Kletvättninga
Frininga
Fiskninga
Älgjegara
Stenmarkara i Gränsgård
Antonius Stenmark i Kinnekulle

Förr i tin...  där hem i byn
(Bockträsk)

KÅSERIER PÅ SORSELEDIALEKT
av
ANSGAR GRUNDSTRÖM

Var hä besverlit å håll sä ren oppe skalln å annars, sä var hä int na bätter å få de där kleslarven tvätte. Hovaligen va arbetssamt hä var den tin för kvinnfolka. Tur att dem hadd nan ongstackar som kunne hjälp till. En del ställa gatt dem bera in vattne före dem skull tvätt. Där hem hadd ve sä dålit vatten ti brunne att hä var knappast hä gick använn åt koen. För kletvättninga å åt hushålle gatt ve bera in vattne från sjön dit hä var 100 meter. Då to ve vattne borti e vattuhål som ve hadd hugge opp ti isn. E vattuhål som för de meste hadd frusse igen. Hä var int alls sä rolit å jitta gå ut ätter vattne sen hä var mörkt på kvälln å blåst å snödd.

Men sä fick man var hull om vattne. Hä var besverlit även sommartin därför att ve to vattne borti sjön. Då var ju vattne sä varmt att hä gall nästan int drick. Därför bruke ve fara till granna för å hämt dricksvattne borti deres brunne. Då hä gälld kletvättninga skull ve först bera opp vattne ti hinka ditte fuse å häll in fusgryta, där mamma skull kok klea. Sen skull hon ha in vattne inne all baljen. Då klea denna äntligen var tvätte å gnugge inne en trebalj ve tvättbrea skull ve fara nea sjön å sköle klea. Där tömt ve vattne inne en trebalj å hadd en klestöt som ve fick stå å tjern i på ve. På mång ställa skull dem sköle klea i sju vattn. Jag ska säj att hä var int sä myttju å flin åt å stå ut på sjön i nolavere då hä var närmare 30 grader kallt. Klea vart skarpfrusse inna ve fick hem dem. Sen skull dem hänges opp på kallvinn heller ute boa. Sen to mamma in dem å törke ätter som dem behövdes.

Gick ju an då hä var bara fullväxt folk hä skull tvättes åt. Där hä var myttju onga som skull tvättes pissslarven åt var hä int sä rolit. Hä fanns int cellstoff den tin. Då var hä till å tvätt de där pissslarven inne köke å kok dem på jernspisn. Var hä besverlit vintertin ve kletvättninga sä var hä desto roligare på sommarn. Då var hä till å pass på å tvätt allt hä som vart lämne på vintern. Dit hört stoppetäcka, filta å vämmarnsbyxen. Jer int riktit fritt att jag kom ihåg hur trevlit hä var på sommarn å hjälp till ve kletvättninga. Då hä blåst lagomt sä myggen hull sä unna å hä var lyelit i lufta. Fågla spela, göken gocke å man hårt koskällen på sörsia sjön.

Frininga

Egentligen ha hä vorte brano myttju annars nu för tin då hä gäll frininga. Förr då kunne frininga böre ve att pojkstackarn hadd lyckese eller kanske oturese å få ihop hä på nan dans heller bröllop. Hadd pojkstackarn fått sista damernas var han ju tämligen seker på att få föle fjälla hem. De der som jag nu ska berätt om hänne före pojka hadd en bil var. Sä då var hä int å göra än vreka fjälla ditta styrstånga å sjuss hem hon. Var väl int sä grant å cykel om hä var dålit e för å fjälla var tong. Då var hä int sä läng förrän kavaljern hadd två slipsa. En var kort å rö å hängd borti mun. Den andra slips var tonga.

Om hä hadd hunne val riktit kert kunne hä hänn att han fick föle fjälla in en stunn, sä pass att tonga hadd komme rätt inne mun igen. Men för de meste fick dem stå dara bron eller ti en kallfarstu å goes å dra på sä farstusnuva. Som allihop vet sä jer hä int rolit å stå å goes na läng ut på bron då hä blås riktit kallt. Ja då ska man ju vara myttju ker förstås. Sä då vart antingen slut mella dem den gånga heller å bar hä å iveg in. Nu var hä ju förstås int bara om klomp å in sä man väckt opp föräldra åt jänta. Nää man gatt försök å pjusk sä tyst som möjlit. För de meste låg jänten oppa vinn, åtminstone sommartid. Då var hä om försök å gå sä försiktit oppför trappen. Om man steg närmare trappstolpen sä gnissle trappen minner. Jag tro då hä ha int funtes nan trapp som int ha gnetja då friara skull gå oppför dem.

