Då radion kom till byn
Värnpliktige 117 Grundström
Ransonering, gengas å finnpojken
Ränn på skia
Katt tvättninga
Hårklippninga

Förr i tin...  där hem i byn
(Bockträsk)

KÅSERIER PÅ SORSELEDIALEKT
av
ANSGAR GRUNDSTRÖM

Sommarn 1929 hänne hä nanting märkvärdit där hem i byn. Na gubba hadd ruste sä en tockendenna mackapär, som man kunne hör hä dem prata å hä komme musik borti. De konstiga ve den där apparatn var att hä behövdes inge telefontrå från nan ann by. De ende man behövd, var att man sätte opp en hässjestång ut på gårn som dem hadd sätte en trå översti åsse borra håle nedersti blybanne ti fönstre å skicke in en trå görning å kopple ti en låda som dem kalle för radioapparat. Sen grevd dem ne en jolledning, ve en kopparbit heller en gam kopparpann. Då var radion klar för å hör. Dem gatt ju förstås använn hörlura för å vara sä hör nanting. Ti en gål dere byn hadd gubben som var rekne för å vara nalta tusenkonstnär gjort sä en radio sjölv sen han hadd skrive ätter dela. I ställe för hörlura hadd han montere in trattn borti en gamgrammofon.

Jag minns hä var en söndag jag skull få vara å hör radio. Hä var dere en gård som var närmest skola. Fick sätt på mä hörlura å apparatägarn börje skruv dere radion. Han syntes riktit teknisk ut. Först börje hä tjut å pjul, men hur läng han skruve dere radion fick han bort tjute. Då fick jag hör hur hä sjonge å dem spela en psalm, hä låte precis som om jag skull ha vöre på samlingen. Gubben som rådd om radion tala om att dem hadd utsändning från nan kyrk ända från Stockholm. Den tin var hä ju int anne än högmässa, nyheteren å vere som var viktit å hör ti radion. Var väl int sä myttju anne dem sänt heller.

Sä småningom vart hä fler å fler som ruste sä radioapparata. Sä hä vart int sä märkelit. Först på höstn 1938 kunne pappa få rå å köp en radioapparat. Att köp en radio den tin var brano dyrt. Apparatn pappa köfft koste 250 kronor på avbetalning. Den apparatn hadd elektrisk drift. Att ha en ve elektrisk drift hadd både för å nackdelar. Fördeln var att vintertid å på höstn kunne hör allt som sändes i radio på kvälla. Nackdeln ve den radion för oss hem i byn var att sommartin sto kraftstation stilla sä ve hadd ingen ström. Gick ju int driv en radioapparat ve fotogen, som no mång önske. Dem som hadd en radio som drevs ve batteri, kunne hör åre runt. Men i ställe fick dem int hör sä myttju varenda dag därför att e batteri räckt int sä läng förrän hä skull laddes opp.

Först höstn å vintern ve hadd radio där hem var hä myttju märkvärdit. Hä gick ju nästan int ta sä för anne på kvälla än hör radio. Allting skull höres om hä int var sä myttju å hör. Ve bruke hör han som lest opp lagkrönika å han som referere från riksdagen, sä myttju ve nu skull begrip. Grammofon musiken bruke ve hör, som räckt en tim varenda kväll. I den där grammofontimmen var hä bara en dragspelsskiva heller nan modern schlagerbit. Men eljest sä var hä bara tockedenna klassiska bita som ve int försto oss på men hör hä skull ve ändå. I den där grammofonmusiken var hä för de meste nan keling som hadd e hemskare harslben som trodd sä skull sjong. Hä låte precis som skull ha hadd ont nagerst eller vöre gålle stern. Ve behövd bara hör på va hallåman tala om va hä var för skivmärke. Om han tala om att skiva hadd märke Husbondens röst Viktor visst ve hä var en dåli grammofonskiv som ve int gilla, men hör hä skull ve ju ändå.

Mång å de där programma dem hadd ti radio den tin minns jag än. Jag kom ihäg Lubbe Nordströms föredrag om LortSverige. Sigurd Wallen då han läst Albert Engström historien. De historien var int precis na godtemplarberättelsen men var ändå roli å hör. Sen kom jag ihåg Ludde Gentzel å Erik Abramsson som "optimisten å pessimisten".

