvinstunna sä mång gång att tale vart sluddrut. Den där invigningstalarn vart sä småningom kommunalnämndsordförande.

Varenda vinter först söndan i januari då skull delägara i lysbolage håll lysstämma. Pappa som var ordförar, kassör å sekreterar skull förstås sköt om å kall gubba till stämma. Kallelse till stämma var skriftli. Jag minns att pappa bruke int skick breva ve postn, därför att hä vart sä dyrt porto åsse to hä sä lång tid då postberarn komme bara två gång i vickun. Därför vart hä se att pappa skicke ve dem som felese görning byn heller nagen utanet bo som skull köp lampen heller betala lysrekninga. Utanetbon, var dem som var från Jacobslund å Norra Johannisberg. Fick int papa iveg breva på na anne sätt vart ve pojka skicke som brevberara.

Lysstämmosöndagen komme. Gubba börjes samles. Då hä nu var sexton delägara å dem komme mangrant vart hä myttju karana inne köke. Den tin felese lysgubba meste på skia. Dem som int hadd sä ner att dem stappe å gick. Ve pojka bruke vara ut å skull si åt va skia dem hadd. Sen gubba hadd före in var ve int sä lätta bli å böre prov de skia som syntes fin å hadd stora brätten. Hovaligen va en del skia gick lätt å ränn ve. En del borti de där skia var sä lång att hä fråganom man skull jitta fara ditta sjön å sno dem.

Kraftstation byggd 1923

Hä var förstås int sä läng ve trodd oss vara ut å prov skia. Ve var ju nyfiken å ville vara in då gubba börje sammanträde. Ve pjiuske oss in å sätte oss tyst, inne en ro som två lus. Klocka vart fyra pappa kraxe borti halsn, innan han som ordförande dompe ne blyertspenna nalta hart ne i bole å förklara lysstämma öppne. Na längt öppningstal var hä int han hull i de falle var han int sä långrandi som en del politiker jer. Sen föredro han dagordningen för möte. Som sekreterar gatt han lesa opp protokolle från förra sammanträde. Pappa var trots att han int hadd gått ti skola na läng dukti på å skriv protokolla. De der visst gubba om. Därför tro jag hä ha vöre desamma va han ha skrive ti protokolla ha hä no vorte godkänt. Jag tro ju om han skrive å nanting borti Kurin ha hä no vorte godkänt. Hä kanske vöre nagen som ha börje grymt för sä sjölv å låssese skull protester å tänkt att var hä ändå sädna ve beslute. Men han ville förstås int protester. Var hä se de andren godkänt hä var hä riktit hä som var skrive ti protokolle.

Som hä var varnlit på e årsmöt sä skull ju kassarapportn föredras. Revisora hadd förstås sutte en hel dag inne kammarn ve dörn stängd å rekne å granske å syntes viktit ut. Jag tro då aller pappa var na myttju nervös då han vänte revisora. Dem komme som varnlit int förrn pappa kalle på dem, alltjämt då gubba samlese till lysstämma var hä myttju dem skull divel om. Sammanträda var ändå ganska lugn. Dem begärt ole, prata, å slute ve å tack för ole. Dem uppfört sä precis som om dem allri skull ha gjort anne än sutte på stämmen. Men no kunne hä ändå hänn att hä vart nalta hett iblann sä ordförarn gatt slå blyertspenna nalta hart ne di bole, för å försök å orning på gubba.