Sen man äntligen hadd komme sä in där fjälla låg var hä int sekert man fick lave hon först natta. Den tin skull dem låsses håll på sä vara anständi, pryd å blyg. I varje fall kunne man int komma länger först kvälln än man fick ligg ve byxen på å skrövel ne dem. Hadd man komme sä långt att man låg å hadd på sä kalsongen lave en fjälla var man no förlova ve hon. De der ve frininga gick no bra om fästmöa låg ensammen i rumme. Låg en syster lave hon ti samma säng vart hä genast sämmer. Hadd hon då na brören som int gjort na anne än retase, var hä int sä rolit å vara friarfolk. Hä hänne på en del ställa att dem gillre åt friarn, ve nanting som skramle. Sten inne sillboxn som ramle ne då friarn komme. Hä hänne att friarn på e ställ fick blyklompen bort bissmarne på skalln.

Men sen dem hadd träffese några gång friarfolke sä vart hä ju som folke sa den tin "velstånd". Sen kunne hä hänn att om int fjälla hull på sä alltför myttju hä dem kalle de anne denna hä som nu kalles för sex. Då hä gäll hä som nu kalles for sex var hä brano myttju mer hemlit än va hä jer nu. Den tin var ju sex bara en siffra. Man vart brano gammal inna man visst hur hä gick å tillverk onga dere kammarsänga. Hä var ju som en oskriven lag att fullväxt folk int skull prata om tocke då onga hört på.

Men sen man börje vara ti arbete lave anne karana fick man no halen vetta hur hä gick till hä som nu kalles för sex. Hovaligen va myttju benämninga dem hadd på hä som förekomme dere kammarsänga. Hä var drykt sä, gomp, blem, vara åsta m.m. Nu for tin jer no folke ändå mer frispråki då hä gäll tockedenna sex. Dem jer no minner blyg för varann än dem var förr i tin. Hä var ju en del gubba som berätte att dem hadd allri sitt kelinga sin naken, men dem hadd ändå komme åt sä pass att dem kunne tillverk tolv onga på mång ställa. Dem skylld ju på att hä var sä kalla hus att dem gatt ligg sä ner varann jämt. Men no jer hä unnerlit nu för tin att hä ska skrives sä myttju porrböcker å vises sä myttju naket för hä som jer lika naturlit som å eta. Förr i tin vart man nästan blyg om man såg en jänt en bit ovaför kneskåla, för å int tala om då hon vise en del borti tissa.

Fiskninga

No jitt man väl ändå säj att hä ha vorte brano annars då hä gäll fiskninga om man jämför förr å nu för tin. Då tänk jag på hä som kalles för fritidsfiske. Den tin jag börje vara ut å låsses skull fisk var hä int na myttju märkelit ve fiskgrejen. Hä var till å hugg sä en stor lång björk heller rönnspö. Iblann vart de där spö sä tongt att hä var fråganom man skull rå ve å bera spö. Men hä var ju tur man var varn å bera på axla, hadd ju trena ve å bera hässjevirke.

De ende som ve var tvungen å köp oss var metkroka, bly till sänke å kanske en metrev, om man int kunne sno ihop en metrev borti björntrån. Sen var hä om je sä iveg ditte Bockträskbäcken heller Malån å met å slåss ve myggen, brämsn, knort å svidarn. Mest vart hä fiske dere Bockträskbäcken. Kanske synn å säj fisk hä ve hull på ve, "blöt reva" var väl sanningen närmest. Visserligen kunne hä hänn att hä misslyckese sä ve fick nan stenbit (öring) men hova va hä var långt mella gången. Men met hä skull ve ju. Var nästan som en märkessommar då man hadd lyckese få nan fisk. Om hä nu berodd på att ve hadd dålia grejen hä vet jag int riktit. Men jag ha då allri hört att dem fått na myttju fisk dem som ha vöre dit å hadd kastspöa ve haspelrulla å fluguna i olika modeller.