Jag minns precis hur hä var där hem pa söndgana inna ve fick rå å köp radion. Pappa hull strängt på att man om söndagana skull ha husandakt, de söndaga hä int var samlingen dere skola. Han bruke ta fram Luthers postilla å lesa betraktelsa för den söndagen. Hä var svårt för ve onga å sitt still sä läng å hör på hä pappa läst ve monoton stämma. Tanka våre var no dere skibacken som ve ha gutte lämn, sä no vart hä en stor lättnad då ve fick radion inne gåren. Dem bruke vintertid ha lyse tänt enkom för att folke skull få hör högmässa ti radio. Pappa bruke lägg sä dara kammarsänga å skull hör. Men för de meste hadd han somne inna högmässa var färdit.

Då krige bröt ut 1939 var hä mång som var som om dem skull ha vöre fastklistre dere radion. Jag kom ihåg en händelse från i april 1940, då Tyskland ockuppere Norge å Danmark. Allihop var då intresserad för å hör nyhetren. Na skogsarbetara som låg ti en koj några kilometer från byn var sä intresserat att dem skicke en kar som hadd bra minne då hä vart nyhetsdags. Han komme tillbaka å berätte nästan ordagrant va han hadd hört. I de där lage var hä en timmerkörar som var intresserad över va ver hä skull val. Han tyckt vere var viktigare än krigsnyheter. Nyhetsförmedlarn hadd int hunne rapportera färdit förrän den där körarn fråge "Nåå hårt du va ver hä skull val". Ja de der var lite grann om hur jag upplevd teknikens underverk radion. Jag tro ju att hä var mång som kanske upplevd televesionen sammales, så tillvida att dem såg allt i TV först tin.

Värnpliktige 117 Grundström

Den dagen komme då jag vart sä gammal att jag skull inmönstres till de militära. Å hä var ju de år då man fyllt 20 för min del 1940. Den tin behövd dem som skull in för mönstring åk sä långt. För min del vart hä kommunalhuse i Sorsele. På den tin var hä ingen test på om man var klok heller som ve sa där hem "stint skruve". Int var hä sä omständie än doktorundersökning. Doktorn lyssne på hjärte, lungen, to inge pissprov. Sen vart ve vägd åsse meta längdn på oss. Den längd man hadd då man mönstre var no brano exakt, därför att om hä sen vart tal om hure lång man var. Sä bruke man svara att sä lång var jag då jag mönstre 177 cm. Sen doktorundersökningen var unna stöka fick man reda på va vapenslag man hamne uti. Jag vart placere på I 20 å uttöjje till reservbefäl. Sen jag komme hem från mönstringen var hä nan borti dem som var äldre som bruke "Nåå fylld du kaffekoppen". Hä ansågs att man skull fyll en kaffekopp ve taska innan man vart antöjje till de militära.

Ja då kom ju den stora dagen som jag i min enfald hadd längte ätter. Jag skull ryck in till I 20 den 17 april 1941. Resa till Umeå den tin to nästan två daga. Först dagen skull jag åk till Hea å ligg över där, därför att hä gick ingen buss tidit från Bockträsk. Tidit på måran den 17 april steg jag på rälsbussn i Bure, hä var ju faktiskt först gånga jag åkt rälsbuss. Resa till Umeå to hele dagen, därför att ve gatt vänt på tågbyte sä läng. både i Arvidsjaur å Jörn. I Jörn fick ve vänt över fyra tim. Sen dess ha jag allri älske den järnvägsstation. I Bastuträsk samlese ve som skull till I 20 i en serskilt hög för sig i en jernvegsvagn. En gaphals ve fänriks grad to mot oss å skull håll orning på oss. Hä kanske gått lika bra om han int ha gasta å skrike sä myttju. Men han skull förstås böre verne oss ve hä som komma skall. Men fick nästan säj "De her hä val no vår musik hädanätter".

Nå ja ätter ha före förbi Vännäs å vorte vill på väderstrecka, sä komme ve sent på kvälln åt Umeå. Jag vart vill i Vännäs för jag tyckt tåge for tillbaka till Bastuträsk. Hä to då minst tie år inna jag vart rätt inne skall på väderstrecka i Umeå. Från jernvegsstation till I 20 fick ve förstås int gå som varnlit folk. Nää ve gatt gå å marscher i fyra kolonna. Hä skull vara en syn för guda å si marschtaktn på oss. En del var ju i fylla förstås. Sen ve hadd fått oss matn ti matsaln, skull ve mönstres in på de kompani där ve skull drilles. Jag vart placere på tolfte kompani, pansarvärnskompani. Där var hä pojka från Sorsele, Åsele å Vilhelmina.