Myttju var hä dem skull beslut om då dem liks samlese till årsstämma. Dem skull bestäm lysavgiftn å dem skull beslut om hur mång 40 watts lampen var å en delägar heler abbonent skull få ha inne köke. Sen skull dem beslut om lyse skull få brinn nan natt då nan keling skull ong. Hä hört väl liksom till ordningen att mamma skull server all de där karana kaffe. Då skull hon jitta gå å dingel å bera ikring kaffe på en bricka åt gubba som satt runt köke. Inna bolagsgubba var sä få in i sä kaffeskvättn denna, gatt dem förstås ditte asklucka å spott ut snuse. Jag minns att mamma var int serskilt gla över att ha sä myttju karana till främmen, för hon fick fulle asklucka ve snus. Nan betalning för kaffe var hä allri fråganom. Den servisen skull väl ingå i de 20 kronor om år som pappa hadd som arvode som bolagsdirektör. Lysstämma slute ve att ordförarn slo penna ti bole å sa att nu jer stämma slut. Hä var ju klart att hä vart kvar na gubba ätter stämma som tycktes vara ätterklok. Dem börje divel om att se eller se skulle hä ändå ha vöre beslute.

Bakustugun

Förr i tin var hä ju varnlit att man mer än länger fram i tin ställd till å baka tunnbrö. Hovaligen var arbetssamt hä var den tin innan kelingen komme sä ditte bakustugun. Där hem i byn var hä ju int på sä mång ställa dem hadd en rikti bakustugu, en del borti de där stuguna var kall ässe hadd dem dåli en ugn. Sä därför var hä om ting bakustugun där dem hadd en rikti ugn.

Inna hä skull bera till å baka skull hä ju rustes ven. Å hä vart ju förstås ve pojka som skull ha de arbete. Ve var ju slikt varn för ve bodd ju meste på harta dere veahuse, som jag förut ha berätte om. Den där ven som skull rustes var int varnli spisve utan den skull var nalta länger. Hä var ju noga va sortes ve man skull ha. Helst skull hä vara tall- eller björkven. Granven gick int använn för hä sprätte sä olicklit myttju borti han. Få fram tallven där hem var int sä lätt därför att hä fanns bara gamgrana. Men björkven hadd ve ju. Sen ve hadd ruste den där ven skull den ju skaffes ditte bakustugun å kunne vara långt iblann. Ve frakte ven på en gam sleka kalk på vintern. Sommartin bar ve ven nedi båtn å rodd ätter sjön å bar opp ven ditte bakustugun. Sen skull hä ju skaffes mjöle å degtråge ditte bakninga. Inna hä skull bera till å baka skull dem ju lätta en del deg jesa. Den degen baka man tjockbrö å kakun borti. Sen baka dem myttju brö som var ojest å hä skull kavles å rallres ut riktit tunt. Om man baka brö borti ojest degen tjockt var brö som en stålplåt.

Bakudagen komme å då skull hä göras opp eld tidit, åtminstone först dagen. Kelingen bruke för de meste göra arbetsbyte. Men hänne hä nangång att dem vart lejd å skull få betart sä var dagspenningen två kronor. En borti de där kelingen skött om gräddningen å den andra hon skött om naggningen å rallningen. Unner tin dem baka prata dem ju å skvallre sä käftn gick som på lammstömmeln. Ve bakningen hull dem på i flera daga. På vårn skull hä bakas sä brö räckt över sommarn. Man skull ju ha tunnbrö ti filbruttun unner sommarn. Å på höstn skull hä bakas sä hä räckt till ätter jul. Unner tin dem hull på ve bakninga bruke ve gå in ditte bakustugun å få oss en smakbit då ve komme borti skola. Hungru som man var den tin nästan jämt var hä fort gjort å smaka opp e helt brö fastän man int fick na smör.

Hä kom ju en tid då bakustuguna int vart använt sä myttju. En del vart rive å en del ramle ut sjölv.. Därför att hä börje finnes å köp hä som kallese för spisbrö. Nu ha ju de där spisbrö int vorte sä märkelit å eta sä folke ha börje rust opp bakustuguna igen. Å hä jer ju bra för hä jer ju sä olicklit gott å eta färskbrö.

