Bockträskhumorn
Skaramårana
Na ordspråk å talesätt från hembyn
Postgången å turbiln hem till byn
Telefon
Husförhöra förr i tin

Förr i tin...  där hem i byn
(Bockträsk)

KÅSERIER PÅ SORSELEDIALEKT
av
ANSGAR GRUNDSTRÖM

Förr i tin fanns hä myttju skojfriskt e folk hem i byn. Den där så kallad Bockträskhumorn var no mång gång brano ironisk. Man fick int vara granntyckt å int tåla skoje. Nu jer hä int kvar sä mång borti dem som var ve då dem skoje som mest ve varann. Jag ska försökt å berätt borti minne som jag hört dem ha berätte om va dem skoje om. Dere Kalle Westermarks var hä som e tillhåll för ungdomen samlese å skoj ve varann å även skoje ve andren dere byn. Kalle gubben i gårn bruke sitt dere gungstorn å lesa bibla. Hä vart int läng förrän han slo ihop bibla å skratte sä olicklit å börje vara ve sjölv ti skoje. Martialis Stenmark som jag berätte förut om pojken åt Antonius bodd väl nästan på harta dere Kalles å var lave ungdomen där. Hann hadd ruste sä en skrivmaskin. Den där maskin komme till användning då dem skull skoj å narr folke i byn. Dem hadd hört talas om att Paulinus Westermark hadd sökt bidrag på å reparer stugun till kommun. Då fick han e brev som var skrive på maskin. I de där breve var hä skrive att hä var avslag på ansökan om bidrag. Men i ställe skull Johan Öman få bidrag. Dem visst ju om att Paulinus var avundsjuk på Ömans huse.

Sedan en gång fick J Öman e brev där han vart krävd på en skuld. Han visst ju sekert han hadd betala den där skuld. Å hä bar ju till å let å riv opp hele huse för å hitt igen kvitto. Tills han fick reda på att han var skoje ve. Troligen var hä Martialis som var författar till de där bre va.

En kusin till Martialis som bruke göra fågelholka ville att Martialis skull skriv e intyg på vilken fågelvän han var, som sätte opp sä myttju fågelholka. Va han skull ha de där intyg vet jag int. Han skull visst skick hä åt Nils Linnman. Då vänt han sä till orätte en. I de där intyge han fick skrev Martialis, att han hadd allri sitt anne än att storkusin sin hadd gjort anne än kaste sten åt småfågla. Han skicke no allri iveg intyge.

Som jag berätte förut sä var hä myttju ungdom jämt dere Kalles. Paulinus brorn till Kalle sa en gång "Hä jer konstit att hä jämt jer sä myttju ungdom dere Kalles, allihop vill dit, till o me katte trå ditte Kalles". Rudolf Kalles en å pojka som hadd före åt Amerika 1927, komme ovänten hem 1937 på vårn. Då komme han ju först ve turbiln ditte Paulinuses där folke i byn hämte postn. Då fråge Rudolf Paulinus hur hä var i Bockträsk nu. Han svara "Hä ha no vöre bra om hä int ha vöre Lappa Loma, Alla tajders å Klas Vikström". Lappa Loma var 1937 en schlager som all ungdom gick å gnole på. Alla tajders var e uttryck som var modernt å Klas Vikström var en skogsarbetar som hadd komme ditte lanne å dem prata myttju om.

Skaramårana

Förr i tin inna hä fanns de där skotra som skrämt vette å dynga borti fågla, rena å folke sä var skaran bra å ha på vårn. Då hä vart en par skaramårna i slute på april sä var hä fråganom pass på å dra hem ven å hö som hadd vorte kvar på myränga å ti skogen. Mest var hä myrhösådda denna som skull dragas hem, om hä nu fanns nanting kvar sen renhalena hadd itte å förstört. Som regel var hä fin skara ätter de vintra då hä hadd vöre djup en snö å ofrusse myren. Han som skött om vere skull på na sätt villgo att hä hadd vöre dålit på höstn. Därför var hä int int sä unnerlit att gamgubba dere byn som hadd vöre ve läng tyckt hä var bra ve skaramårna. Hä var en gubb som hadd e uttryck, som vart som e bevingad ord "Hä, skull ha vöre nanting lustelit å få lannstig i Hamburg en skaramåra". Han hadd föreställd sä hur bra hä var Hamburg, därför att hä hadd hört hä fanns sä myttju horhusa där.