Direkt först kvälln känd jag att militärlive bar borti hä man var varn hemifrån. Logemente som jag vart placere i var ve 24 rekryta plus två korprala, som skull vara lave oss en hel månad å håll orning på oss. På måran vakne ve att ve fick hör en storskall som sto å blåst allt hä han varse ti en trumpet. Jag fick sen veta att hä var en pojkstackar som dem kalle för kattox, som blåst nanting som dem kalle för reveljen. Klocka tie på kvälln sto den där kattoxn å blåst tapto. Då var hä meningen hä skull vara tyst inne logemente.

Den tin fick man tvätt sä å raka sä ti kallvattne. Sen fick ve fara ti bastun en gång i vickun å hä var ju bra. Exerscisen på regemente var int precis na sötebrödsdaga. Ve allt fjaskforen ve skull ha för oss. Ve skull sprint å dummes ve alldela åla görning å hopp över hindergårn. Ler oss häls på befäle å skilje på befälsgrader. Ta sunn e gevär å sätt ihop å rengöra geväre ve anolja å sätt på mynningsbläcke som var myttju viktigt å håll reda på. Sen skull ve marscher i takt vars ve än for. De der ve å marsher i takt var var jag int sä dukti ve. Hovaligen va jelak sergeantn vart då jag int kunne gå som de anne kamrat. Jag ansträngt mä väl int sä myttju heller.

Inna ve fick böre gå ut på stan skull ve ler oss häls å hä vart ju 14 daga inna ve fick gå ut. Jag kom ihåg en sak från den där vårn. Första maj som var en helgdag fick ve vara ut på kaserngårn å kör bort snön, då var hä en sen vår. Lässe snön ti na sleanan som kördes bort ve hästa.

Då hä gälld matn på I 20 var hä väl int sä myttju å klaga på, om hä int ha vöre surtorsken denna. De dagana hä var torsken heller nan ann dåli fisk bruke musikkårn. komma å spela ne matn för oss. Men no var man ändå hungru mång gång. På söndagana bruke ve få bra mat. Då var hä köttförslimpa. Jag kom ihåg att ibland bruke ve fara in å tjuva en köttförslimp å bera den inne vapenrocken, hä rann bara flotte. Om man nan gång hadd penninga for ve å fika på markan på kvälla. För 27 öre kunne man få köp två bulla heller två kubba å mjölka.

Precis nan storförtjänst var hä int å ligg in å göre rekrytn. Först 40 dagana hadd ve 50 öre om dagen. Sen vart hä en krona om dagen tills först åre var slut. Under beredskapstin vart hä 1,50 om dagen. Då jag for å göra rekrytn fick jag en femtilapp å pappa. Så jag klara mä ganska bra ve penninga, jag hadd ju int fått ler mä na stora utsvävninga den tin.

Utav en unnerli anledning vart jag flytte på malajkompaniet sen jag hadd vöre in i fem vicku. Hä kändes kanske lite grann konstit å int kunna exer som de anne kompisa på 12-de kompani. Men jag gjort no lika stor nytta om int kanske större nytta än dem som fjaskese ve exercisn, då hä nu int vart na krig för lanne sen jag gjort rekrytn. I alla fall fick jag nästan som e civilt arbete. Jag vart placere på I 20:s tvättinrättning. Där fick jag hjälp till ve allt som förekom me på den arbetsplassn. Först börje jag å hjälp tvättmästarn på nedre plan. Jag kom en period å vara lave en tvättmästar som sällan var nykter på arbete. Jag minns att han lånt å mä 20 kronor en gång å skull ha ti öle. De där penninga fick jag allri igen.

