Joel som torvrivar
Sjuklingen Joel
Johan som oxfösar
Andreas Höglander
Harald Österberg
Gam Ömans måtte

Förr i tin...  där hem i byn
(Bockträsk)

KÅSERIER PÅ SORSELEDIALEKT
av
ANSGAR GRUNDSTRÖM

Antonius berättar: "Hä var en gång en gubb, som hadd ställd till å skull bränn en tjerdal i Gränsgårdslia. Men hur hä nu var sä hadd han som varnlit ruste sä ve lite torve då han skull bera ne tjerdaln. Tjerudarn hull på brinn op. Hä komme order om att tjerbrännarna behövd hjälp. Ve for dit all från Gränsgård å från Björklia, däriblann Joel. Joel järmdes som varnlit över att han var int na serskilt frisk. Dem som kom ihåg Joel minns ju hur olicklit skackrut han var (darrhänt). Ve komme dit en hel karahop ditta tjerudarn, å skull böre riv torven å bera fram. Dålit var hä å finn nan gagneli torv, som gall riv. Dessutom var hä myttju rotagna ti jola. Men då komme Joel, som int var sä serskilt frisk. Han bar en stor förskräckelit jolyx. Den där jolyxa var lite lös på skafte. För var gång den där jolyxa var oppe lufta å Joel hugge till låte hä som en gamkoskäll. Men Joel han hugge sä kraftit att han hugge å rotagna ti granskogen som var lika tjock som hannlen på en kar.

Hä var myttju torven där Joel var å rev, sä myttju att ve all de anne karana fick bera allt hä ve bara hann. Till slut fick ve fram sä myttju torven att hä vart tätt dara darn igen. Då tjerudarn vart dämpe å hä hadd vorte lungt gick jag unner darn, där hadd Joel ringe ihop sä å låg å sov. Å han var sä litn att hä jer en ren sanning att jag skull ha töjje han inne hanna min" slute Antonius.

Sjuklingen Joel

Samma Antonius berätte: "N Joel i Björklia, var ju jämt som han sa sjölv sä olicklit sjukli å nästan jämt dögålle den tin jag var dräng dere Ömans i Bockträsk. Men en höst vinter kom hä rykte om att hä skull vara slut när som helst ve N Joel. Då tänkt jag, jer väl bäst ändå å fara å häls på grannars far, kanske för sistgånga. Sä jag to skia å for åt Björklia. Då jag komme inom hagan i Björklia, kom hä en hästskjuts ve en fart som jag allri ha sitt makan till å hä var N Joel som var kusk. Tömmen var som fiolstränga å jag ha allri sitt sä rätt å vit en råk (bena) som Joels helskägg vart. På var sin sia om axeln låg skägge. Hä var knappt jag fram å si vem som var kusk. Då hull N Joel på teme en unghäst. Han var no ändå brano långt ifrån färdi ve sin jordevandring N Joel.

Björklia där Joel bodd var e enstaka ställ inne skogen fyra kilometer från Gränsgård. Dem ha berätte en ann historia om Joel i Björklia, som var bror till min farmora. Han skull en gång sen han vart riktit gammal fara å häls på Jan-Petter brorn sin i Svartlund. Han hadd tänkt han skull häls på läng, som dem bruke ha ti å göra den tin. Men nanting unnerlit var hä han komme igen samma dag. Farbrören mina to för givet att Joel å Jan-Petter hadd vorte ovänner om vem som var sjukare. Bägge ville ju då hä gälld sjukdomen vara värst. Dem ville liksom ha rekord då hä gälld å plåges serskilt myttju ve sjukdoma".

