Godtemplara
Organisasjon
Valrörelsen
Kommunalpamp i Sorsele
Nordsjöonga
Kohalena

Förr i tin...  där hem i byn
(Bockträsk)

KÅSERIER PÅ SORSELEDIALEKT
av
ANSGAR GRUNDSTRÖM

I december 1935 dagen före Lucia komme han Knut A Bång från Gumboda han som då var ombudsman för godtemplara i Västerbotten. Gamskola där hem i byn var alldeles full ve folk. Bång prata nykterhet. Från Sorsele komme hä godtemplara sä mång som rymtes inne Julius Karlbergs biln. Ombudsman å dem från Sorsele komme för å bilda en godtemplarlåsch i Bockträsk. Å hä lyckese den gånga. Oskar Boström från Sorsele en hängiven eldsjäl för rörelsen hadd ju förut försökt å få till en låsch flera gång men misslyckese. Ve vart 16 personer både gammal å ung som anmält sä för å val medlem i den där organisation. Pappa var sä övertala jag å gå ve i låschn. Jag tro nog han ha gjort nanting dummare, för jag ha allri ångre att jag gick ve i logen å vart nykterhetsfantast i hela mitt liv. Tvärt om ha jag no hadd myttju rolit, kanske roligare än dem som ha älske litra å sjuttifemmen. Borti dem som gick ve den gånga jer hä bara jag å min kusin Hans som jer kvar i IOGT.

Låschens möten var ju egentligen hemli, dem som int var medlem fick int vara på möte. Hä gick ju myttju historien förr i tin om va dem hadd för sä på de där möta som var hemli. Dem påsto att dem låg unner en sjuttiskinnsfäll, karana å kvinnen om varann. Sjuttiskinnsfälla var gjort borti 70 fårskinn. Sen var hä ju mång som int tillhört IOGT som skull göra sä kvick å få nanting rolit borti IOGT. Hä kunne val I Ordning Tömmas Glasen heller Israel Osas Gam Taska och så vidare. I sinom tid börje jag stig i graderna i låschn jag vart upp bördsman. Då skull jag driv in kvartalsavgiftn, som den tin var 75 öre för karana å 60 öre för kvinnen, heller som hä den tin hette bröder å systrar. Sekreterar i låshn vart jag i augusti 1939. Först protokolle jag skrev var datere den 3 sept. Hä vart int na innehållsrikt protokoll, kanske hä var int sä myttju å skriv om. Krige hadd ju just börje men hä var då int nanting i proto kolle om världslage.

De der ve å skriv protokolla i olika föreninga to man no myttju viktit förr i tin. Då hä gälld låschn hem i byn hadd ve e protokoll som fick vara som en mall å hä var först protokolle som skrevs i låschn av en lannsfiskal i Sorsele. Ja sen ha hä väl vorte brano mång protokolla för jag i olika föreninga. Jag ha väl vorte som mång sekreterara som jer gammal i tjänstn int sä noga. Sä protokolla val brano slentrainmässi. Mång gång kunn man ha skrive ne va som jer beslute inna ordförarn ha klubbfäste beslute. Mång gång jer hä no desamma va man skriv ti protokolle sä no val hä godkänt.

Ve börje intresser oss för amatörteater. Hä vart mest tockedena som kallese för buskteater. Ve börje sä smått ve små sketcha å monloga på na låschmöta. Sen vart hä offentliga teaterföreställninga. Pjäsa ve spela variera då hä gälld speltin. Hä låt kanske konstit men jag fick bra kritik för mina skådespelartalanger. Men kanske publiken int var sä kräsen, dem var ju int varn å si proffessionella skådespelara varenda helg. De rolla jag spela var mest gamgubbrolla. Att öv in en teaterpjäs på kvälla var faktiskt en bra avkoppling, sen man hadd slute i skogen heller dere kolmila. Den ende lokal som fanns i byn var skola där ve skull stå på scen å göra till oss. Den scen ve hadd ruste till var bakersti skolsaln ve na planken på na bocka, å ve några lakan som ridå. Men trots att hä var brano primitivt, sä var den årliga festn som godtemplara ställd till ve nanting som byssbon längte ätter.