Mandeln ti julgrötn

Förr i tin var hä ju varnlit att man skull lägg i en mandel ti risgrynsgrötn på julkvälln. Då var hä ju se att han eller hon som fick mandeln då skull val gift inna nästa år. Precis som hä skull ha vore sä märkelit å val gift. Jag vet hur hä var där hem. Hä var till å försök å vreka ti sä olicklit myttju gröt, för då hadd man ju större chans å finn mandeln. Ätter va jag tycks minnes sä var hä meste pappa heller mamma som fann mandeln. Men ve tyckt ju att hä var int na rolit ve he därför att dem var ju redan gift.

Varför jag egentligen komme ihåg mandeln å julgrötn, jer för att jag kom ihåg en historia som jag hört sen jag flytte till Lycksele. Hä var en gamstint som bodd för sä sjölv ti en stugu som sto ut om nättren. Riktit alldeles ensam var hon int för hon hadd en kattgubb lave sä. Men hä var ju int riktit bra tyckt hon ville no heller ha en människogubb lave sä. Hon hadd hunne ditte de där åra då hon hadd fylld 29 år tie gång. Hon hadd vorte över då anne karana to sä kelingen. Hon var i de stadie att då hon la sä om kväll låg hon å sucke "Hä jer värst om nättren". I alla fall vart hä jul de åre å. Som en sista chans skull hon he en mandel ti julgrötn. För hon tänkt då hon var ensam skull hon ju finn mandeln. Hon koke grötn ve mandel ti. Hon åt julkvälln men fann ingen mandel. Hon hadd koke sä myttju att hon åt juldagskvälln å men fann ingen mandel. Hon var ju int sä storåtn därför vart hä kvar tills på anndagsmåran sä hon åt då också. Men hon var ändå int sä eta opp allt vart en pjött kvar ungefer ti en ske som hon ga åt kattgubben. Å kunn je tänk je att i den där pjöttn som kattgubben fick var mandeln. Sä hon vart int gift de åre heller.

Diskninga

Den tin då jag var ong var hä på de sätte att ve skull jitta hjälp till ve alldela på sommarn då ve var ledi borti skola Allt arbete som ve vart sätte till å göra var väl int sä rolit all gången. Jag minns ju att ve nästan jämt ja åtminstone en gång om dagen vart sätte till å disk, då int farmora var lave oss. Inna diskninga börje gatt ve värm vattne, hä var innan ve hadd nan kopparvattuvärmar deve spisn. Värmt vattne gjort ve ti en brano stor svart gryt, som var runn unner bottn. Å den gryta använt ve som diskbalj, va praktiskt.

Hä var myttju diska den tin, tyckt ve då åtminstone, fastän hä int fanns sä myttju porslin som nu. Ve hadd ju i ställe den där vassvärdige separatorn, som skull diskes. Hä var en besverli apparat å disk för hä var sä olicklit mång dela ti en separator, serskilt separatorkula som man gatt ta sunner i sä mång dela. Om int jag minns fel sä var hä 24 tratta åsse na anne småskrot inne kula. Inna ve hadd diske separatorn var ve no less. Sen skull ju de anne kerela diskes koppa, fata, tallrika som var både flat å djup. Dessutom skålen, tillbringara, sleven, kniva, gafflen, skeen åsse grötgryta. Skålen var roligest å disk, för då hitte va alltjämt opp nanting å dryckt oss ve. Dryckt sä var roase heller lek. Diskbalja var som jag sa förut en jerngryt samma gryt som mamma koke missun ti. I alla fall för å få tin å gå, hitte ve alltjämt på nanting å fjaskes ve.

Då ve diske skålen heller nanting anne som var runt å som gick bra å trill, bruke ve snurr i gång de där kerele som trille. Unner tin den där skåla trille runt inne diskbalja skull ve försök å hinna kut runt stugun. Men hä var desamma hur fort ve tycktes kut, sä no hadd skåla stanne å inna ve komme. Ve var förstås int na världsrekordhållara på 100 meter, men ve trodd ju ändå att ve skull ha hunne in inna skåla stanne. Tockedenna tokforen hull ve på å gjort då ve bodd dere lillstugun om sommarn. Sjölvklart vart int diskvattne sä rent å brano kallt inna ve hadd diske, men rolit hadd ve.