Na ordspråk å talesätt från hembyn

"Han ha vöre långt bakom hagahörne" Bruke man säj om som hadd gjort en lång resa.

"Hä jer int sä långt lagrannlöjte räck" Sa man om en som int åt hä som var duke fram.

"Han som jer lat finn sittplassa överallt" "Hä jer no bäst å hopp över hagan där han jer lägst" Sa man om en som var dåli på försvara sä då man retase ve han.

"Hänna ha hä int gått en katt i natt" Sa man på måran då hadd nysnödd å fanns int e spår.

"Folke först å långöra sen" Var e ordspråk som änväntes då vuxet folk skull eta först å onga sen.

"Hä ska no böre lys på meg då Gam Westermark kom till himlen" sa Per Janssa i Gråberge som tyckt att Vestermark hörtes sä gudeli.

"Han minns int länger än va nesan räck" Sa man om en som hadd kort minne.

"No få du eta opp några gröta till inna du val lika stark som jag" Sa en som tycktes vara större å starkare än en som var minner.

"Sista lort stäng portn" Sa man till en som gick sist görning lede.

"Hä si du Klara å hä hör du Emil" Klara var blinn å Emil döv "Ha jer int sä rolit å vara Kar å het Sara".

"Hä hänn ju iblann att törrgran rån opp" Sa man om en kvinn heller gamjänt som vart bånut på äldre dagana.

"Den der han jer int sä stint skruve" sa man om en som hadd lite vett.

"Ve fick då eta grådun bortå oss" Sa man då man en gång hadd fått eta sä mätt.

Postgången å turbiln hem till byn

Den tin jag börje minnes fick ve postn hem till byn bara två gång i vickun. Då hä int fanns nan lannsveg åt Bockträsk var hä en lantbrevberar som frakte postn. Han hämte postn i Gargnes på måran, sä fort postkelinga hadd ruste ti postsäcken. Vinterti kårt han ve häst, sommartin cykle han där hä fanns nan sortes landsveg, sen gick han. En dag i vickun for han förbi Högbränna, Gränsgård å Bockträsk, där han var på två ställa på sörsia sjön. Hä var dere Österbergs å i Nordsjö. Sen for han förbi Malåberg, Södra Johannesberg, Asplund å Rengård. Nästa dag i vickun börje han i Rengård å for andra vegen. Han cykle de bita hä fanns veg å hä var Svältsnöre. De vegana to slut i Gränsgård å Södra Johannesberg.

Postberarn gatt ha två cykla. Då han lämne en hadd han den ann deve andra vegaändan. Jag kom ihåg hur ve bruke vara då ve skull vänt på postn i Nordsjö. Iblann kunne ve få vänt sä olicklit läng, serskilt vintertid, därför att postberarn hadd en marr som gick sä olicklit sakta. Vart no en hemsk lång dag för postgubben, därför att hä var sex mil han skull kör. Var no besverlit å vara postkörar den tin. Int no ve hä han skaffe postn han skull sköt om all anne småbeställninga. som han fick å nan keling. Han kunne val tala ve att han skull köp na garn på affärn i Gargnes. Sen ve fick lannsveg åt Bockträsk höstn 1934 vart hä slut ve lantbrevberaninga från Gargnäs.