Borti de pjäsa som ve spela kom jag serskilt ihåg en, därför att den lillsketsch gjort succe. Sketschn hette "Hos tandläkarn". Hä var int bara replika ve sa som var rolit, utan hä var minspele å grejen ve hadd som rekvesita som hä var skratte åt. Jag skull föreställ å vara den där stackarns patientn som hadd fått tannvärken å var deve tannlekarn å skull dra ut en tann. Då tannlekarn hadd unnersökt tanna diskutera han ve medhjälparn va dem skull göra. Å dem ställd diagnosn att hä var en olicklit ful en tann. Bästa sätte var å få bort onntanna var å spräng ve dynamitn. Dem stoppe en trepinn inne mun som var gjort i orning för ut, en pinn som likne en dynamitpatron. I den där trepinn hadd dem bårra e hål å instucke en kort stubintrå som var äkta. Tanndoktorn stoppe patron inne mun på meg å med hjälparn tent på å ridån gick ne. Ridåhalarn sköt ve en knallpulverpistol.

Då röken hadd skingre sä från stubin som lukte sä dålit gick ridån opp igen. för att vis att dynamitn hadd verka effektivt hadd dem smeta ne ansikte mitt ve lingonsyltn å sketschn var slut. Va som var bra inom godtemplarlåschn både då hä gälld teatern å möta var att ve fick träna höglesning å prata offentlit. Hä jer ju mång politiker som ha träna mötesteknik å prata offentlit mens dem var ung å var medlem å aktiv i IOGT. Nu jer hä väl fråganom att mång som jer ve i nykterhets- heller fackföreningsrörelsen ha vorte för veltrenat då hä gäll å prata vel å läng. Dem jer alldeles för långrandi å omständi. Kanske hä håll på vara tin att man jitt böre ve kurser för långpratar, som tyck om å hör sin egen röst.

Godtemplarlåschn där hem i byn ha ju för myttju läng sen somne in, som på mång anne ställe i småbya. Då jer hä väl mång som fråg sä om den där nykterhetsorganisation ha gjort nan nytta. Ha folke vorte nyktrare? Men som hä nu syns nu på ungdomens nöjesliv, skull hä no ha vöre bra om låschn ha vöre kvar å töjje hann om några ungdomar. Man behöv bara fara å si hur dem ber sä åt då hä jer nan dans dara dansbana Gläntan där hem i byn. Int jer dem sä klok all gången. Men jag vill ändå säj att visst ha låschn gjort en viss nytta för nykterhetn. För hä var då i alla fall några år ungdomen var nykter, å just de åra då hä jer som mest skadlit å vreka ti sä brännvine. Sen finns hä några som ha hull sä nykter i hela sitt liv å dit hör jag. Jag prata ve en gubb en gång dere byn för många år sen. Han sjölv hadd int vöre ve i logen, men jänten hans. Han sa "Den tin du å några till hull igång logen var hä reknese som en skam å vara full, nu för tin få man hör att hä nästan jer en skam å gå nykter på en dans". Hä jer väl e bra betyg för ve som var ung den tin.

Organisasjon

Den tin då jag komme ve i fackföreninga, heller närmare bestämt skogs å flottnings, vart den föreningen för de meste kalle för organasjon. Avdelningen nr 156 komme till å vart bilda 1930 där hem i byn. Jag kom ihåg att Hugo Burman från Slagnes komme en gång då lysgubba hadd sammanträde å prata för organasjon. Om hä han prata vart na resultat minns jag int. Därför att hä var mång borti gubba som röste på Rosenska frisinnet å gamhögern. För dem var ju en fackförening som skogs å flottnings nästan synn å vara ve ti. Därför att hä var en socialistisk förening.