Sen kom jag opp på övre våningen, där var ti mangeln å mangle lakan å handduka. Meste å tin arbete jag som pressar ti en ångpress. Där presse jag vapenrocka, byxen å kappen. Jag vart sä dukti ve de där arbetete att jag ha no kunne ta på mä civilt arbete i samma bransch. Jag bruke få förtroende å press kappen åt na befälsfruen. Visst hänne att jag presse sunner nan knapp, men jag vart ändå godkänd. Jag tro no jag ha fått civilt arbete på tvättn sen jag gjort rekrytn, men hä var ju int å tänk på, jag var no för ker i hembyn. Där på tvättinrättningen trivdes jag bra. Hä var sä mång civilanställda som jobba där. Men på ett sätt var hä int sä bra. Därför att hä var skiftgång. En vicku arbete ve från 17.00 till kl tre på natta. Andra vickun var hä dagtid. Hä vart ju svårt å få sova då man skull ligg ti e logement på 24 man. Hä hänne ofta att hä komme nan tokut furir å väckt opp mä på måran.

På sommarn 1941 flytte ve å bodd i en så kallad lägerhydda som rymt 60 man. Gick förstås int na bätter sova där. Jag kom ihåg att ve en tid låg i några baracka som fanns utanför I 20. Där var hä gott om skeppsråtten. Hä hänne ofta att jag som låg ti översänga känt att hä sprant råtten i sänga. Sen ve hadd gjort ett års rekryt vart hä frågan om att ve skull göra sex måne till beredskaptjänst. Som malaj fick jag göra beredskapen i Umeå, de andren vart skicke i fält. Då jag vart varan sä läng i Umeå vart jag sä varn de där militärlive att jag tillslut trivdes riktit bra, man var ju ung o ogift den tin, sä hä var väl int sä noga vars man var.

De ende fritidsnöje jag koste på mä var å gå på bio. Jag känd sä vel till all biografa som fanns i Umeå den tin. Hä koste 1,25 å gå på bio inne stan. På I 20 bio koste hä 50 öre. Unner de där 18 månena jag var i Umeå hadd jag vöre på över 100 bioförställninga. Jag hadd skrive opp dem i en dagbok som jag fört den tin. Dessutom hadd ve om ve var fler de fritidsnöje att ve språngfika från na kaffe. Myttju kafea fanns hä den tin, fastän allihop gick hä int språngfika från. Ja äntligen vart hä den tin jag skull mucka å val civil igen, hä kändes faktiskt konstit å böre vara hem igen. Jag hadd int vöre hem mer än fem gång på hele tin. Hä var int om vara hem varenda helg, därför att hä var sä besverlit å komma sä hem annen de gången ve hadd skördepermission heller julledit. Borti värnpliktige 117 Grundström som vart uttöjje som befäl då han mönstre vart hä en malaj. Men som malaj gjort jag nog lika stor nytta som att gå å harva. Dessutom var hä ju myttju lindrigare. Sen vart jag omplacere till luftbevakningstjänst å fick vara i Luleå en ti å ler sä till luftbevakar.

Ransonering, gengas å finnpojken

Hä vart myttju annars ve alldela då krige bröt ut. Vart int sä mång måne förrän ve fick ransoneringskorta å de bila som man var tvungen använn gatt sätt in gengasn. Sen i slute på krige komme hä myttju finnonga hit till lanne. Jag ska böre å berätt om hur ve upplevd ransoneringen. Var väl egentligen int sä falit för dem som hadd jordbruke. Ve född int opp kanina för å dryg ut köttranson. Ve som hadd na kreka dere fuse fick inge kött eller fläskkuponga. Men i ställe skull ve jitta sök licens då ve skull slakt en kalv heller gris. Kristidsnämnden tyckt no att på mång ställa kalve koen lite. I byn, var meste gallkoen. Då hä gälld mjöle vart den ransoneringen drygd ut ve eget kornmjöl som man for åt Norsjövallen å lätte mala. Kafferansoneringen var egentligen värst. Räckt ju allri till gatt dryg ut kaffe ve na surrogat som Mabou eller Neskaffe. Hadd man kaffe nan gån sä var hä om kok å sumpen sä läng hä fanns nan kaffesmak. Sä den tin fick man vara som grisn nästan jämt. Gå ve matsmaken inne mun hela dagana. Då hä gäll kaffe kom jag ihäg att jag en gång fick drick dålit kaffe. Jag vart skicke ve na eren till en lappfamilj i Granlia dit hä var sju km. Skull ju förstås gäst kaffe där. De där kaffe var blanne ve na bränt råg åsse salte brano myttju. Hovlaligen va jag tjöjdes på vegen hem.