Däremot bruke ve få myttju fisk på metn på höstsomra dere Kvarntjänn. Där var hä gott om storabbarn. Serskilt då dem börje dämm för lyse ditte lillkrafstation i mittn på augusti. Som agn bruke ve meste ha fisköga. Bäst gick hä å få sä myttju fisk ti kusn (mjärde). Kusn sätte ve nedersti bäcken mot tjärn. En höst minns jag ve fick sä myttju abbarn att ve var int sä bera hem dem på en gång. Kusn var meste halv, jag tro hä var utan lögnen över två hundra stor abbara. Fick för de meste förstöres de där abbarn, därför att hä int då fanns na frysmöjligheter. Hadd misslyckese ve saltningen för mamma sä fisken vart surare än surströmmingen.

Förr i tin minns jag allri hä var fråganom å fisk na myttju på vintern annen att ve hadd lagne unner isn. heller ha ut lakakroka. Sitt å frys å met på isn var int komme på den tin. Kanske hä berodd på att folke int hadd ti å ismet. Dessutom var dem ju ut å frös sä myttju sex daga i vickun att den sjunde dagen hadd dem int na behov å vara ut. Sen var hä ju besverlit å ismet, därför att hä var sä sänksamt å få hål på isn vara ve en isbill, om isn var meste en meter tjock. Hä fanns ju int na isborra den tin. Dessutom var hä bara småabbarn dere sjön.

Nu för tin kunne int folke fara ut å fisk förrän hä ska vara grejen för en par hundra kronor. Hä ska vara, förutom pimpelspöa, en stor lå full ve flugudraga i alla modella inna hä gäll fisk. Fastän dem ha sä litet å lätt mets spö, jer hä fråganom dem behöv nagen som ber fiskgrejen. Nan som ber fisken behöv dem no int. Sen is dem int ro heller om än sjön jer sä liten att dem nästan hopp över han. Nää, hä ska vara motor ti båtn. Men ändå far dem å få motion. För en varnli människ som int tycks ha rå å rust sä dyra grejen, gå hä nästan int vara la ve storfiskara. Om man nu skull vara sä morsk att man förd ve dem ve dålia grejen å sen kanske fick mer fisk än dem som hetes vara storfiskar, jer väl int sä bra.

Om vinterfisk ska man int tala om hur konstit hä jer nu för tin. Nu ska dem förstås jitta vreka sä ditta en scoter inna dem kom ditta en fisksjö. Sen is dem int båra håle ti isn ve handkraft. Nää, dem ha ruste sä en isborr som gå ve motordrift. Snart jitt dem väl ha en motor, som dra opp fisken om dem nu is si åt om hä napp. Jaa, no val hä dyra fiska för mång som jer ut å met. Val no dyrt kilopris för en del. Men dem få ju tröst sä ve att hä jer tur dem int få sä mång kilo.

Älgjegara

För oss varnlit folk jer hä vissa helger å kanske semestern som man prata serskilt myttju om. Man bruk prata om va som ska hänn före å ätter jul, påsk å semestern. Nu finns hä som en del kanske vet na ena som int jer som varnlit folk å hä jer älgjegara. Dem prata å skrevel int om na anne än hä som ska hänn unner älgjaktn. Hä som hänn före å ätter ha int just nan betydelse. Nu finns hä faktiskt ska erkännes älgjegara som prata om anne, men no jer hä grest mella dem. För de meste tyckt jag hä räck till å prata om jaktn, e halvår före å e halvår ätter jaktn.

Hä var väl egentligen om de där helårsjegara jag hadd tänkt skriv om i de här kåseri. Man skull ju kunna tro att hä pratase mest om älgjaktn just då dem komme tillbaka ätter årets älgjakt. Hä jer nästan sä jag tyckt dem jer serskilt tystlåten några daga. Jegara ha väl kanske int hunne tänkt ut va dem ska lög för varann om. Om nagen å dem ha vöre sä möl ihel nan älgox heller kalvstackar, jer hä nästan sä dem jer för hev eller fejen för att vara sä prata om älgjaktn i en gång. Sen kunne hä kanske hänn att hä kanske finns nagen å jegara som ha misslyckese, som kanske ha skutte en ko då dem ha komme sams om att dem skull bara skjut oxa.