År 1936 komme hä till en syndikalistisk avd. där dem gick ve dem som int reknese som socialista. Pappa gick ju ve i den LS avdelningen å då var hä ju klart att jag gjort som. I de åra var hä ju bra allt hä pappa gjort. Som alla förstå sä vart hä konstit inne byn ve två skogsarbetarorganasioner. Hä vart nästn fråganom å slåss i blann. Då hä gälld flottningen var hä då värst. LS-ara bruke ta på sä flottningen i Malån på ackord. I de där flyttarlage fick ju förstås int na skogsflottara vara ve, heller som syndikalista sa "Skogs å pjottara". Nää dem to heller in dem som var oorganiserat.

Då jag sänna långt tänk på hur hä var den tin, no jer hä löjlit att hä skull vara sån ovänskap. Skogs å flottara kunne no vara spydi iblann. LS-ara gick allmänt unner benämningen "Flyttara". Därför då hä kokese kaffe i skogen där skogs å flottara var å hä flöt opp na kaffe ti panna, bruke dem säj "Hä jer då gott om LS-ara i de här kaffe". Jag vet int av vad anledning jag gick över i skogs å flottnings i januari 1939. Jag kanske fann att LS var ingen intresseorganisation utan heller en ideell förening.

Den gånga jag gick ve i avdelningen var hä int sä omständit å val medlem. Förut hadd hä visst vöre mer omständit, ve en omfattande frågeprocedur som int fanns ti na stadga. Han som då var ordförande var Antionius Stenmark som jag ha berätte om förut. Han bruke fråg om allt möjlit, om den blivande medlemmen var född å konfirmere. Till slut fråge han "Ha du freste nan gång". De der som kallese för frest var nanting som man numer kall för sex. Den fråga kanske var onödi å fråga om vederbörande var gift å hadd fulle stugun ve onga. Den tin jag komme ve i skogs å flottnings hadd ve möta en gång i månen. Först söndagen i månen kl 12.00 samlese all som hadd ti å lust å gå på organassjonsmöte. Möteslokaln var köke hem deve nagen medlem som sto i tur å upplåt hemme. Var ju varnlit att den som sto i tur ve möte skull mamma heller kelinga server kaffe. De der var ju förstås int kvinnen sä gla åt. De der ve kaffeserveringa gick ju bra om kvinnfolka visst om att hä skull vara möte. Sämmer var hä som hä hänt mång gång att gubben hadd glömt å säj till att nästa gång val hä organasjonsmöte deve oss.

Då mötessöndagen komme vakne kelinga opp ve att hä komme fulle stugun ve karana å skull ha kaffe. Jag tro ju hä vart int sä rolit för den karastackarn, sen allt karana hadd före. Hovaligen va hon skull trätt. Den tin var hä myttju som skull diskuteres på möta. Man skull fördel de lille arbet som fanns å tillgå. Man diskutere prissättning å avtal. Skojsam som Bockträskbon var, sä vart hä myttju tokprat, som lätt vart ovettut. Ett samtalsämne som nu kalles för porr. Var då ordförarn skojsam lika som deltagara sä vart hä konstia möta men rolit hä hadd ve. Sen möte var slut skull den där stackars uppbördsman driv in fackföreningsavgifta. Den tin var ju förstås int avgiftn sä hög. Lite konsti redovisning vart hä kanske till förbundet. Avgiftn var en lång tid 50 öre för en vicku som man hadd arbete. Hä vart no lite si å så ve den avgiftn då dem skull betala hadd dem för de meste vöre utan arbet, om än dem hadd gått i förtjänstarbete varenda dag i flera måne. Förbundet börje tyck att dem fick in för lite penninga. Därför vart hä bestämt att man skull betala en fast avgift på 1,75 i månen å dessutom en 50 öring för den vicku man hadd arbete.

Åra gick å jag vart sekreterar i avdelningen å skrev å råta ihop brano mång protokolla. År 1947 vart jag kassör. Jag hull på som kassör tills 1951 då jag flytte till Lycksele. Den tin var jag ensammen som skull driv in avgiftn. Iblann gatt jag förskotter den där månadsavgiftn. Om jag nan gång fick igen allt hä jag la ut jer int sekert. Sen jag komme åt Lycksele vart jag int skogs å flottar sä läng, vart anläggar 1954 å komme ve i byggnads. Men hä ha då i alla fall vorte brano myttju annars ve organasjon nu mer. Gå int å jämför samma dag.