Cykeln var ju vikti för å komma sä fram på vegen. Skull hä köpes e däck heller en slang sä no skull hä vara licens på de varun å. Hä var int all gången sä lätt å få licens, där för vart hä om sätt lapp oppa lapp på slanga å kanske lägg nan skinnbit för e hål på däcke. En skogsarbetar dere byn hadd skrive till kristidsnämnden om att få en licens på en slang till cykeln men han fick avslag. Men då han var dukti på å skriv, skicke han e brev till kristidsnämnden å klaga. Han framhöll att han hadd sitt att nasara, agenta å evangelista for fram ve splitterna däck på cykla, men han som skogs å kolar int skull få licens. Den gånga fick han visst licens.

Var int sä lång ti ätter att krige bröt ut förrän dem som var bilägara fick ställ in dem inne garage för gott. Var ju för dyrt å omständit för småbilsägara rust sä e gengasaggregat. Men hä fanns ju dem som var tvungen sätt på e aggregat å hä var lastbilsåkara, turbila å bussa. Som bränsle använt man björkkol å småven borti björka. Dem hadd no lätt för å krångel de där gengasbila sen var dem int heller na krafti. Då hä gälld om hur gengasbila var ovarakti kom jag ihåg en gengashistoria. Han som berätte de her var från en by inom Arvidsjaur. Hä var en lördag då dem skull få permission från Boden å fara hem till fruen å fästmöen. Dem hadd resonera om att en åkar skull sjuss dem på e lastbilsflak till Arvidsjaur. Dem starta ve tvåtin på lördagen från Boden. Där satt dem hele lördasättermiddagen å hele natta mot söndagen. Biln gick en bit å sen stanne han å. Dem hull på frys ihel dem som satt på bilflake. Dem komme till Arvidsjaur ve sextin på söndasmåran. Hä var ju ingen ide å fortsätt hem till fruen å fästmöen för dem skull vara tillbaka i Boden klocka sex på kvälln. Hä var int anne göra än å frest å få sä en matbit å sen fara tillbaka till Boden. Den helga vart hä int nan effektiv frining.

I slute på krige heller närmare bestäm sommarn 1944 var hä mång som to hann om finnonga som komme hite lanne. Då ve där hem var bara fullväxt folk vart hä sä ve to hann om finnpojk. Han var fyra är å hette Yrjö Johannes Pucki å komme från Karelen. Hä var verkligen en mager å pjireli varelse som komme. Han kunne ju inge svenska. Men hä dröjd int läng förrän han börje prata lite svenska blanne ve finska som iblann hörtes sä rolit. Den sommarn bodd ve dere sommarstugun å hadd ju kvar telefon oppe storstugun. Genom att ve var två abbonenter på linja var hä två signala till oss. Då finnpojken var ut hört han hä ringt två signala. Då bruke han komma sprinten å rop "Kacksi pirr". I blann om nagen å ve pojka släppt en fis. Sä bruke han säj "Kacka harsuk". Han mena skit inne kalsongen. Ynger brorn min bruke jämt gå sjong. Var int läng förränn finnpojken hadd lert sä en del bita å gick å sjonge.

Höstn 1944 utbröt hä difteri där hem i byn. Min yngre bror å jag fick den sjukdomen, men ganska lindrit. Men hä fick ju dö en pojk som var bara 16 år. Hä vart ju skylld på att hä var finnonga som hadd komme ve smitta. Yrjö hadd en äller syster som var på e anne ställ dere byn. Dem vart skicke till Umeå på karantän å vart bort i flera måne. Han var int sä lik då han komme igen. vorte sä blyg å rädd. Inna krige var riktit slut i maj 1945 vart finnonga skicke tillbaka till Finnland. Ve ha allri hört nanting va hä vart borti Yrjö Johannes sen dess.

Ränn på skia

Förr i tin var hä varnlit å man var ju tvungen å ränn på skia nästan jämt, åtminstone vintertid. Då hä gäll där hem i byn, vart hä int sä lång ti på äre hä int var skiföre. Hä var väl sä pass att annörja hann ten bort över sommarn iblann. Dem ha ju berätte om att farfarn en gång för läng sen i början på 1900-tale hadd ränt över sjön på missommaraftan. Den tin skull man ju feles på skia brano myttju. Då ve onga gick ti skola å sen man börje vara ti timmerhuggningen. Nu för tin ränn folke bara då dem ska låsses motioner.