Dem som bara hadd sutte på älgpasse å itte korven ha kanske svårt för å komma ve trovärdia historien. Nåja hä dröjd int läng förrn dem kom igång ve jakthistorien. som för demeste var dikte ihop. Då fick man om ville heller int, hör hur dem berätte å beskrev hur dem hadd felesse ti skogen å vars dem hadd stått på älgpasse. Dem jer sä dukti på berätt å beskriv lanne att en forskningsresande som ha vöre ut i hela sitt liv, int kunn beskriv lanne na bätter. Jer ändå förunnerlit att jegara minns å kunn håll reda på vars dem ha vöre. Dem vet sä vel va berga het å va myren å kläppa kalles för. Man kunn hur mång gång som helst få hör talas om Mårka, Punnlia, heller Punglia. I den där Kelingtappen å Gubbhåle där ha hä visst hänne nanting märkvärdit Jag tyckt då hä skull heller ha hete Kelinghåle å Gubbtappen.

Jag kanske vill påstå ve de här kåserie att dem jer enkelriktad, då jag sa att dem bara intresser sä för älgjaktn. För hä finns faktiskt att dem syselsätt sä ve anne å. Dit hör ju småviltjaktn, som visst bruk förekomma på höstn å vårn iblann. För de meste jer hä nan harstackar som val möle ihel. heller meste skrämd vette borti. Då räck historien till några vicku om hur dem ha böre sä åt för å plåg live borti de stackara. För å återgå till älgjaktn jitt man väl ändå säj att no je hä ändå brano stort intresse då dem jitt vallfärda till de ställ där nagen ha sitt älgfelen. Hä kunn gå till sä att nan måra kom en å jegara blåsen å jer sä ivri att han nästan int jer sä prata. Han ha sitt en älg som ha kute över vegen kvälln före. Sä snart hä val ti till hä, jitt dem förstås vallfärda dit för å si felen borta den där älgen. Jag tro då int en pilgrim kunna vara mer hänförd å sali, som vallfärda till Bibelns land än va älgjegara jer.

Räck kanske int riktit till bägge halvåra å prata om jaktn. Restn utav tin prata dem om hä som hör till jaktn. Dit hör hunna som regel ha dem ju en hunn var. Dem hörs si på hunna om hä ger en bra älghunn på e serskilt ställ bake ändan på hunn eller tika. Om hä jer tre hårstrå på e serskilt ställ ska hä vara en bra älghunn. Som dem prata å tycktes vara hunnexperta, sä skull dem som gå på veterinärhögskola avunnes om dem visst harta sä myttju om hunna. Sen man hört jakthistorien i flera repriser kunn man faktiskt böre var sä pass optimistisk å tro att denna ätter jul ska hä vara lungt några daga. Men sä vel jer hä int. För då kunne hä hänn att nagen å dem hadd lest i nan jakttidning om nanting märkelit. Ja då rack samtalsämna till den dagen. Dem jitt vara olicklit intressant de där tidninga, därför att prenumeranta längt ätter tidninga sä olicklit eller nästa nummer på tidninga förstås. Jag lest i en tidning att karana som håll på ve jaktn ha dåli potens.

Jaa på de där vise sä gå prate varvvis för dem som jer myttju intresserat jegar. Hä ska villa till å hänn brano myttju ute vela inna hä val sä in tressant att int jaktn, jer mer å prata om. Endast om hä jer nan Olympiad, Skid VM heller ishocky, som jer sä pass att dem glöm å sä några daga. Na anne som ve varnlit folk ha intresse för löns aller böre prata om. Man kunn få ta nästan va samtalsämne som helst sä nå halk prate in på gamhjulspåra igen. Äntligen kom ve fram till den där dagen på åre då hä ska bera till ve hä som ha pratase om unner bägge halvåra. Men först ska hä ju vara sä olicklit omständia förberedelser inna dem val gålle. Hä jer skjutövninga kväll ätter kväll på älgfigura som stå för sä sjölv, älgfigura som kut å älgfigura som kanske sitt. Sen jer hä knivslipning som ta en viss ti å jer serskilt noga ve. Därför att dem jitt ju ha nanting å skera korven ve. Men no jer hä ändå olicklit skönt för varnlit folk då dem ge sä iveg. Jer nästan sä man tyckt att hä böre som an andra semester för oss. Åtminstone jer hä då se att man få vil öra några daga från allt prat om älgjaktn.