Valrörelsen

Som allihop vet jer hä ju jämt brano myttju vesen flera vicku före e kommunal å riksdagsval. Visst vesa dem förr i tin å men myttju minner än nu för tin. På 1930-40 tale behövdes hä int deles ut sä myttju dasspapper före e val. Om hä nu gick använn all de där valbroschyra som dasspapper. I varje fall var ju valsedla för små för å törk se bake ändan ve.

Va jag mest kom ihåg från hur hä var före e val på 1930-40 tale var de där valtalara som bruke komme ditte byn å skull prata å vis en valfilm. Sä litn by som Bockträsk vart no ändå komme ihåg då hä vart val. Annars var ve no glömt å dem som trodd sä ha hann om förstånne å skött om kommunalpolitiken. Den tin var hä i Bockträsk som i Amerika bara två politiska partier som fick na röster. Hä var Folkpartie å Socialdemokrata. De sistnämnda partie fick mång röster å börje få röster tidit i byn.

Hä var väl som en stor händelse strax före e val å nalta annars än varnlit, då hä komme en valtalar som skull prata å vis film. Brano myttju folk bruke hä komma på de där möte. Allt onga som fanns dere byn komme för å si filmen. Hä bruke sitt skall i skall främdersti å på golve sä tätt som på e lesarkort. Onga dem komme no oberoende va parti som viste filmen. Annars var hä ve dem som var fullväxt å hadd rösträtt. Dem var no mer noga å fara på de valmöta som deres parti ställd till. Den tendens förekom än idag på valmöta om hä int jer na diskussionsmöta. Dem som jer partitrogen kom no på de valmöta som deres parti ställ till ve, då hä i ställe skull vöre tvärtom.

För de meste nästan varenda val sä vart de där valmöta misslyckad. Visserligen kunne den där valtalarn göra sitt då hä gälld att stå å svammel en halvtim. Men filmförevisningen vart för de meste ingenting borti. Därför att hä var sä svagt lyse dere byn att dem kunne int få filmapparatn å funger. Hä hänne väl nan gång att hä lyckese sä att hä gick få si filmen. Men för de meste sä fick valtalarn fara utan att ha kunne vis filmen till stor förtret för unghopen som satt å vänte på nanting märkvärdigt.

Hä hänne en gång att hä komme en valtalar å prata deve vegaändan dere Paulinus Vestermarks. Han var från folkpartiet å hette Emanuelsson i från Vänänget. Då minns jag att Paulinus sa "Jag funder vem som betala den där".

Kommunalpamp i Sorsele

Av nan anledning vart jag 1950 en tockendenna kommunalpamp i Sorsele. Jag hadd komme på skattsedeln som dem bruke säj om dem som fick nan sorts betalning från kommun. Jag vart nominere till kommunalfullmäktige valåre 1950. Jag komme in. Jag hadd ju några år förut vöre ve lite grann som ledamot i nykterhetsnämnden. En nämnd, som jag int tyckt hadd sä stor uppgift. Meste var hä fråganom å tillstyrk ansökan från dem som skull ha nykterhetsintyg på körkorte åsse för dem som hadd vorte sä gammal att dem skull ha motboka. För de meste var sä dem fick motboka. Den tin reknese dem ju int vara kar förrän dem hadd fått motboka.

Jaa sen var hä nästan jämt problem ve nan alkohlist, som int nykterhetsnämnden kunne göra nanting åt. Då hä gäll de der å komma på skattsedeln, hadd ve den tin int sä myttju betart för att ve var på sammanträda. Jag tro att hä var 12,50 i arvode i sammanträde ve nykterhetsnämnden plus fem kronor i bussresa. För e kommunalfullmäktige sammanträde var hä bara betart för resa. Hä reknese ju som en ära å stort förtroende å nanting stort å vara ti fullmäktige.