Dansa heller bala förr i tin

Den tin jag var ung å låssese skull vara ut på dansa, behövd man int ha hörselvaddn inne öra, därför att musiken spela sä högt. Hä jer no eljest nu för tin på en dans. Nu ska hä ju spelas sä högt att sjölve fan int ger sä vara inne danslokaln. Jag kom ju ihåg hur hä var på dansa på 1940-tale, där hem i byn Bockträsk. Där var hä se att ve kunne int ha nan dans eller bal annen på sommarn. Då vart hä meste ti nan gamlo ve hull till å rört opp damme. Men då var hä två kara dere byn som hitte opp att dem skull göra sä tverförmögen på ungdomens nöjesliv. Sä dem to å byggd en stor förskräcklig e dansbana. Den där dansbana gick int använn annen på sommarn. Visserligen var vägga ti bana ribbe, men för den skull int na serskilt varm vintertid. Hä var en gubb, som påsto att hä skull val varmt på dansbana om såta mella breen vart ribbe.

Jag ska försök å beskriv hur jag minns att hä syntes i den där stordansbana på en lördagskväll på sommarn. På den där sä kallade estraden satt hä en trio som knappast syntes ti mörkre. I den där trion var hä en som satt å vålldro på e dragspel, en satt å klådd en gitarr åsse var hä en som satt å dompe å slo på trummen. På de där stordansgolve gick hä en tie tolv par å dro varann i en tango heller foxtrot å iblann en slovfox. Just framför ingången ti danslokaln sto hä en stor ring ve pojka som int fick dans, därför att fanns inge jänten å danse ve. Hä var ju ont om kvinnfolka även den tin. Som allihop vet å kanske förstå sä skull man vara dukti å dans å vara framfusi å ha tur ve kvinnen om man skull val oppbjudd då hä var damernas. Sä pass minns jag då, int ha jag nött na myttju skon ve å dans damernas i Bockträsk på den dansbana.

Jag kanske skull ha berätte om hur dem danse. Je förstå hä fanns olika dansstila på den tin. En del hull i kring varann då dem danse precis som om dem hadd tänkt goes på riktit. Hä likne nanting som dem nu kall för kind mot kind. Då fanns hä en del som var sä långt från varann då dem danse, att hä jer trolit att nagen å dem hadd surann. Dansa heller bala hull på tills mitti natta. Då var hä int anne göra än fara hem utan att ha fått ihope. Sen var hä ju om skryt över hur rolit man hadd tyckt hä hadd vöre fastän i själva verket int var sä myttju å skryt över.

Jag ha unner senaste somra vöre i tillfälle å si hur hä nu gå till på den dansbana dem nu ha i Bockträsk. Men hä må jag då säj att no jer hä brano myttju annars. Först å främst jer hä brano myttju mer folk. Sen jer hä fråganom man skull behöv hörselskydda för å int val alldeles döv. Hä jer int na samtalsvänli musik. Vill säj att hä gå int prata ve tjomma som man dans ve. Dessutom ha jag fundere på en annan sak, varför en del jitt kut ut sä myttju inne skogen å sitt inne en bil å ta sä en klonk borti en flask. Jag tyckt hä skull ju vara billigare å vara hem å drick opp brännvine. Dem behövd då int fara ätter biln som dem hadd lämt dagen ätter.