Då var hä en turbil som kårt åt Sorsele. Hä var na Kåtalibon som utsträckt post å turbilslinja åt Bockträsk. Då vart hä e anne ställ dere byn man skull hämt postn. Å hä var e ställ mitt inne byn. No fick man mång gång vänt på postn sen hä vart en bil ve chaufför som skull skaff postn. Var väl int sä unnerlit om dem vart egennytti dere gårn, då hä komme in sä myttju folk både vuxet å en hel hop å onga som dro felen om kvinnen hadd nysteda. Ve turbiln fick folke nu böre föle ve åt Sorsele å hannel sjölv. Dessutom kunne man beställ alldela ve turbiln. Sen fick ve postn från poststation i Buresjön hele fyra gång i vickun. Byn komme faktiskt närmare civilation den höstn på en gång. Då fick ve faktiskt en tidning som var tryckt samma datum. Annars den tin ve fick postn från Gargnes var hä bara gamtidninga. På tisdagana fick ve fredags, lördags å måndagstidninga. På fredaga fick ve de anne tidninga för vickun.

Till Högbränna å Södra Johannesberg m.fl vart hä en turbil som skaffe postn å beställninga. Manne Stenmark i Gränsgård hadd en stor Volvobil hadd den turlinja. Han bruke iblann järmes över hur besverlit hä var ve turbilslinja. Bruke säj: "Hä jer paketa, beställninga, låden, å postn å hä slir oppet lia sä hä gäll int kör". Int sä unnerlit om Manne klaga vintertid, därför att den turbil han hadd skull ha snöplogen framför biln då hä hadd nysnödd. Dessutom var hä int unnerlit att hä slire oppför lien, då Nereslia å Gränsgårdslia var meste lodrätt oppför.

Sen 1940 börje turbiln å post gå östersti byn. Då vart hä som e tillhåll där hem då fick pappa sköt om postväska. Jag kom ihåg hur hä var unner krige då hä var gengasn. Då fick man faktiskt vara gla om turbiln komme samma dag. Ve hadd en gång en turbilskörar som egentligen int var sä noga. Han var brano slasut. En gång vart han utan vattn ti kylarn som börje kok. Han trodd sä int val rålös. Han var på veg från Sorsele å hadd myttju mjölkhinka inne slepvagn, En del borti de där hinka var full ve skummjölk. Han tömd borti en hink ditte kylarn. Biln gick int sä läng, vart nan sortes ost borti mjölka, som int kyld motorn na vidare. Om turbiln komme den dagen minns jag int sä noga.

Egentligen ha dem väl int sä myttju bätter postgång åt Bockträsk nu på 1980 tale, då bussn gå bara fyra gång i vickun. Då hä ger skola gå bussn varenda dag. Men dem jer int bortskämd å varn å ta in tidninga sä fort dem böre öppen öga på måran som ve stassbon jer, för samma prenumerationspris.

Telefon

Då jag börje minnes i mittn på 1920-tale, var hä int na myttju vidlyftit ve telefon. Då fanns hä bara en telefon dere byn som telegrafverke hadd sätte opp. Ledningen var bara en trå som var sätte på na granen. Den telefon fanns dere Ludde Lundmarks. Var hä då nan som ringt fick han fara ve telefonbuda runt byn om dem skull ha tag i nagen byssbo. Hä var fråganom ha bra hörsel å vara sä skrik högt då man den tin skull prata i telefon. Därför att hä hörtes sä dålit. Men sä vart en del kelingen som skött om telefon sä högljudd att dem iblann då hä var lytt i lufta int behövd nan telefon, för å höres åt Gränsgård.

Var ju int allihop som ville prata i telefon. Hä var ju myttju märkelit å nästan gruvsamt för en del å prata i telefon. Sjölv var jag faktiskt 18 år innan jag prata i telefon. Var väl int för att jag gruve mä, men hä hadd väl int vöre na tillfälle förut. Dem ha berätte hä var en gamgubb som bodd i gårn där dem hadd telegrafstation. En gång hadd dem före ut allihop å lämne gamgubben ensam in. Telefon börje ring å ringt brano läng. Men till slut gatt gubben gå å löft på lurn, sen sa han "Hänna jer hä ingen hem, sä hä löns int je ring".