Jag kom sä vel ihåg hur hä var först gånga jag skull vara på fullmäktigesammanträde. Före sammanträde skull ve träffes i olika politiska grupper. Den tin var hä egentligen bara två partier i fullmäktige. Hä var folkpartiet å socialdemokrata. Fanns visst en högerman åsse en kommunist. De der var ju före Långbergs tid, sen ha hä visst funnese hur myttju partia som helst. I alla fall skull ve samles till gruppsammanträde. Borgara i ett rum å sossarna i ett rum. Kommunistn han fick sammanträda ensam. Där på sossarnas sammanträde vart hä beslute att Nils Franklin skull nomineres till fullmäktigeordförar. Å borgara nominere Hilmer Hamrin. Socialdemokrata var ju brano seker på att Franklin skull val ordförande därför att socialdemokrata hadd ve kommunistns hjälp fått majoritet i fullmäktige.

Nåja ve gick in å sammanträde skull böre. Som första punkt på dagordningen ätter upprope sä skull hä vara val av ordförande å vice ordförande. Vart ju förstås omröstning ve slutna sedla. Sen omröstningsresultate komme fram var hä två borti socialdemokrata som hadd röste på Hamrin. Jag ha allri sitt en människ som ha vorte sä jelak som Franklin den gånga, han var int sä behärsk sä. Men jag kom ihåg en som var skadegla å hä var Hamrin, fline gick ända opp till öra. Men hä var ju ingenting å göra åt hä att Hamrin vart ordförande. Franklin vart sä jelak att han knappast ville val vice.

Ja då börje live som kommunalpamp, som för min del int vart sä läng åtminstone i Sorsele ja int sä myttju i Lycksele heller. Därför att jag på höstn 1951 flytte åt Lycksele, sä jag hann bara vara ett år lave kommunpampa. Jag skull kanske ha berätte om va hä var för gubba som satt å nicke å långprata i fullmäktige. En kvinn var hä där som jag ha fått hör sen som fanns ve. Där hadd ve förutom Franklin från socialdemokrata, Banvaktn B M Johansson i Sorsele, Prästn Sundström i Gargnes, Yngvar i Sappetsele, Sotarn Jonsson i Rågolia, Åkarn Erland Harr i Kåtalia. Från borgara var hä förutom Hamrin, Seth Strömberg i Ammarnes, Villiam Stenlund i Skanses Boström i Lomselenes, Ingvar Vikström från Juktå. Martin Lundmark i Sorsele som var född i Bockträsk. Han tyckt no kanske hä var konstit att en tocken snorvalp som jag hadd komme in i fullmäktige. Jag tro int finns kvar nagen borti dem som då var ve som jer kvar nu. Dem som var mest pratsam förutom Franklin å Hamrin var Prästn i Gargnes, Yngar i Sappetsele å kanske Villiam Stenlund å BM Johansson. Va jag tycks minnes sä vart int sammanträda sä lång. Jag hann som regel åk hem ve turbiln. Va jag tycks komma ihåg å kanske nan fler, sä hann jag int göra sä stor insats i fullmäktige. Jag var ju int sä pratsam den tin. Prata i fullmäktige var hä no dem som gjort ändå. Men som sagt jag var ju int ve sä läng jag var då i alla fall int na mång år på skattsedeln i Sorsele kommun.

Nordsjöonga

Hä fanns en gång i Bockträsk en onghop som bodd på sörsia sjön som dem kalle för Nordsjöonga. Var väl dere skola dem hadd fått de namne. Då dem nu var sä mång onga från Nordsjö, vart hä brano läng hä fanns onga ti skola. Dem vart ju tolv onga dere Jannes å nie dere Alfres. Egentligen ha int farbrören mina lega på latsia, då hä gälld å tillverk onga. Men dem ha ju förstås skylld ti att hä var sä kalla hus i Nordsjö, sä gubba gatt ligg sä ner kelingen jämt. Na mång rum ve centralvärme fanns hä int i Nordsjö. Dere Jannes var hä storköke å lillkammarn. Dere Alfres var hä köke å kammarn åsse e lite rum bredave farstun, där farmora bruke bo då hon var å fargångese i Nordsjö. Sä egentligen ha dem int hadd na stort svängrum Nordsjöonga.