Johan som oxfösar

Antonius berättar: "N Johan pojken åt Joel skull lej en oxpörel från Kinnekulle åt Björklia. Ve to ut oxpöreln borti fuse, han hoppe å skåpa i början, men sen börje han gå bara steg för steg. Johan han gick före å dro men oxn vart mer å mer ohåga lämmen hemme. Sjölv hadd jag en vidje, som jag smälld till oxkalven ve men hjälpt int. Då ve komme väste berge en bit, få jag si som en revaromp. Hä var en törr jenkvist, som jag bröt å. Johan märkt ingenting, mens jag löfte på oxrompa å stack dit kvistn. Då vart hä farta på oxn ska jag säj. Den syn jag då såg gå int beskriv. Där var hä klöven, skon å rompen i en sällsam förening, mitta skogen, hä dunnre e tag i skogen, men sen vart hä alldeles tyst. Jag börje gå fortare å fortare, till slut kute jag å börje tänk ska verkligen oxpöreln ha drippe karastackarn. Men då jag komme fick jag si en björktopp som skakase ve jämna mellanrum. Då jag komme dit låg Johan å oxn öga mot öga, neaför en björk å jag vill inte avgöra vem som gjott fulare ögonkast Johan eller oxn. Johann säj:"Jag förstå int va som kom åt oxhalen". Jag to å njulke (to bort) kvistn å han vet int än i dag hur hädna gick till" slute Antonius.

Andreas Höglander

Egentligen fanns hä mång gubba förr i tin som var dukti å arbetssam, sä hä skull ha räckt till å göra en bok om gubba dere byn. Men jag ha i den här kåseserisamlingen bara töjje ve en del. Jag tänkt en dag på Andreas Höglander i Bockträsk. År 1948 var jag i tillfälle å göra en uppteckning för Nordiska museet om hä Andreas berätte. En del borti den intervjun ska jag försök å återge. Andreas var född i Bäcknäs 1,5 mil från Gargnäs år 1873. Där han var född å uppväxt jer hä nu för läng sen öde å all husa jer rive. Andreas gick i skola i sju vicku, han hann int ler sä skriv hä fick han göra sen.

Hä var dålit ställd ve matfrågan den tin han var litn. En gång då hä var som värst ställd ve matfrågan vart Andreas å systern Matilda skicke till en kvarn som låg deve bäcken i nerhetn för å sop ihop na mjöl. Dem sope ihop na mjöldamm som hadd fassne på vägga å ti kvarnsten å fick ihop sä pass att dem klara livhanken den gånga. Att mjöle var beskt var väl alldeles sjölvklart, men dem åt å var nöjd.

Andreas var int mer än tolv år då han först gånga skull vara ve ti flottningen på vårn 1885. Han hadd 50 öre om dagen å arbetstin var mella 12 å 24 tim. En gång då dem var ti flottningen i Malån for Andreas å äldre brorn Erik på måndagsmåran hemifrån å var bort tills lördaskvälln utan att ha sove en enda tim. Som all de anne karana dere byn sä arbete Andreas i skogen hele live. Han berätte att betalninga för skogsarbete på 1890-tale var 1.25 om dagen ve obegränsad arbetstid. I ackordsarbete hadd han en vinter 15 öre stocken för virke som skull runnbarkes. Stocka var 25 fot lång å hä vart tre bita borti varenda tall eller gran. År 1901 hadd dem 4 öre kubikfotn, för huggningen å körningen. Verktyga dem hadd i skogen då på 1890-tale var bara yxa å barkjerne. Den tin yxfälld dem stor grov skogen men sen komme stocksåga då vart hä myttju mekanisere som han sa. Stocksåga var en lång såg ve handtaga på bägge enna. Då bruke dem hjälpes åt då dem skull fäll ut skogen. En träskyffel mocka dem snön ve.

Körgrejen var trestöttinga utan jernstängren å ve vidjetuen å virke bann dem fast ve hamptrossa. Kojen den tin berätte Andreas var int na serskilt fin. Då dem for åt skogen hadd dem ruste sä för flera vicku. Ja iblann för hele vintern, kunne kanske vara hem över julhelga. Sen sätte dem i gång å byggd koja som vart färdi på dagen, som dem försökt å förbätter ättersom dem hadd ti till hä. Koja byggdes borti timre ve stalln i samma länga. Var väl då en fördel var int sä långt för kuska å gå å still hästa.