Nalta nostalgisk som jag jer ska jag ändå fortsätt å berätt om hur hä var förr i tin då hä gälld brölloppa. Sommartin var hä mång utav dem som unner åre hadd förlova sä som passe på å lova varann att dem skull älsk varann i nöd å lust. Om dem skull böre de där trettioåriga krige. De där brölloppa skull som regel hålles i bruras hem. Hä vart väl i nan gamlo dem hull till å danse. Till de där gästabude som räckt från tidit om lördasaftan till söndasmåran komme hä folke som var både bjudd å objudd. Långt tillbaka i tin kunne e bröllop räck i tre daga. Hä som serveres på de där bröllopa var na kaffeblask ve na smorgåsen å iblann kunne hä vara sä storslaget att hä var matbröllopa. Dessutom vankese hä våtvarun till dem som ville ha en välkomstsup. Hä fanns no dem som komme på bröllopa som ville ha borti flasken som hä glonke hur myttju som helst. Hä var int bara godtempara allihop som komme på tockedenna tillställninga. Då var hä väl int sä unnerlit att hä var na bröllopsgäster som skull kragas ve varann å si åt hur stadia kragana dem hadd.

Den tin var hä varnlit att all karana som trodd sä kunna dans skull dans ve brura. Hur den där brurstackarn orke ve å dans sä myttju hä jer no fler än jag som ha fundere på. Hon gatt förstås vara arti å vis sä intresserat å dans ve all som bjudd op hon. En del å dem såg int sä täcksele ut hä lukte surann bortå dem lång veg. Men hä var väl för att brura fick betart för var dans som hon orke dans sä myttju. allihop skull ju ge danspenninga en tia eller en femma, som skull vara bröllopsgåva.

Roara på sjön

Den tin hä int fanns nan lannsveg var man tvungen sommartid frakt nästan alldela ve en båta på sjön. Var int bara då ve skull frakt över farmora ve gatt ro då hon hadd fargångese färdit. Utan hä var nästan jämt å sitt å ro. Jag minns att då ve var småpojka å hadd nylert oss ro, hur olicklit rolit ve tyckt hä var å vara på sjön å peta å ro. Men hä vart int sä läng förrn de där roliga hadd gått borti oss. Jag hann vara ve då ve skull ro matvarun från Gränsgård. Först skull ve bera mjölsäcka som var sä olicklit tong inna ve komme till båtn. Hä var i alla fall fyra kilometer ve skull bera matn. Då var hä olicklit skönt å finn båtn innersti Långkänn. Sen vart hä fyra kilometer som man skull ro provianten, meste i motvere. Alltjämt då vi skull fara ditta slåtteränge som hete Gresbäcken var hä om sitt å ro. Jag minns att ve pojka rodd ve en båt som hadd dubbla årpar. Pappa bruke sitt som en patron bakersti båtn som barlast.

Hä jer serskilt en sommar som jag kom ihåg, som jag bruk kall för roarsommarn. Hä var sommarn 1937, som var brano varm eller lyeli sommar. Då brann fuse dere farbrores närmest grann våre. De där fehuse skull forstås bygges opp igen. Hä var ju alldeles omöjlit den tin å vara utan koen över en vinter. Därför skull hä genast bygges opp en ny fusbyggning. De där fuse skull bygges ve cementtegel. Hä var int ratt till å få tegle ditte fusbygge. Landsvegen gick bara västersti byn. Först skull de där tegle fraktes ve lastbil från Skellefteå. Sen lässese tegle å dara en myr som hete Träskmyra där vegen gick alldeles utve sjölanne. Min bror, farbrores pojk å jag fick de där förtjänstarbete att ve skull ro hem de där tegle. Ve hadd lånt ihop sä ve hadd en båt var åsse hjälptes ve åt å lässe tegle ti båta. Ve lässe ne båtn sä myttju att hä knappast syntes översti båtn. Jag minns att ve hann ro tre gång om dagen.. Hä var int nervegen nästan fyra km enkel veg. Dessutom var hä ju nästan jämt motvere.