Stenmarkara i Gränsgård

No jer hä väl ändå konstit att hä fanns sä myttju trivlit folk förr i tin, som var både humoristisk å orginell på alla sätt. Jag tänk då Stenmarkara i Gränsgård, dem kunn man säj var allihop personliheter. Dem hadd int bråttom kunne ta live lungt. Men konstit nog sä var hä sä dem hann hä dem skull ändå. å levd ut sin ålder. Två borti brören brydd sä då int om na kvinnfolka heller. Då dem bodd i lag i Gränsgård å Sara systern sto för åt dem, hadd dem no rolit ilag. Om hä komme nagen å häls på skull ingen tro att dem syntes oroli å sto som på nålen å vänte att främmen skull ge sä iveg sä dem skull få fara ut å arbet. Nää dem satt sä lungt kvar å prata å skratte å ville no helst att främmen skull ha vöre kvar den dagen å gärna ligg över tills dagen ätter.

Gränsgårdspojka var känd för å int ha bråttom, då dem hadd vöre ut å spada heller såge ven dere veahuse å var in å skull eta. Sen dem hadd vild matn no läng å kanske sutte å spela kort kunne dem säj "Nää nu jer hä sä ner tills kaffetin sä ve vänt å drick kaffe inna ve gå ut å ta oss e vassrass "(häftit arbetspass). Sen dem hadd drucke kaffe tyckt dem kanske hä var sä ner till kvälln att hä löntes int gå ut. Man ska då int unner dem heller, att spada heller såg ven var väl int sä rolit. Sara systern deres var brano kvicktänkt å hä komme väl int sä noga allt hon skull säj all gången. I Gränsgård var hä nästan jämt myttju karafrämmen den tin. En gång sto hon deve spisn å klådd sä mella bena å sa "Hänna jer hä som e karahål jämt". Hon ment förstås int att hä var e karahål mella hennes bena om än hä kanske nan gång hadd vöre hä, hon hadd i alla fall kröste fram några onga fastän hon var ogift. Utan hon ment att i Gränsgård var hä jämt myttju karafrämmen.

Hon var rekne för å vara serskilt råtu (int na rensam). På vårn bruke hon ta kaffevattne deve stugubron borti en vårvattukäll int sä långtifrån där karana hadd stått å pisse. De där Stenmarkara vart ju känd på olika områden. Erik var kronojegar i Arjeplog. Arnt vart predikant flytte åt Umeå. Stenmarksvegen i Umeå jer uppkalle ätter han. Anselm, en å gampojka bruke göra skia. Hä var na tocke denna skia som var myttju björkve ti. Men sä var hä int na hemmarnsvärde då man skull köp dem, koste fem kronor. Anselm var en gång åt Bockträsk in dere en gål dere Kalle Westermarks. Då var hä en å jänten dere gårn som satt å järmtes om hur olicklit sjuk hon var. Hon rekne opp hale kroppen från skalln ne till föttren. Anselm satt å hört på fullkomlit ointresserat, men då hon då hadd rekne opp all sjukdoma hon hadd sa han till slut "Men annars sä må du bra". Då kunne int sjuklingen göra anne en skratt.

Leornard andra gampojken var diversehannlar iblann. Jag minns att jag flera gång vart skicke åt Gränsgård å hannel. Dem påsto att Leornard var int na slög å slå in paketa. Paketa vart meste ihopskrövle ve na tidningspapper "som sagt int jer hä sä noga" bruke han säj. Därför vart hä se hemikring om nagen slo in e paket dålit bruke man säj "Jag tro hä vart Leornards paketa". Konrad som bodd deve vegaändan på Svältsnöre som dem kalle vegen från Gargnes åt Gränsgård, var en ti inröste i kommunalfullmäktige i Sorsele. Dem sa hä bruke höres där han var. Han hadd en tordönstämma skull nästan ha väckt opp en som var dö. Sä fort nagen hadd yttre sä å sagt nanting som Konrad tyckt om, bruke han rop sä högt att hä hörtes "Instämmes". Slutligen, Antonius vart ändå mest känd borti Gränsgårdara. Om han ha jag skrive en serskilt historia.