Andreas gifte sä då han var 22 år å flytte åt Bockträsk. Dem bodd först deve svärföräldra. Sen fick han å Erika överta en del bort svärfarhemmarne. Då fanns hä inge husa å ingenting odle på de ställe som kallese för Kvarnbränna. Stugun han timre ihop var int mer än halvfärdi då dem flytte in. De ende golv som fanns inne köke var några plank, men ättersom vintern gick komme hä fler å fler planken å till slut var golve färdit. Inredningenn var brano enkel hä var en öppenspis å sen var hä ju bara enkla fönster, där en del fönsterruten kunne vara sunner. I de där köke bodd dem hele familjen som då var 9 jun (personer).

Na myttju fick dem int borta jola först åra, vart bara en kornkärv. Därför vart hä ju se att forage som koen skul ha vart töjje borti myränga. En å Andreas pojka berätte en gång en sommar sen pojka vart fullväxta hadd dem slöjje 50 skrinn myrhö. Matn var int na storslaget den tin som Andreas mintes. Hä var i huvudsak sill, potatis å svart kakun. I matsäcken hadd Andreas huvudskligen svartkakun å hemsmöre. Fläske var en lyxvara den tin. Inne skon hadd han vinter som sommar bara skohö, inge strumpen. Men sä var dem slög förr i tin å lägg till hö inne skon.

Andreas var dukti på å ränn på skia. Han vart allri trött Skull no ha vorte en storskidlöpar om hä ha vöre i nutid. En å pojka hans ha berätte att den var fullväxt å Andreas hull på vara brano gammal sä var hä fråganom dem hann föle ve gubben. Han bruke ränn bara ve en stav.

Andreas och Erika Höglander

Andreas berätte en episod om då han skull, som dem sa den tin, sök åt en keling dere byn, som hadd vorte sjuk. Ve sök ment man att nagen skull fara till apotekarn å ta ut medecin. En gång en vårvinter ville dem att Andreas som var dukti på å ränn på skia skull fara åt Arvidsjaur å sök åt en sjukling. Hä var blia å klobbföre om dagen då han for klocka elva. Långa bita var hä barjola på vegen. Då han komme fram åt Arvidsjaur dit hä var sju mil var hä mitti natta å apotekarn vart jelak över att han hadd vorte oroe mitti natta. Han sa: "Det finns ju 365 dagar på åre då du kan komma, så du behöver inte komma en natt". Andreas svara: "Men då jer int jag henna". I alla fall han fick medecin å ränt hem igen samma natt komme hem klocka elva nästa dag. Om kelinga han sökt åt vart frisk eller överlevd förmäler inte historien.

Jaa, hä jer egentligen brano mång minnen ätter Andreas, va jag mest kom ihåg hä var Andreas som maskinist för kraftstation där hem ibyn. Då han bodd närmest station vart hä byggd en pådragsledning på 1100 meter borti station å ditte gårn där Andreas bodd. Inne köke ovaför sänga där Andreas å Erika låg sä satt hä en ratt som hadd förbindelse genom pådragningsledningen ditte station för å öppen å stäng turbin. För å spara på vattne sä skull Andreas dra på då hä vart mörkt på kvälln, sen skull han dra ti den där rattn klocka tie på kvälln å släck lyse. Sen klocka sex på måran skull han dra ti rattn igen åsse då hä vart ljust på dagen. Han var sä punktli ve lyse att man ha kunne ställ klocka ätter han. Då Andreas var bort sä skull kvinnfolka sköt om den där pådragsledningen. I sanning int sä lättsamt, serskilt på vintern då ledninga var full ve rim å gick sä tungt. En som var ovarn å dra på lyse fick en svettpers inna han var färdi.