Inpå 1940 tale vart hä fler dere byn som skaffe sä telefon. Sommarn 1944 fick ve telefon där hem. Då hadd hä ju för läng sen vorte bätter telefona å ledninga ve två tråa. För å få in telefon gatt ve hugg å kör fram stolpa sä mång som behövdes till närmaste abbonent åsse betala 100 kronor i grundavgift. Sen var hä bara om ring lokalt inom sockna nästan hur myttju som helst. Men no var hä besverlit å komma fram mång gång inom sockna. Skull man till Blattnicksele dit hä vart brano krokut sä fick man vänt nästan hele dagen. Man vart brano le på de där ole "upptaget" som telefonist sa.

Ring rikssamtal to en lång ti. För man skull vänt på samtale. Bara ve å ring åt Jacobslund dit hä var bara 7 km som var utsocknes to hä lång ti. Skull ha gått fortare å gå dit. Sen telefon vart automatisere vart hä ju myttju slänteigare å ring långvega samtal. Nästan för släntelit, men dyrt. Men hä ha jo vorte se nu för tin att hä jer just ingen som skriv åt varann. Dem stå å svammel ve varann en halvtim i ställe. Då dem ha prata färdit vet dem int va dem ha sagt.

No tro ju jag att mång gång vore hä bätter skriv e brev, därför att e brev kun man lesa om flera gång, men e telefonsamtal hä glöms sä fort. No jer väl telefon bra, men no gör den där apparatn folke unnerli. Förr i tin innan telefon fanns kunne folke fara till varann i byana objudd å sitt å prata. Ja till på köpe kunne man lägg sä dara kökssoffa deve granna om hon var ledi å känn sä nästan som hem. Nu jer hä nästan omöjlit. Int gå hä gå överallt. Ha gått sä långt då dem som bo i samma trappuppgång jitt ring åt varann. Snart jer hä nästan omöjlit å fara nagerst utan att vara bjudd nalta högtidlit. Val man bjudd jitt man ju si till sä man int kom för tidit. En som nu far nagerst objudd jer snart int rekne för å vara klok. Kom man in på e kontor heller expediton nagerst å ska träff nan potentat som ha sutte å trille penna meste hele dagen. Sä slå hä allri fel man hinn int prata mång ol ve penntrillarna förrn telefon ring. Han som då kom jitt sitt å vänt tills hä jer prata färdit å hä kunn dröj läng. Jer nästan bäst å fara hem å ring opp vederbörande.

Husförhöra förr i tin

"Hä jer värst jämt" sa en dräng en gång: "om sommarn jer hä åska å om vintern jer hä husförhör". De där husförhöra på vintern var no mång som gruve sä för brano myttju, int bara dränga å pigen. Var int sä rolit å vara ong den tin då hä var husförhör, därför att sä fort dem kunne lesa nalta utantill, sä skull dem jitta lesa en bit borti katekesn för prästn. Var ju en skam för föräldra om int onga kunna lesa rent. Därför var hä fråganom ler dem lesa sä tidit som möjlit.

Långt tillbaka i tin fanns hä int na skola å nan skollerar eller lerarinn som lert dem lesa. Föräldra å nan å syskona som var gamlare fick vara skollerar. Då hä var husförhöra gick hä ju bra för onga som hadd gått för ler. Men var hä nagen trobbskall som int var sä bra på lesa var hä synn om han. Om än dem var dukti på lesa sä då hä vart husförhöre vart dem nervös för prostn heller kyrkoherdn. Han skull int höres lite barsk, där han satt ve högkragan. Höglesningen var brano vikti, därför att hä vart anteckne hur dem lest. Prästn gjort na strecka dere kyrkboka.