Det blev som sagt inte så länge som Magdalena och Lars Fredik fick bo tillsammans som fargångsfolk, därför att Lars Fredrik dog i augusti 1920, 68 år gammal.

Efter Lars Fredriks död blev det så att Magdalena inte uttnyttjade alla förmåner som fastställts i fargångskontraktet. Hon blev ändå ett s.k. fargångsjon som skulle flytta mellan fyra av barnen. Av praktiska skäl blev det så att hon bodde ett år på vardera sidan av sjön. Det blev jämna årtal hon bodde på norra sidan sjön och udda årtal på södra sidan. När hon exempelvis bodde på norra sidan, bodde hon en månad i taget hos min far Albert och hos faster Alexandra. Hon blev van vid dessa många flyttningar och det s.k. zigenarlivet, eftersom hon levde 22 år längre än sin make Lars Fredrik. Flyttningen mellan fargångsställena skedde den första i varje månad. Det brukade vara någon av barnbarnen som fick vara behjälplig med transport av hennes tillhörigheter. Vintertid brukade en del av pojkarna använda hennes gungstol som släde.

Vid mikaelitiden skulle Magdalena flyttas över sjön. Då var det alltid så att de familjer som haft henne under året, var skyldig att hjälpa henne över. Det gick inte att sluta upp fargångsresa någon dag om det råkade vara dåligt väder. Så bös som hon var, fanns det inget väder som kunde stoppa fargångsresan. Ibland kanske det kändes skönt "å val å ve farmora eller mormora e helt år".

En fargångsresa den tiden skedde alltid med båt. Först skulle man ro över allt pack hon hade, däribland en tung ekkista. I början av sin fargångstid hade Magdalena får, en förmån som hon länge utnyttjade enligt fargångskontraktet. Då blev det alltså en extra båtresa med bräkande passagerare. Som alltid var fallet denna tid på året, blåste det mycket på "Bockträsket". Alltid har väl någon av barnbarnen upplevt en besvärlig sjöresa med något av de tillhörigheter Magdalena hade. Det skall ingen tro att Magdalena var rädd för att det blåste mycket på sjön. Hon som aldrig var nervös i vilken situation som helst, var det inte heller under sina många sjöresor. En bidragande orsak till hennes lugn var kanske tanken på att hon skulle få komma till ett nytt ställe.

För oss barnbarn blev Magdalena en personlighet i våra minnen. När farmora eller mormora kom, blev det lite annorlunda än vanligt, både till fördel och nackdel. Fördelen var att hon skötte om diskningen som pojkarna i en del hem måste sköta. Nackdelen för oss pojkar som hade den ständiga maran "kvällsveasågningen" var att det gick så mycket mera ved. Farmora som alltid var så frusen, skulle ha mycket ved för att elda i öppenspisen. Hon hade dessutom alltid stor åtanke om att vi barn som gick i skolan skulle läsa läxorna riktigt. Då det gällde pojkarna behövdes kanske denna omtänksamhet.

Så trångbott som folket hade det under 1920- och 1930-talet var det besvärligt när farmora kom. Hos en del av hennes barn bestod bostaden den tiden endast av det stora köket och kammaren. Särskilt besvärligt var det hos Jannes där det var så många barn. Förhållandet var lite bättre hos Alfreds eftersom där fanns den s.k. lillkammaren. Hos Jannes förekom det att någon av flickorna fick ha sin sängplats i samma rum som farmora. I sanning en opraktisk sängplats när någon av flickorna väntade friare.

Mor Magdalena var en tyst och lugn människa. Hon var också en mycket gudfruktig kvinna. Dagligen läste hon betraktelsen från Rosenius skrifter. Det kunde även hända att hon med sprucken stämma stämde upp någon av hennes älsklingspsalmer. Ibland kunde det hända att någon av oss barnbarn måste läsa dagbetraktelsen för henne. Läsningen av betraktelsen var inte lätt, därför att stilen var den s.k. 'krokustilen'.

Att svära eller säga andra fula ord i närheten var inte nådligt. Då kunde hon komma med sin darrande högerhand och smälla till med en örfil. Även om agan inte gjorde så ont, hade vi barn respekt för de gamla på den tiden.

Under hela sin fargångstid var det endast vid läkarbesök några enstaka gånger som hon var utanför Bockträsk. Det var en kvinna som inte såg så mycket av den stora världen. Men hon levde ut sin ålder ändå, nöjd och lycklig på sitt sätt.

Det har ofta talats om hur dåligt de gamla hade det förr i tiden. Då det gäller Magdalena tror jag man kan säga att hon hade det relativt bra. Alltid var det så att hon skulle ha de bästa bitarna vid matbordet. Magdalena hade också en stor förmån som inte så många gamla har nu för tiden. Hon fick vara tillsammans med sina barnbarn, se hur de växte upp och utvecklades.

I ett avseende hade Magdalena kanske det inte så lätt. Många gånger var det nog så att hon ändå tycktes känna sig utanför. Det var kanske inte heller så lätt att komma överens med en del sonhustrur. Därför blev det så att hon tyckte bäst om att vara hos sin dotter Alexandra. I slutet av sin levnad då hon blev sjuk, fick hon vård av sin dotter. Hon slutade sina dagar i april 1942 i en ålder av 89 år. Samma gång som hon begravdes i Gargnäs kyrka, jordfästes hennes broder Joel Lundmark.

Följande barn fostrades till vuxen ålder:

KRISTINA Magdalena f 1878

JOHAN (Janne) Albin f 1880

Lars ALFRED f 1883  (min farfar)

Karl AUGUST f 1886

Erik ALBERT f 1888

Rune Grundström
hemsidan