Andreas fick leva tills han var över 90 år. Sist åra han levd bodd han i Rökå, Malå lave en å jänten. Andreas å Erika ha fostre 12 onga, 4 pojka å 8 jänten, som allihop ha levd tills dem var fullväxt. Andreas bruke säj då hä gälld onga "Hä jer bra å ha onga nalta sortere". Jag minns Andreas som en gubb som var gla å skojfrisk. Han tillhör den sortens gubba som fanns mång borti förr i tin, som jämt hadd arbetsglädje å allri känt att hä to emot.

Harald Österberg

Harald Österberg i Bockträsk ha gjort sä känd genom den fotosamling han ha lämne ätter sä. Den tin han hull på å fotografere var han no mång gång hulle för å vara brano barnsli. Förr i tin var hä ju på de sätte att dem reknese barnsli å konsti dem som hadd na anne intresse än å arbet ve jola å ti skogen. Harald var född 1888 bodd i hela sitt liv i Bockträsk, gifte sä ve Elin 1913. Han börje experimenter å fotografer sommarn 1914. Hur han hadd komme på att han skull böre mixter ve en fotokamera vet väl egentligen ingen. Men troligen hadd han fått föle ve en fotograf som feles kring lanne i början på 1910-tale.

I alla fall hä börje på de vise att han skrev ätter delana ti en kamera 1914, som han sätte ihop. Som lins ti kamera använt han ett glas borti Elins glasöga. En sommarnatt 1914 bar hä till å göra först experimente ve å fotografer å framkall. Men Harald fick int vara i fre, hä komme en byssbo som bodd på nolsia sjön. Han fundere förstås va dem gjort då dem var opp mitt i natta. Harald ville int berätt om va dem hull på ve för å prata bort hä sä fick byssbon en motfråga "va jer du sjölv ut för a eren mitti natta". Byssbon svara "Jag vill du ska komma å hjälp mä, en ko jer int sä kalv". Harald var byaveterinär, han bruke sno på kalva inne koen. Harald lyckese ve först experimente å göra bra korta.

Sen fick han bätter rå å köp sä en kameralins för 8 kronor. Ve den där fotoutrusningen, som var stative, kameralåa, skynke å glasplåta, felese han runt lanne inom Sorsele å Malå socken. Han framkalle korta sjölv. Korta den tin koste 25 öre. Han hadd ve sä kamera då dem byggd skola 1918, kraftstation 1923 å flera gång då dem for till änges. Bara en sån grej som att han hadd ve sä kamera då dem for till änges å bera utrustningen flera kilometer var brano unikt den tin. Int sä konstit att han mång gång vart gjort narr å. Harald bruke fara ut å fotografer på beställning. Då hä var na bröllop heller då ungdomen samlese på söndagana.

Dit hem bruke han vara mång gång, därför att Harald å mamma var kusiner. Därför vart jag fotografere då jag döptes. Morfarn berätte en gång då jag var tre år, sä komme Harald å fotografere, pappa, mamma, å jag. Jag vart rädd för kamera, trodd hä skull göra ont. Kamera syntes väl int sä roli ve de där skynke, som fotografe kröp unner. Jag grine å vart rädd å hadd sagt: "Jag vill int rotografer mä". Men jag vart ju ändå fotografere å hä var bra de korte sitt nu på väggen förstore.

Harald var på mång sätt en teknisk begåvning å var myttju uppfinningsrik. Ingenting var omöjlit för han. Han hadd i ungdomen lert sä till skomakar därför att han hadd lungsot i unga år. Men hä var e arbet som han int älske na vidare. Då Harald var litn fanns hä en kransåg dere Gresbäcken, iblann då han bruke föle föräldra sina till änges bruke han skynn sä före sä han skull hinna si på såga som var byggd å hur den var byggd. Då Harald vart gammal gjort han sen en modell på den där såga bara borti minne.