Dem var ändå trots allt int gjort borti separeremjölka Nordsjöonga, som levd över barndomen nästan allihop, utom en pojk dere Alfres som dödd myttju litn å en dere Jannes som dödd i spanskan. Nå förstå man att dem hadd hä besverlit föräldra åt Nordsjöonga den tin dem var små allihop. Int vart hä allgången sä noga ve matn. Minst stinta dere Jannes som vart koste på till lerarinn då hon vart vuxen, vart ju en gång stilld ve surtjernmjölka då hon var litn. Jannes Anna var dere fuse en kväll, äller brorn till hon som vart koste på, skull vara bånskötar. Ongen grine som varnlit sä fort mamma slo igen dörn. Bånskötarn trodd väl stinta var hungru, å fann int anne ge hon än surtjernmjölka. Hon fick förstås ont i magan Sjölvklart vart int bånskötarna prise uta mamma då hon komme int. Men hä var väl int sä lätt å finn nanting å ge ongen. Då hä nan gång vankese nan gomat i Nordsjö var hä ingen bottn på en del onga serskilt pojka. En å pojka komme ti skola en dag å klaga över att han just ingenting hadd itte. Han hadd bara smaka opp en s.k. fingerskaku.

Då hä gälld skolgången, jer hä fråganom om int Nordsjöonga hadd en skyddsängel ve sä på höstn å vårn. Då dem skull ro över sjön ve sä mång ti båtn å gå på svagisn. Dem gatt ju gå runt sjön då hä var förfalla, då vart hä över fyra kilometer.

I slute på 1920-tale heller närmare bestämt år 1927 då hä var som sämst hä i lanne om å få arbete å få nan betalning för arbete, for två borti Nordsjöonga till Kanada. Hä var äldst pojken dere Jannes å Alfres. Dem lånt 1000 kronor var ti resa å Kalle Holm i Sunnanå Slagnes å for hemifrån nästan för allti. Å va jag vet sä dröjd hä int sä läng inna dem hadd betala hä dem var skylli å kunne skick hem nan dollar till Nordsjö.

Äldstpojka borti Nordsjöonga, 1917

Svartskalla jer Alfres, vitskalla Jannes pojka (Uno Grundström klätterpojk)

På samma gång som Nordsjöpojka for så var hä en hel familj från e enstaka ställ som hette Leksuddn. De ställe låg neve Malån. Gamkelinga i gårn som var änka for hon å. Faster Johanna, Alfres kelinga som umgicks myttju ve Augusta i Leksuddn vill ju att Alfres familjen skull fara åt Kanada. Hon tjata ve farbrorn några gång. Men till slut bränt hä görning för farbrorn. Sen dem hadd itte grötn en kväll å hon hadd prata om fara å emigrer ställd sä farbrorn opp å sjonge Nationalsången. Då vart hä allri na mer na prat om fara åt Kanada. Faster Johanna ha no på ällre daga tänkt att hä var no klokt att dem stanne i Nordsjö.

Mång borti Nordsjöonga jer dö å mång ha ju förstås flytte från Nordsjö. Jer bara två gamstuta kvar nu. Å dere farbror Alfres som var gammelställe dit en Erik Janssa flytte 1855 ha vorte e tocke hemmarn som en trottoarbonde äg som bo i Västerås. Va jag tycks vetta sä ha dem klara sä bra all Nordsjöonga. En del ha hä hadd hä bra ekonomiskt. Sä bra att hä jer fråganom att en del ha vorte nalta mamonsk. Då man jer lave nagen å Nordsjöonga då dem träffes å hör hur dem påminn varann om hur dem hadd hä som onga, tycks jag märk att hä ändå jer konstit no jer hä ljus å trevlia minnen dem ha kvar från Nordsjö. Trots att Nordsjöonga hadd ha fatti å besverlit i uppväxtn ha dem ändå nanting som int mång onga ha nu för tin. Å hä jer att få träffes syskona å prata om hur dem hadd hä då dem var hem å var Nordsjöonga. Dem ha sä otrolit myttju gemensamt. Sannerligen jer hä int tiktit fritt att ja int bara en gång ha avuntes dem, för ve var ju int sä mång syskona där hem.