Den där sommarn var hä sä serskilt hett heller lyelit i lufta jämt. Därför vart ve jämt törstu å behövd drick myttju. Sjövattne var väl int sä teckseli å drick, därför att hä var sä varmt. Svagdricka fanns hä int heller. Na starkare slag än svagdricka fanns int heller som pilsner. Då ve var godtemplara fick ve int drick pilsner. Men då fanns hä nanting som kallese för tomtebrus, ti na småplåtburka som koste 25 öre. Farbrorn som ve arbete åt var hannlar, sä ve bruke få ve oss na burka. De där tomtebrusburka bruke ve ta borti å blann ti sjövattne å drick. Ve hadd int na anne kerel än öskare borti båtn å blann ti. Dricka vart nalta mer läskande ve tomtebrus. Dessutom vart ve nästan mätt då ve drack därfor att hä var sä myttju sjölusa ti vattne.

Denna hull ve på i fjorton daga å rodd tegle å drack tomtebrus. Va ve hadd för betalning för de där roararbete hä minns jag int. Men hä var som hä var varnlit den tin att pappa to betart å to penninga. Nu var ju int tegle fram ditte fusbygge för att ve hadd rodd fram hä. Då skull hä köres opp från sjön en 400 meter. Just den där tin var hä en kusin åt oss som hadd vorte lyckli ägar till en tockendenna som dem kalle för tjorr, en EPA traktor. Jag vet int om han var sä serskilt lyckli då han fick den förtjänsten att han skull kör opp tegle ti fusbygge denna. Som allihop förstå, som les de här, sä forsvann all lust för å ro den sommarn. Då jag iblann jer hem ät Bockträsk på sommarn, tyckt jag hä si olicklit rolit ut då dem far ätter sjön ve en tockendenna aktersnurr som dra båtn.

Feles på cykeln

Jag kom sä vel ihåg hur hä var förr i tin före hä fanns lannsveg å cykla. Man gatt antingen sitt å nöt baken ti en båt å ro eller stapp å gå stenu å krokia vega å över spånge myren. Hä vart ju rene himmelrike då ve fick lannsveg görning byn, sä man slapp sitt å nöt baken ti en båt å iställe nöt baken på en cykelsadel. Långt före hä fanns lannsveg hadd ve pojka lert oss cykel. Mamma som komme från Umeå 1925 hadd ve sä en damcykel. På den där cykelstackarn som vart pönte åtskillit lert ve oss cykel ätter fusvegen. Hä var int bara ve pojka som hadd den där cykeln utan den gick i låne åt andren i byn, därför att hä var forst cykeln som fanns i byn.

Inna lannsvegen gick fram där ve bodd, bruke ve cykel en bra bit ätter Vestermarks jelen å ställ in cykla ti en ladu dere Alexander Westermarks. Först på höstn 1935 fick jag min första cykel. Cykelmärke var Nore, köfft på avbetalning för 110 kronor å en agent som såld för Öberg å Östman. Åre ätter fick bror min sin forsta cykel. De där cykla ve hadd fått oss var var ve sä hev över, var na tockedenna ballongcykla. Hä vill säj att däcka var på dem var sä olicklit bräj. Dem gick int serskilt lätt å tramp då man skull cykel om hä hadd nysnödd. Som jag för de meste tyckt hä hadd gjort den tin. Då ve for å åkt i bredd syntes hä nästan som hadd före en Folkvagn å kört före. Ve gatt ju förstås gå å styr cykeln opp för backa. Dem som såg spåra ätter oss då ve hadd gått bredave cykeln kunne allri ta fel på va hä var för pojka som hadd före ätter vegen. Därför att bror min hadd na flatvattuskon som var sä olicklit stor å jag hadd na ludden som jag bruke gå sä olicklit sne.

Fastän cykla int gick sä lätt var hä no ändå om försök å skryt över åke man hadd. Va hä var för finnesser på cykeln. Samma skryt ville hä no föle ve dem som tycktes rå om dem bil dem ha nu i våra dagar. Sommarn 1940 vart vegen färdi görning byn. Samtidit vart vegen klar runt sjön. Då vart hä till å åk runt sjön ett par varv varenda helg.