Harald och Elin Österberg

Harald född 1888, Elin 1889

Då dem byggd kraftstation 1923, lert Harald sä hur hä fungere i den där station, sä han kunne fara dit å reparer då hä behövdes. Men sä vart han anlitt myttju å. Desamma va ver hä var sä skull dem ha ut Harald ti station heller nan transformator. Dessutom kunne han göra allt elektrisk, som behövdes inne gåla. Visserligen var hä int sä vilyftit den tin, men ändå.

Då först cykeln komme ditte byn å Harald såg cykeln fick han förstås den iden att han skull göra sä en sjölv. Han skrev ätter dela, cykeln vart färdi. Harald skull göra sä en provtur, men cykle i kull. I ivern å ilska slo han sunner cykeln, som han påsto var ogagneli, då han int gick cykel på. Men han komme int i håg att han skull jitta ler sä cykel först.

En sommar hitte han på att han skull göra sä en vekap. Den där vekapen var int som dem som finns nu. Utan hä var en bågasåg, som skull dras åt å fram ve blåsvere. Därför hadd han byggd e brano högt e torn å sätte opp na vinga översti. Den uppfinningen vart int gammal. En dag då hä blåst ovarnlit myttju sä for de där vinga runt sjön.

Som regel bruke Harald ha lejenes folke ve å hugg ven å ti ängesslåttern. I de falle var han lik mång anne gamgubba den tin. Dem skull håll ut dagana riktit då dem hadd lejenes folke. Serskilt då Harald hadd lejd slåttara var han ovarnlit jeru. Man kunne håil på vara less flera gång å tro att basn skull böre rop kvälla. Nää, då kunne han rop: "Jag tro ve et oss en bit å gå sven oss en kaffekopp åsse ta ve oss e vassrass till". En gång hadd han lejd en kar borti Ömans huse, dem skull kvist opp na husbehovsve. Harald skull ju vara ve å hjälp till. Då dem for på måran gjort int Harald anne än skrytt över "Jaa, va anne än, men ve ha då kaffevattne ti kaffepanna för jag vet å en kallkäll".

Vart väl äntligen kaffetin. Harald for före å skull hämt kaffevattne borti kallkälla han visst å. Vehuggarhjälpa varte mer å mer kaffelängten, ingen Harald rofft att kaffe var färdit. Sä han gatt ju till slut gå å si vars kaffekokarn to vegen. Till slut vart han vis att Harald komme å gick å kara ihop den lille snö som låg på stomma å lågen. Int hadd han funne igen kallkälla.

Jaa han hann ve myttju Harald. Han var en lång ti agent åt Åhlén å Holm. Folke dere byn bruke komma dit å blada ti priskurant å skriv ätter. Var no på sätt å vis bra om man behövd en enstaka del. Dessutom var man no mer välkommen ditte Haralds om man komme för å skriv ätter ån då man komme ve na gamskonn. Va nu Harald hadd för procent å Åhlén å Holm vet jag int men han fick kanske nan present nan gång.

Myttju skull kunna skrives om Harald, för han var ändå märk li på alla sätt. Han skull no ändå int ha kunne håll på å mixter ve alldela om han int ha hadd sä präkti en keling. Elin var lika intresserad som han, serskilt då hä gälld fotograferinga. Då han var inkalle unner första världskrige bruke hon sköt om å fotografer då hä komme nagen som ville ha na kort. Ve som nu jer från Bockträsk å som nu bo kvar där å som minns Harald kunn nästan kännes karut över att hä ha funtes en tockendenna personlihet i Bockträsk. Serskilt då jag som jer nalta släkt ve han å fått de förtroende å ta reda på störst deln borti hans fotosamling. Harald dödd 1963, ovetande om va han ha gjort för kulturhistorisk insats. Nu jer hä no ingen dere byn å borti dem som minns Harald som gör narr å hä han ha gjort för eftervärlden.

Gam Ömans måtte