Kohalena

Den tin då jag växt opp var hä ju varnlit att allihop skull ha kreka dere fuse. Hä fanns int en gål där hem i byn som int hadd fuse å kreka förutom lerarinna förstås. Var ju int som hä skull ha gulle leva utan att ha koen. Hä var no på de vise på mång ställa att hadd dem int hadd jordbruke ve koen ha dem no svälte ihel.

Den tin var hä meste kelingen som skull sköt om kreka. Sen fick ju onga hjälp till sä fort dem var sä stor att dem gall ha ve sä ditte fuse. Jag ha mång gång fundere hur dem bar sä åt då onga var små å int farmora heller mormora fanns som skött om onga mens mamma var dere fuse. Hä var väl se att hon fick lämmen in onga å lätta dem grin tills dem slute, heller å fick dem göra nanting som jag ha hört talas om sen jag skrev de her först gånga. Dem ställd onga som var små inne en tvättså som var sä hög att dem var int sä kliv över.

Men som regel vart hä int sä mång år förrän hä vart fler onga dere gårn. Då vart hä nan äller ong som fick vara bånsytar. Jag minns hur hä var där hem då pappa å mamma bruke vara dere fuse. Ve hitte opp alldela som var olovlit å göra. En gång mitti smällkalle vintern hitte ve på att ve skull kappkut längst barfot inne djupsnön. Vem som sätte rekorde minns jag int. Men no hadd ve kute femti meter inne snön. Hä vart ju för stås blött dara golve inne köke. Ve hadd ju nalta svårt å förklar varifrån vattne hadd komme. Men no fanns hä nanting ve kunne fantiser ihop då mamma å pappa komme in. Ve vart då int förkyld sen ve hadd tvätte föttren inne kallsnön, ve var ju sä härdad den tin.

De där varelsa som sto inne fuse som na törrskinna å röjte var int sä roli dragas ve all gången. Jag tro då int allihop gjort rätt för myrhösådda, sä dem mjölke sä myttju. Men hä var kanske int sä konstit dem vart ju still sä dålit. Hä vart meste myrhö, dem skull eta kväll å måra. Mitt på dagen kunne dem få döjja. De där döjja vart salte å dit ho dem agnen, löve å vallhö å sen slo dem vattne på å värmt hä ti fusgryta. En del ställa länger tillbaka i tin blanne dem hästdynga ti döjja denna. Hä vart kanske den ende gånga koen fick smaken borti vallhö. Därför att hästn sto å tugge vallhö jämt.

På sommarn sä för de meste över en månes tid gatt man gå å slå hö åt där kohalena. Sen vart ju de där kohalena oxut nan gång då å då. Som jag tycks minnes sä var hä nästan jämt fråganom å ge sä iveg ve en fulko till oxn. Iblann kunne hä vara långt, fyra kilometer till stamtjurn. En gamko gick ju bra å lej, sämmer var hä ve kvigen, som var nästan omöjli å lej. Iblann gick dem int ur fläcken å iblann kute dem sä man var nästan int sä föle ve. Önske mång gång att man skull ha kunne sno kvigen oppnea å dra dem på ryggen. Hä ha sekert gått lättare å dra dem på de vise än ve att bena streta mot. Då man då äntligen hadd vöre sä streta dem till till oxn, sto hon int åt tjurn. Hä hadd hunne gå över hä hon var tidd. Dessutom kunne hä hänn att oxhalen var odugli heller lat sä han iddes int tjänstgöra. En konsti varelse. Vara tjurhållar var int sä rolit heller. Dem var int go å dragas en del oxa, serskilt då dem vart gammal. För de meste var hä kvinnfolka dere gårn som skull sköt om å ha lös oxn. Sen då oxn äntligen hadd vöre sä tjänstgöra var hä om skynn sä hem ve kviga. Ville hä otures vart hä om göra om samma promenad på tre vicku, kviga kunn int ha töjje kalven först gånga. Sä egentligen var hä brano omständit ve koens kärleksliv å sexualdrift för dem som skull sköt om dem.