Om hä ha vore riktia skia man hadd den tin man gick ti skola ha hä ju gått bra å ränn. Nää, hä var na plankbita såge borti en björk som var täljd bortå bara lite grann, sä pass att hä syntes att hä likne e ski. Skia var sä lång å tong att hä var lagomt ha hjälpa då man skull rit opp dem mot farstukvistn om man var litn å svagli. Skiöla var sköre till borti na skinn borti en gamsko som var kassere. Unner skon inne skiöla kunne hä vara en skinnbit borti en bälling, heller e renskinn. Sen hä börje finnes cykla kunne man skera till en bit borti e kassere cykeldäck. Jaa sen var bara om tre in flatvattuskon heller blisterpunga som dem kallese å ge sä iväg å ränn. Brano släntelit å komma sä på skia mot för nuförtin.

Nu för tin gäll hä int ränn forrän man ha koste på sä olicklit myttju. Hä dug int ve björkskia, nää nu ska hä vara skia som jer gjort borti plast. För å int tala om skiöla. Hovaligen sä omständit. Jag köfft e skipar en gång som var lite begagne. De där skia hadd binninga som hadd som en pinn främdersti. Jag trodd ju i min enfald att de där skibinninga skull pass åt skona jag hadd förut.. Nää jag gatt köp mä nya skon. Men hä jer klart jag jitt ju håll ve om att nå gå hä bra ränn ve skia dem ha nu, då man äntligen ha hadd tålamod å komma sä på dem.

Käppa heller skistava ve hadd då jag gick ti skola var ju jämt hemgjort. Hä var ju otänkbart å köp käppa som var borti bamburör, dem var ju för dyr. Jag bruke som jag förut ha skrive om göra mä skistava sjölv, borti en ribb heller bakana då dem hadd såge husbehovsvirke. Klingren vart för de meste gjort borti faner, därför att pappa var snickar å då vart hä alltid nan fanerbit över. Klingren sätte jag fast ve en spik görning käppen. Den tin jag börje å skull låsses vara ve å hugg timre, var hä om ränn på skia kväll å måra å måra å kväll. Iblann kunne hä var långt man skull ränn, en fyra fem km enkel veg. Hä var ju myttju bätter å gick fortare å feles på skia ån stapp å hann gå. Dessutom kunne man ju göra annörja som rättes.

Där hem vart hä meste som rättes över sjön, som hä jämt blåst kallt på å snidd nola vere. Hä gick ju bra å ränn då hä var kallt å uppehållsvere. Därför att tjeruvalla man hadd unner skia var bästa valla då. Men sä fort hä vart snövere å nollgrader då vart hä hemskt å ränn. Man hadd int hunne längt förrän man gatt stannå för skia hadd frusse unner. Den tin fanns hä int valla å ta borti burka som hadd olika färgen, som dem ha nu för tin. Nää hä var om lägg granrise unner skia å gnugg bort värst isn. Men den procedurn räckt ju int sä läng. Iblann hadd ve töjje ve oss en saltpåsa som var sydd ihop borti en tygslarv å fylld ve grovsalte. Då gnugge man skia ve den påsan, heller använt flathanna för å ten bort isn unner skia. Sen var hä om skynn sä ränn en bit tills hä var om göra om samm igen.

Var hä riktit dålit skiföre var hä väl fråganom att hä var mer slitsamt komma sä till å från arbete. Men hä gick ju int man gatt ju hugg hele dagen, sä pass man då hull sä salte ti file å till å skåbb skia ve. Jaa, den tin fick då no karana ränn sä dem vart less. Därför fanns hä int särskilt stort behov å vara ut å ränn om söndagana för fullväxta karana. Hä var bara onga som tyckt hä var rolit å vara ut om söndagana. Fullväxt folk behövd int den tin vara ut få nan motion å rej bortå sä na feta.