Antonius Stenmark i Kinnekulle

Antonius bodd meste hele sitt liv i e kronotorp som kalles för Kinnekulle, högt oppe i berg några kilometer från Bockträsk. Han var gift ve en faster åt jag. Jag tro att hä jer mång borti Bockträskbon, som kunn håll ve mä om att hä jer å var e sant nöje å häls på i Kinnekulle. För alltjämt var no Antonius i berättartaga. Om hä var sant hä han berätte vill jag ha osagt, men hä var i älla fall rolit å hör hä han berätte. Faster Kristina tro jag mång gång var sjuttisju gång less å hör på han, men hon satt sä lungt kvar deve spisn å karve hälltobacke ti pipa å rökt. Hä var en kvinn som int överillt sä na myttju. Jag tro om åska ha slöjje ne inne spishörne ha hon int blaske.

Antonius kunn man säj var en mångsysslar, ett geni på många sätt. Förutom att han var timmerkörar odle han opp en stor myr. Var där i flera somra å sto ti myrvattne å dikt. Han var int lat fastän dem rekne Gränsgårdara för å vara lat. På den där myrodlingen han odle opp sä vax hä sä olicklit myttju vallhö par år. Antonius var en stor kulturpersonlihet. Den tin han hull på ve hä som nu kalles för kulturarbete var dem int rekne för å vara nanting dem som hull på ve tocke fjaskforen. Då sätte dem större värde på hä Antonius gjort dara Kinnekullemyra, än hä han förstörd pappera ve å skriv dikten på dem. Men no verka hä då nu som de dikten han skrev jer mer värdesätte än myrodlingen som håll på väx igen.

Antonius Stenmark, Kinnekulle

född 1874, död 1959

Antonius hadd stort intresse ve å ligg å lesa böckren. Hans boksamling var brano stor. Hur han hadd rå å köp sä myttju böckren jer obegriplit. Men han kaste int penninga ti anne tokforen som sprit. Fastän den tin var hä ju rekne för tokforen å onödit om nagen hadd mer än bibla, psalmboka å katekesn dere bokhylla. Antonius var liksom mång timmerkörara den tin brano hästtokut. Han var som mång karana den tin, som älske hästn mer än kelinga. De där hästa Antonius hadd fick unnerlia namn. Dem kunne få namne borti nan bok som han hadd lest. Hä kunne vara Kaifas, Balder å Hero. Var int bara hästa som som fick ovarnlia namn. De två onga som han tillverke å som Kristina kröste fram fick namna som int satt på varenda storskall. Hä var Martialis å Claudia.

På gammeldagana börje Antonius som tresnidar. Dem vart ju nalta klompu en del figura han snicke till. Folke tyckt väl int dem var sä märkvärdi figura som han gjort. Men som allt anne konstnära vart Antonius trefigura märkvärdi sen mästarn jer dö. Nu finns dem samle i Gargnäs församlingshem. Antonius var no brano myttju sällskapssjuk, han tyckt om å ha myttju främmen. Han bruke säj att sen hä vart lannsvegen åt Bockträsk, sä vart hä slut ve främmena "Förr i tin inna lannsvegen komme, då jag titte ut på söndagsmåran öst över berge mot Bockträsk sä bråta hä bara ve karana sä lång jag såg. Men sen hä vart lannsvegen sä få jag si att Bockträskbon i ställe för å häls på i Kinnekulle far dem västöver lannsvegen å skakas på de där taskvibratora". Han ment att Bockträskbon i ställe för å häls på han for västöver vegen på motorcykla.

Han berätte en gång hadd han fått e brev från Harald Österberg i Bockträsk. Hä var på de vice att Antonius hadd lånt en ängesladu å hedd in hö där på sommarn. Då hä nu nästan som varnlit vart ofrusse myra på höstn, hadd int Antonius hunne ta hem hö denna unner förjulsvintern. De der hadd Harald sitt heller hört talas om. Då to Harald penna å skrev till Antonius e brev som int var sä värst lång "om inte höet tas bort från ladan inom fjorton dagar så skall laga åtgärder vidtagas, Vänligen H Ö Antonius S". Jag to höskrinna å for å hämte hö i djupsnödrevan. Å va jag tycks minnes sä hadd Harald allri na hö inne den ladun na mer". Om den historien jer sann jer int sä sekert, därför att han var dukti på hitt på alldela.