På tal om lej koen sä var ju fyra kilometer ingenting. Dem ha berätte att då dem köfft nan ko nagerst heller skull ta hemmaföljeskon, vart hä iblann flera mil om lej koen på sommarn. En faster åt pappa lejd ju sin hemmarsföljeskon från Ammarnes åt Vormsele över 20 mil. Var ju varnlit att då nan å onga flytte hemifrån skull dem ha hemmarsföljeskon ve sä.

Koen å kalva gick ju nästan bäst å sköt om på vintern då dem sto inne fuse å röjte. Då visst man då vars man hadd dem. Sommartin var hä sämmer. Var ju som en märkesdag ändå som skull antecknes ti almanacka den dagen man skull få lös kreka. Hovaligen va dem skåpa å kute då dem komme ut, om dem int nu var, som hä hänne riktit läng tillbaka att dem var sä dålit stilld att dem var int sä stå på bena. Värst var hä ve kalvtoka som skull ut först gånga att få dem å föle koen. Först gånga var man ju tvungen å föle ve en bit å kör kalva. Då man hadd gått riktit långt å trodd att nu skull kalvfjaske denna föle ve koen, sä försökt man å göm sä bakom nan busk en litn stunna å sen pjusk i veg tillbaka. Man hadd int gått sä långt på hemvegen förrän kalvhalena denna komme tillbaka å kute ve rompa i vere å var sä gla över att dem hadd hitte igen jetarn igen.

På tal om jetara, sä behövd ve int få den titeln då ve var småpojka. Koen fick klara sä sjölv ti skogen, allt jelen å slåtteränga var ju in jele. Konstit att man ändå vart en sorters kar utan att ha behövd skryt över att man ha vöre jetar. Försommarn gick hä bra ve koen. Dem komme hem sä punktlit varenda kväll. Mamma fick göra bort fuse någorlunda i ti på kvälln. Men sä fort hä vart sensommarn å höstn å mörkt om kvälla då hitte koen opp att dem skull ligg bort om nättren. De der ve att koen låg bort vart serskilt myttju om man hadd mång bråber koen. Ve bråber ko menas att hä var koen som gick ve kalven å mjölke lite å skull kalv på höstn. Då dem vart sä sen på kvälla var hä fråganom att man skull jitta ge sä iveg å let igen koen detsamma va ver hä var.

Ve kunne få fara ända långt bortom Storgranberge å Skarpskalln flera kilometer. Var int fråganom å vara mörkrädd den tin. Skarpskalln var namne på e berg. Hä var en jegmästar den gång som tvärt skull ha hä på att berge hette "Skarphuvudet". Iblann kunne hä hänn att man fann int konäcksena på kvälln därför att dem hadd hunne lägg sä, sä man hårt int koskälla Var int anne göra än ge sä iveg måran ätter å sänk borti arbete. Då man då fann igen dem var koletarn brano jelak. Men hä syntes int bekomma koen na myttju, dem syntes sä oskyldi inne öga.

Egentligen ska man int unner koen sä myttju. Var väl int sä rolit å gå hem flera kilometer, sen dem hadd gått å lett matn hele dagen. Ja no klån var hä besverlit å ha kokreka. För kvinnfolka å kelingen vart hä myttju göra. En del kelingen var sä för koen, å nästan ker i dem att dem meste bodd dere fuse. Dem kunne int leva utan att si en ko inne öga varenda dag. Int minner än tre gång om dagen skull dem ditte fuse. På de sätte var dem allri ledi. Mång gick ve koluktn heller koteven ti klea jämt. Sent om kvälla vart hä inna dem gjort bort fuse. Men dem behövd ju int skynn sä in för å si aktuellt i TV.