Katt tvättninga

Då jag var ong bruke dem säj då man hadd tvätte sä dålit "Nu ha du bara katt tvätte dä". Men egentligen var ju hä fel för no bruke katta vara noga å håll sä ren fastän hä syntes som hon skull ha törrtvätte sä. Då man tänker ätter å jämför hur hä var förr i tin å nu då hä gäll å håll sä ren sä no ha hä vorte brano myttju bätter. Å hä bero no till största deln på att hä finns anne möjligheter. Då jag börje minnes å till långt in på 1940-tale var hä om stå å tvätt storskalln å lång harsn deve e lite emaljere tvättfat. Mång gång vart no dynga bara jämne ut lite grann, serskilt då för onga som var slasut å int alls tyckt hä var rolit å tvätt sä. Värst var hä den tin å tvätt håre som knppast nan gång vart rent. Möjlitvis på sommarn. Dynga fick no för de meste föle ve då man vart snöjvklifft ve pappas klippmaskin som luve sä olicklit. Tvätt sä på hele kroppen var hä allri tal om på vintern. Jaa int ens på julaftan.

Jag ha prata ve mång som jer lik gammal som jag å fått reda på hur hä var ve badning vintertid. En del bruke ställ till å bada på julaftan, då skull allihop i familjen bada ti samma vattn. En del ha vöre sä renlåtn att dem ställd till å bada varenda lördaskväll. Men därhem bada ve allri på vintern. Annars var hä om vänt tills hä vart sommarn å sjön vart isfri. Där hem i sjön, som var som ti kallkälla var hä int sä mång som törse dopp stortån förrän mitti sommarn. Men ve pojka bruke bada brano tidit. Hä var no int sä mång daga sjön hadd vöre isfri förrän ve prove bada. Kändes int sä kallt, kanske därför att man först gånga var sä dyngu att int kallvattne komme sä görning dynga.

Hä var ju som var sä olicklit dyngu att då han en gång på sommarn bada ti en tjärn fann han igen en islandströj som han hadd trodd sä tappe på vintern. Tröja satt kvar på kroppen. Vart ju bada desto mer på somarn, då hä var som varmest flera gång om dag. Men hä gick ju int bada framför sä hä räckt ut ätter vintern na tag. Den tin bruke ve vara oklädd då man skull bada, man hadd int nan kleslarv som tjarve runt bena å taska. Ve bada näck. Pojka å jänten hadd skilda badplassa.

Märkvärdit att hä var bara onga å ungdomen som bruke bada på sommarn. Dem som var gamlare dere byn bruke int håll på ve tocke barsliforen som dem sa. Jag minns då allri att pappa å mamma bruke bada. De ende jag kom ihåg vara att pappa bruke gå nedi sjön å tvätt sä nan gång. I de falle ha hä vorte brano annars för dem som jer gamlare. Jag tycks då nå håll på vara en gamgubb. Men no tyckt jag hä jer rolit å bada utomhus på sommarn om än jag jitt ha en kleslarv som jer unner stormagan. Men no vill jag ändå helst let mä badplassa där jag få bada näck.

Då man tänk ätter, int var hä sä konstit att hä vart lusa oppi skalln, då man mång gång bara skull tvätt sä en gång i vickun å allri bada på vintern. Byt unnerklea tro jag mång gång hänne bara var fjortonde dag. Konstit att klea gick få ren nan gång. Ja no jer hä skillnen nu mot för förr i tin då hä gäll å håll sä ren. Nu för tin jer hä nästan fråganom att en del duscha å b ada för myttju. Dem behöv int svettes na myttju bara na kommunalarbetarsvett sä jitt dem vara å duscha. Folke jer no int na friskare för att dem duscha varenda dag. Dem hinn ju int känn hur hä jer å vara dyngu. Men hä jer klart att måtta jer bäst. Man ska ju ändå håll sä pass ren att hä int lukt sä falit bor ta en. Men no var dem frisk de där gamgubba som nästan allri tvätte sä å hä lukte som borta dasstunna bortå dem.

Då hä gäll å göra sina naturbehov heller skit ha hä vorte brano myttju bätter. Den tin då jag var ong å brano långt fram i tin, sä var hä om sitt på e kalldass å kröst. Var man hal i magan sä hann man ju meste frys fast. Var väl int sä myttju bätter om man hadd rännskita å gatt kut ut mitti natta flera gång då hä var 30 grader kallt. På som marn var de där utedassa rolit å sitt på å känn hur skönt hä blåst bake ändan. Sen fanns hä ju allti nan tidning å lesa borti. Nu för tin jer hä sä snyggt å fint på de där dassa som nu kalles för toaletta att man tyckt hä jer nästan skadlit å sitt där å förpesta luftn.

Dessutom gå hä ju int heller lesa borti dasspappere som jer sä tunt att man ska vara försikti så man int få dynga mella fingra. Den tin fanns hä dasspappere som hull, serskilt om man to skalma borti en priskurant.. Nu jer ju de där utedassa nästan en museibyggning. Hä ha ju vorte sä lagrant att hä få int vara nan dasslukt nagerst. Å de där kommoda som ve sto å blaske oss ti förr i tin å int visst å na bätter ha vorte myttju märkeli å få äga. Na möblen som nästan int gäll köp på auktiona. Jag tro ju de där kommoda skull ha vöre lagomt märkvärdi om dem ha vöre tvungen å stå å blask sä deve jämt.

Hårklippninga

Alltjämt då jag hör nagen trätt ve pojka om att dem skull ha vöre klifft bortå na långhår kom jag ihåg hur hä var där hem då jag var pojkong å pappa skull klipp oss. Jag kom serskilt ihåg klippmaskin han hadd ruste sä som jag int älske na vidare. Han hadd skrive ätter den där luvmaskin åt Oskar Ahrén nan gång. No kunne väl klippmakin ha vöre bra, om den halen int ha luve sä olicklit. Jag tro då int pappa brydd sä om na myttju å försök å laga till klippmaskin. Hä kunne int ha gjort na myttju mer ont å val skalpere som indiana gjort.

Som regel skull hä bera till ve klippninga en vacker söndasmåra. Jag tyckt då int de där söndasmorna som ve skull klippes var sä serskilt vacker, om än hä var vackert ver ut. Smita unna klippninga var allrit värt, utan hä var bara å sätt se dere storn å förberesä på nanting hemskt. då pappa komme ve pinoredskape. Han to int nan stor hänsyn om hä gjort ont. Sä hä var int lönt å böre sitt å skäljes å grimaser å kanske töj på längharsn å fara unna ve storskalln. Då var hä int läng förrän pappa fnyst till å sa "sitt stilla din onghalen sä hä jäll då klipp dä". No förstå väl ändå allihop hur jag plågese å hä börje trill stor tåren neet storskalln på mä inna jag äntligen hadd fått bortå mä håre. Hä tort väl då int sä lätt å klipp mä heller, sä hä var väl int sä konstit att int klippmaskin fungere na vidare. Den tin hadd jag ju tjockt å tovut e hår nästan som ti en gam lavugran. Dessutom var hä väl int sä mång gång i vickun kammen hadd före görning håre om hä nu fanns nan kam som var sä kam håre.

Hä var int bara han som hadd vorte klifft som tyckt hä var kuselit. Lusstackara som var kvar oppe skalln vart ju oroe. Dem som klara sä unna gatt ju let sä nya betesplassa å böre bit. Hä var ju den tin man hadd husjura på kroppen. Som jag tycks minnes sä var hä bara mens ve var riktit små som ve vart barbera utta pappa. Han var ju slögli ve allt anne, sä han bort no ha vöre bra som barberar, men jag tro ju att hä berodd på luvmaskin han hadd.

Sen den där luvmaskin vart riktit ogagnlei å ve var sä säj ifrån sä vart hä slut ve luvninga. Då börje hä finnes anne karana dere byn som hadd ruste sä bätter grejen som sto för å klipp karana dere byn. Var egentligen int sä dyrt å klipp sä iblann, bara 25 öre. Nu koste hä nästan hur myttju som helst å klipp sä. Jag för min del ha hä ganska bra barberarn jag anlit jer billi därför att han säj jag ha sä lite hår.

Då hä vart lannsvegen åt byn å turbiln börje gå sä vart en del kara sä högfelu att dem for åt Sorsele till barberarn å klifft sä. Då fick dem om dem ville hårvattne opp e skalln. Var ju modernt ve hårpomada en par år. En del hadd hedd sä myttju hårpomada oppe skalln att håre vart alldeels styvt, var nästan fråganom att hårstråa skull brytes å. Vart iblann sä kletit å smetut att hattn nästan fassne oppe skalln. En del vart sä högfelu sen dem hadd klifft sä att dem gick barskalli, sä int håre skull ogrejdes om än hä var mitti vintern. Dem var sä slätkamme å pomada att hä syntes som katta skull ha slekt dem oppe håre.